Reflektioner

Idag var det terapidag. I dubbel bemärkelse. Först med Mellantrollet på BUP och sedan min egen. Den börjar närma sig sitt slut nu. Snart är det dags för mig att stå på egna ben. Jag känner det. Jag har tagit så många steg, med hjälp och stöd av "coachen", men även de andra i gruppen. Snart är jag flygfärdig. Det både lockar och skrämmer. En av medlemmarna tog sitt avsked idag. Personen har gått där i en hel massa år, slitit och kämpat för att komma framåt. För att bli hel. Och nu var det dags. Avskedstalet var vackert, kärleksfullt och väckte en längtan hos mig.

Att bli berörd på det sätt som talaren blev. Att våga säga rakt ut när jag tycker om någon. Att våga visa min uppskattning för människor. Spontant. Utan att bli generad. För det är en hel massa människor jag gillar. Skarpt. Och ändå är det något som håller mig tillbaka. Osäkerhet förmodligen. Men jag vill också bli berörd. Och beröra.

Jag fick ett mail idag som värmde i mitt hjärta. En tjej som jag vid tillfälle för länge sedan sagt "om Du vill så finns jag med ett öra att lyssna och en axel att luta sig mot". Och idag fick jag ett mail. Det kändes stort. Och varmt. Och om jag kan ge henne ett uns av styrka eller hopp så har jag med mina ord iaf åstadkommit något av vikt.

I parken idag stötte jag ihop med en annan liten tjej från trollens gamla dagis. En liten vilsen tjej som har en charmig storasyster och kavat tvillingbror. Själv har hon inte vuxit i sitt utseende än. Och hon hamnar alltid i kläm, får aldrig ta någon plats och det är inte henne folk suckar begeistrat över "hur söt hon är". Hon finns utan att synas. Utom i mina ögon. Jag har alltid sett henne. Och visat henne att jag ser. Idag stoppar hon sin lilla hand i min och säger "Jag tycker om Dig massor. Och jag längtar efter Dig. Jag vill bo hos Dig".

Och jag blir berörd. Jag vet att jag kan bli berörd. Men jag kan bara visa det i det skrivna ordet eller i umgänget med barn. Men jag nöjer mig inte med det. Jag vill släppa mig fri. Leva fullt ut. Våga

Om jag bara tordes...

Ibland undrar jag vad jag håller på med. Jag är bra på mitt jobb, jag vet det. Och jag tjänar bra på det, behöver inte lägga ned så många timmar per dag rent handgripligt. Jag har möjlighet att varje dag hämta mina barn vid 3-4 snåret, jag har lediga helger (oftast), jag kan ta påsk-, sport-, jul- och sommarlov. Länge.

Men det sliter på mig. Att ha ansvaret för så många människors ekonomi. Att ge rätt råd, till rätt person, vid rätt tillfälle. Att alltid finnas till hands. Att aldrig glömma. Helst inte göra fel heller. Och att i princip aldrig få det "samma lika". Att tänka om från en kund till en annan, minst 5-6 gånger i veckan. Ibland 3-4 gånger per dag. Och självklart, för kunden är deras situation viktigast så det är klart att jag borde ha det i huvudet. Men det har jag inte.

Och så är det min stora längtan efter annat. Att tordas satsa på min kreativitet. Att våga tro på den. Att ha min ateljé, låta lera och glas samsas om min uppmärksamhet. Kanske skriva lite då och då. Och så min dröm - att få jobba med unga tjejer, som behöver stöd och en vuxen som ser dem. Att finnas där för dem. Precis som jag en gång hade velat ha. När jag var en av dem. Jag tror att jag skulle kunna hjälpa, inte alla men iaf några. Och att nå en endaste ung själ, att "make a difference" för en endaste ung tjej skulle göra det värt allt.

Men så har jag fastnat i "Svensson fällan", med bil och sommarhus. En viss materiell status som jag tycker är bekväm. Och priset jag får betala är att jag får avvakta med min dröm. Fast en dag kanske min längtan blir för stor....... och en dag kanske jag vågar....... Vem vet?

Jag vann!

Hade en saftig fight med Luther idag. Och jag vann! Utan att egentligen behöva ta till the heavy stuff. Efter att ha varit trollfri en hel natt så vaknade jag kring 9 snåret. Bara en sån sak - sovmorgon! Frukost i sängen och så funderade jag lite.

Skulle jag satsa dagen på att göra det där jag borde ha gjort, ta itu med högarna som tittade längtansfullt på mig eller skulle jag dritta i det? Jag struntade högaktningsfullt i dem, vände ryggen till och ägnade mig åt sociala aktiviteter istället.

Två trevliga damer kom hit på fika och tittade på mina alster. Sedan tog vi oss ut i solen, en promenad till systers vernissage och avslutning på uteservering. God mat och godare rödvin, prat i kubik och kvadrat.

