Damned if you do, damned if you don't

Igår var det dagen från helvetet. Förmodligen gjorde jag fel någonstans men jag vet inte var eller när. Träffade en väninna efter jobbet. Borta två timmar och kommer hem till en dotter som är helt ur balans. Arg och provokativ. Försöker parera så gott det går. Vid nio är det mobiltelefonförbud och halvtio stängs tvn av. Allt för att varva ned och låta hjärnan vila. Börjar räkna ned henne en halvtimme innan. Och när det är dags kommer utbrottet. Vägrar, skriker som besatt. Vrålar att jag ska inte titta på henne, inte röra henne. Har då valet att låta henne fortsätta, medveten om att hon då är uppe halva natten. Eller stå på mig med fortsatt skrikande, vilket påverkar alla. Det blev en kompromiss. Telefonen stängdes av, tvn vägrade hon så den somnade hon till. Den ilska och hysteri hon visade gick inte att nå igenom. Maktlös. Och jag hamnar gång på gång i en gisslansituation. Hur fan gör jag?????

En mors dag...

Egentligen skulle det här inlägget kommit i söndags, men då var jag inte emotionellt klar. Det kanske jag inte är nu heller, men vi får se vad det blir av det hela. Min vana trogen är det vare sig censur eller redigering på det jag skriver. Min Mamma har nu varit död i tretton år, och fortfarande ser jag varje dag spår av henne. I tankar, agerande, minnen och annat. Saknar jag henne? Nej, inte den människa jag kommer ihåg. Den mamma som jag har minnesbilder av. Henne saknar jag inte. Hon gjorde att hela min tillvaro var som att gå i ett minfält. Att aldrig veta när en explosion skulle komma eller för vad, bara varar säker på att den skulle komma. Och vara förödande. Samtidigt, nu när jag själv är mamma och när livet inte är helt enkelt så börjar jag fundera. Kanske det var så för min mamma med. Att hon gifte sig med den hon trodde var prinsen, mannen som skulle göra henne hel och lycklig. Sätta henne på piedistal och vårda henne. Ge henne den kärlek och trygghet hon saknade som liten. Hon var bara ett barn när hon gifte sig, vid 25 var hon 3 barns mor och vid 32 var hon ensamstående. Och min far var nog inte lätt att leva med. Ville ha livet enkelt utan guldkant på tillvaron, överdrivet försiktig med pengar och med ett explosivt temperament när han väl tände till. Problem med alkohol och spelmissbruk. Dålig på att visa ömhet och beröm, alldeles för självcentrerad. Inte den bäste mannen för en naiv, romantisk 17 åringen som trodde hon skulle få bli prinsessa. Min mor klarade aldrig verkligheten, att se det gråa, vardagen. Utan livet skulle vara vackert, alltid en fest. Och i den festen fanns alkoholen. Och när vardagen kom tog hon till alkoholen. För att förgylla det grå. Göra det lite lyckligare. Och så kom tabletterna, för att göra Dalarna mindre djupa men de tog samtidigt bort topparna. Och då behövdes mer alkohol. Och så var karusellen igång. Inte ens barnbarn, inte ens ny kärlek, inte ens ett nytt liv i ett varmt land kunde göra skillnaden. Missbruket i kombination depression och tabletter gjorde att det fanns bara ett slut. Och det kom i förtid, för hon valde det själv. Och jag tycker det var skönt. För det gav mig ro. Att slippa ångesten. Oron. Att alltid vara rädd för telefonsamtalen. Men samtidigt... En gång var hon en ung mamma med tre små barn. Som hon älskade. Som hon sydde kläder till. Vars rum hon målade. Utflykter hon planerade. Resor hon tog med dem på. En gång hade hon aptit och glädje i för livet. Men den tog slut. Kraften tog slut. Och hon valde den destruktiva vägen. Och förlorade allt. Sina barn. Sitt liv. Mycket har jag lärt mig från min mor. Många saker har jag tagit efter. De bra sakerna. De dåliga sakerna har jag dragit lärdom av. Och jag har styrkan att klara svårigheterna, vardagen. Så jag kommer aldrig vandra i min mors fotspår. Aldrig någonsin.

iQ befriade föräldrar....

