När det svämmar över....

Ibland hör sig sept en påmind. Ibland orkar jag inte vara stark. Och jag förbannar mig själv varje gång. Att jag inte läser av mig själv innan. Säger stopp. Checkar ut, tar en paus innan det blir mig övermäktigt och jag bryter ihop. För det göt jag. Typ en gång om året. Jag kan inte anklaga någon att inte läsa varningssignalerna, för jag håller masken. Säger att det är lugnt. Ingen fara. Utom till maken. Men han läser inte av det eller så är jag inte tydlig med vad jag behöver. Jag vill att han ska se. Att han ska ta tag i det hela och säga "jag fixar det". Jag är så van vid att alltid orka, bara lite till. Men jag gör det inte. Och häromdagen var det dags. Jag grät, skotade och tappade koncepterna totalt. Inför barnen. Vilket jag ångrar och skäms för. De ska inte behöva se mig så. De ska inte behöva ta del av min sorg, min frustration. ,en nu fick de det. Jag hoppas att de klarar det. Att jag inte gett dem samma bild av mig som jag hade av min mor, som var mano depressiv. Som bröt ihop jämt, för saxen låg i fel låda. För att mjölken stod på fel hylla. Jag vil inte bli sån.