Hela veckan har gått trögt. Som om ett antiklimax infann sig efter tisdagens urladdning. Kroppenmhar blivit tröttare för var dag, en melankoli har kommit över mig och sömnen har varit orolig. I fredags kom kulmen. Och tårarna. Från ingenstans. Utan anledning.

Så kom jag på. I fredags för ett år sen vaknade jag av ett tidigt samtal. Pappa hade åkt in till akuten med ambulans. Och hela tillvaron vändes upp och ned. En helg av vaka, där jag tillbringade varje vaken stund bredvid pappa. Lugna honom, hjälpa honom, försöka nå honom.

Helamhelgen gick i ett töcken. På måndagen kom vändningen, han skulle få komma hem. Och på tisdagen dog han.

Och min kropp, mitt undermedvetna minns det bättre än mig. Och låter läka det fortsätta. Det blir lättare. Lite mer för var dag.