Häromdagen går Mellantrollet på Gröna Lund med en väninna. Senaste gången de var där tillsammans blev väninnan sur för något och stack, varför jag pratade med väninnan innan. Förklarades Mekka trollets läge, hennes oförmåga att hantera sociala situationer utan stöd. Och tjejen tittar storögt, lovar dyrt och heligt ta hand om Mellantrollet.vilket verkade fungerat bra. Ända till i fredags..... Då kommer sms från två arga tjejer till mellantreollet. Väninnan har på Grönan förhört Mellantrollet om hennes åsikt om dessa två. Först har hon själv talat om vad hon tycker, negativt, och sedan intervjuat. Och Mellantrollet gör som hon brukar, kopierar och yror hon gör rätt. Den s k väninnan spelar in hennes kommentarers och skickar det till de två andra tjejerna...... Och så är cirkusen igång. Arga sms besvaras med arga sms.Mekka trollets situation Gör att hon bemöter ilska med ilska, hårda ord med hårda ord. Till jag får reda på situationen. Pratar med mamma 1, tjejen som deppat in. Hon förstår, samtalar med sin dotter som ringer upp och ver om ursäkt. Tjej 2 har tydligen en mamma som arbetar med flickor med asperger så hon greppar direkt. Den tjejen ringer upp, pratar med Mellantrollet om allt och inget i över en halvtimme. Jätterar och förstående. Turligen nog en av de s k ledargestalterna. Och så kommer samtal tre, som går till den tjej Mellantrollet känt längst. Som kan vara hur rar som helst men även en riktig apa, som kan manipulera Mellantrollet till riktiga dumheter och vars mamma lever efter devisen "har min dotter ställt till det får hon fixa det, jag har inte tid att engagera mig"... Och hon jobbar md barn!!!!! Hur som, första samtalet informerar jag om läget och säger att hennes dotter nog är arg, men vore kanon om hon kunde hjälpa till med att förklara aspergerproblematiken. Dvs att den sociala förmågan är i princip obefintlig utan styrning. Oj ja, inga problem. Så får jag ett samtal en timme senare.... "nu har jag pratat med min dotter som inte kan förlåta Mellantrollet och jag stöttar henne i det. Mellantrollet sa elaka saker och skrev dumma sms till min dotter och det är inte okej". Jag försöker då förklara igen samt berätta att hennes dotters sms var mkt anklagande och arga. Får då til svar att hon har inte läst sin dotter sms utan väljer att lita på hennes ord. Och dottern har inte skrivit ngt argt....bara ledset... Och säger avslutningsvis att oavsett diagnos så får man inte säga som Meööantrollet gjort.... Samma mor vars dotter hängt ut mellantrolet i olika sammanhang, spridit ut skvaller, ljugit sin mor rakt och ned angående oegentlig eter hon gjort. Och som hennes mor fick bevis för att hon ljög.. Undra på att det går åt pipsvängen för dottern. Vars fostran är obefintlig och som får med sig att "bara man är söt får man vara en bitch och det är okej att ljuga, bara man inte blir upptäckt". Tur nog är även skolan informerade och de tar ett snack på måndag. De vet även om mammans totalt bristande engagemang i sitt barn. Snacka om iq fiskmås. Och eq noll!!!!!

När det svämmar över....

Ibland hör sig sept en påmind. Ibland orkar jag inte vara stark. Och jag förbannar mig själv varje gång. Att jag inte läser av mig själv innan. Säger stopp. Checkar ut, tar en paus innan det blir mig övermäktigt och jag bryter ihop. För det göt jag. Typ en gång om året. Jag kan inte anklaga någon att inte läsa varningssignalerna, för jag håller masken. Säger att det är lugnt. Ingen fara. Utom till maken. Men han läser inte av det eller så är jag inte tydlig med vad jag behöver. Jag vill att han ska se. Att han ska ta tag i det hela och säga "jag fixar det". Jag är så van vid att alltid orka, bara lite till. Men jag gör det inte. Och häromdagen var det dags. Jag grät, skotade och tappade koncepterna totalt. Inför barnen. Vilket jag ångrar och skäms för. De ska inte behöva se mig så. De ska inte behöva ta del av min sorg, min frustration. ,en nu fick de det. Jag hoppas att de klarar det. Att jag inte gett dem samma bild av mig som jag hade av min mor, som var mano depressiv. Som bröt ihop jämt, för saxen låg i fel låda. För att mjölken stod på fel hylla. Jag vil inte bli sån.

Nu vet vi

Efter flera års väntan och tjat fick vi äntligen igenom en utredning för Mellantrollet. Igår var det klart och vi fick besked. Mycket grav asperger vilket var förvånande. Asperger förstod vi, men trodde det var av lägre grad, men så var tydligen inte fallet. Visst kändes det tufft, framförallt när jag tänker på hur det skall fungera för henne när hon blir äldre. Vad kommer hon att klara, hur pass bra kommer hon att må. Än så länge verkar hon cool med situationen, accepterar det. Och att äntligen ha fått en förklaring till varför hon känner sig annorlunda, varför hon inte fungerar och tänker helt lika som sina kamrater. Samtidigt är jag stolt över henne, vilken kämpe hon är. Och vad det måste ta på krafterna att kämpa så, att hålla masken hela dagarna för att "vara som alla andra". Att få gå omkring och spela en roll, fastän det inre inte till fullo förstår. Psykologerna på BUP sa att hon gjort otroliga framsteg och nått mycket långt, med tanke på omfattningen av diagnosen. Det mörks inte på Mellantrollet i första taget att hon har asperger, utan först när man lärt känna henne som man förstår att hon är lite annorlunda. På samma gång är det en lättnad att jag äntligen fått gehör för det jag kämpat för sen hon var liten. Att släkt, vänner, familj och alla äntligen kan ta till sig att visa saker kan hon bara inte. Att det är inte för att hon ärmbortskämd eller dåligt uppfostrad, att hennes utbrott inte kommer sig av fasoner. Utan hon kan faktiskt inte alltid påverka sitt uppförande. Att jag nu slipper strida för att hon ska få förståelse och att mycket av det vardagliga tjafset ska försvinna, för det kommer inte att gå att lära henne allt detta "enkla och banala". Och så kommer vi få hjälp, stöd, från andra som kan detta bättre. Mellantrollet kan få en kontaktperson, so. Kan ge henne trygghet utanför familjen. Och har vi tur kan hon även få gå på en skola specialiserad på barn och ungdomar med neurologiska diagnoser. Och då äntligen få prestera såpass i skolan som hon faktiskt har kompetensen för men som hon inte klarar idag pga att inlärningen inte fungerar för henne. Så det kommer bli bra. Nu när vi vet. Nu när vi har något att falla tillbaka på.