En mors dag...

Egentligen skulle det här inlägget kommit i söndags, men då var jag inte emotionellt klar. Det kanske jag inte är nu heller, men vi får se vad det blir av det hela. Min vana trogen är det vare sig censur eller redigering på det jag skriver. Min Mamma har nu varit död i tretton år, och fortfarande ser jag varje dag spår av henne. I tankar, agerande, minnen och annat. Saknar jag henne? Nej, inte den människa jag kommer ihåg. Den mamma som jag har minnesbilder av. Henne saknar jag inte. Hon gjorde att hela min tillvaro var som att gå i ett minfält. Att aldrig veta när en explosion skulle komma eller för vad, bara varar säker på att den skulle komma. Och vara förödande. Samtidigt, nu när jag själv är mamma och när livet inte är helt enkelt så börjar jag fundera. Kanske det var så för min mamma med. Att hon gifte sig med den hon trodde var prinsen, mannen som skulle göra henne hel och lycklig. Sätta henne på piedistal och vårda henne. Ge henne den kärlek och trygghet hon saknade som liten. Hon var bara ett barn när hon gifte sig, vid 25 var hon 3 barns mor och vid 32 var hon ensamstående. Och min far var nog inte lätt att leva med. Ville ha livet enkelt utan guldkant på tillvaron, överdrivet försiktig med pengar och med ett explosivt temperament när han väl tände till. Problem med alkohol och spelmissbruk. Dålig på att visa ömhet och beröm, alldeles för självcentrerad. Inte den bäste mannen för en naiv, romantisk 17 åringen som trodde hon skulle få bli prinsessa. Min mor klarade aldrig verkligheten, att se det gråa, vardagen. Utan livet skulle vara vackert, alltid en fest. Och i den festen fanns alkoholen. Och när vardagen kom tog hon till alkoholen. För att förgylla det grå. Göra det lite lyckligare. Och så kom tabletterna, för att göra Dalarna mindre djupa men de tog samtidigt bort topparna. Och då behövdes mer alkohol. Och så var karusellen igång. Inte ens barnbarn, inte ens ny kärlek, inte ens ett nytt liv i ett varmt land kunde göra skillnaden. Missbruket i kombination depression och tabletter gjorde att det fanns bara ett slut. Och det kom i förtid, för hon valde det själv. Och jag tycker det var skönt. För det gav mig ro. Att slippa ångesten. Oron. Att alltid vara rädd för telefonsamtalen. Men samtidigt... En gång var hon en ung mamma med tre små barn. Som hon älskade. Som hon sydde kläder till. Vars rum hon målade. Utflykter hon planerade. Resor hon tog med dem på. En gång hade hon aptit och glädje i för livet. Men den tog slut. Kraften tog slut. Och hon valde den destruktiva vägen. Och förlorade allt. Sina barn. Sitt liv. Mycket har jag lärt mig från min mor. Många saker har jag tagit efter. De bra sakerna. De dåliga sakerna har jag dragit lärdom av. Och jag har styrkan att klara svårigheterna, vardagen. Så jag kommer aldrig vandra i min mors fotspår. Aldrig någonsin.