Jag är inte mer än människa...

Mellantrollet är inne i en tung period just nu. Och jag har ingen aning om vad det är för maror som rider henne. Ena sekunden är hon mitt glada, fnittrande troll som blandar högt och lågt i en skön egenkomponerad filosofi.

Och så smäller det till! Hon blir tvärilsk över absolut ingenting. Vägrar att kommunicera på ett begripligt sätt utan istället möter jag en tonåring i puberteten, trots att det är många år kvar. Det är yviga gester och dramatiska utspel, för minsta lilla bagatell.

När jag är lugn och orkar möta det så lugnar det ofta ned sig, men ibland så räcker inte kraften. När utstpel på utspel kommer så tar det till slut stopp. Och då blir jag så arg, ledsen och frustrerad. Pedagogiken och förståelsen är långt borta, vilket garanterat inte gjuter olja på vågorna direkt.

Oftast så lugnar det ned sig självmant. Jag blir arg och går därifrån. Efter en stund kommer hon efter, med stora famnen och vi blir sams. I en stund. Till nästa sak. Som att läsa läxan. Eller bädda sängen. Eller stänga av TV:n. Eller gå och lägga sig osv.

Jag hoppas att det är lilla förpuberteten jag får ett smakprov av, för det var så här det började förra vändan. När det sedan visade sig vara en mycket raffinerad mobbing som låg bakom. Jag tror absolut inte att det är det denna gång, men för kort tid har förflutit för att jag ska känna mig helt trygg.

Vi rider ut denna stormen med. Som vi alltid gör. Men det tar enormt på krafterna, både hennes och våra. Vi skulle behöva en semester från varandra tror jag. Att hon fick vara med någon en stund, som inte var så vaksamma som vi är. För självklart framkallar det oro hos henne. Och vi skulle behöva få koppla av. Sluta upp med att leta bakomliggande motiv utan ta var sak för vad det är. Men nu finns inte de möjligheterna och då får vi göra det bästa. Som alltid. Det löser sig, det här också. As always