Sedan kom trollfamiljen hem och ordningen återställd.

Totalt oviktigt svammel

Just nu känner jag mig som en duracell kanin, tempot är lite för högt för att jag ska känna mig bekväm. Befintliga kunder håller på att mecka med nyemissioner, nedläggningar och uppstart av nya bolag, fusioner och massa annat strul. Varför kan de inte bara vara samma lika ett liiiitet tag iaf så att jag får coola ned lite? Och lik förbaskat säger jag inte nej när jag får förfrågningar om nya kunder... Hur dum är jag egentligen?

Samtidigt ska jag projektera för hösten i mitt andra bolag. Det som jag egentligen vill göra. Hallå! Finns det någon därute i cyberspace som känner för att ta hand om mig, strukturera upp min tillvaro. Please, please, please! Jag är megasuperduktig att göra det för alla andra, men för mig själv? Nopi, no way. Das get nicht!

Nej, nu får det vara slut på gnället. Nya tag, nya tankar. Jag har faktiskt jobb, jag har ett bolag som går bra och jag tjänar helt okej med pengar. Och framförallt - jag har själv valt! Så, nu känns det bättre.

Och vet ni vad som känns ganska nice? Jag har trollfritt härhemma. Trollfar fick ett ryck, kastade (nej, inte bokstavligen) in trollbarnen i bilen och for ut till Trollskogen. Så nu kan jag ligga & läsa hela natten, glo på Svart Magnolia och sova läääänge imorgon bitti. Känns lite lyxigt.

Me trollmor, you bloggfriends. Me like. Nu ska jag sova. Nej, det skulle jag ju inte! Jag skulle titta på film. Så var det, jag och guldfisken ska softa. Fast guldfisken får inga Pringles. Och han (eller om det är en hon?) får inte sova i soffan! Det får jag.

Och nu svamlar jag mer än lovligt så här kommer mitt egenhändigt komponerade bloggspam in.
BOM! Stopp. Tack & Godnatt

Pappa kom hem...

När jag var liten så älskade jag sången om Lillan, för raderna "pappa kom hem" kändes så starkt för mig. För även om pappa var hemma så var han inte där, hans tankar var någon annanstans. Jag saknade kramarna som flickan i sången sjöng så längtansfullt om, jag saknade den sympatiske och närvarande pappan som hon hade.

Egentligen inte hans fel, en typisk produkt från det sena 20-talet där pappas roll var att stå för den stränga uppfostran och mamma för den mjuka. Nu var det inte riktigt så i vårt fall, men strängheten hade pappa tagit på sin roll. Hans ilska kunde komma plötsligt, av ett mjölkglas som slogs om kull, en gräsfläck på de nya byxorna eller något annat värdsligt. Det hände ibland att straffet var kännbart i fysisk bemärkelse. Det var inte slagen i sig själv som gjorde mest ont, utan det förnedrande i att ligga utlämnad i pappas knä för att ta emot den hårda handflatan. Och att sedan somna utan tröstande kramar eller godnattsaga.

För någonstans fanns där ändå kärlek, även om han dolde den väl. Den fanns där när han sent på natten tyst sjöng godnattvisor när jag inte kunde komma till ro för att vattkopporna kliade. Den fanns där när han under sin långa konvelescens efter gulsoten för hand sydde en necessär till mig och broderade mitt namn. Den fanns där när han firade min examen med att ge mig en klocka. Men den låg långt under ytan, kamouflerad av krav och intellektuella utmaningar.

Pappa fick bli vuxen fort, han var 15 år när hans far dog och han fick bli mannen i familjen. Istället för att fortsätta till universitetet, som hans intellekt var lämpat för, blev det arbete på heltid och kvällsstudier. Farmor var i mitt tycke en underbar, varm kvinna som sparat sin ömhet till barnbarnen. Sina egna uppfostrade hon med riktlinjer och pekpinnar under devisen att "Du ska inte tro att Du är något" vilket fått min far att i hela sitt liv försöka hävda sig, även med sina barn.

Kramar har aldrig funnits i vårt förhållande och ömheten har gömt sig bakom konkret beröm för prestationer. Ett högre IQ har alltid värderats mer än en empatisk läggning. I alla fall till nu.

Nu börjar hans sista kapitel skrivas och han gör upp med sitt liv. Han har kraftigt återfallit till alkoholens tröst och det blir många, långa samtal där han ifrågasätter sina val. Försöker göra avbön för de synder han känner sig begått, men framförallt försöker han visa den kärlek han innerst inne alltid har känt. För han vill gå vidare nu. Och han vill göra det i fred, med sig själv och med sina barn. Det är honom väl unt, för vad för fel han än gjorde så var han ett barn av sin tid. Och det är han än idag, ett barn i en gammal kropp som börjar bli trött.

Och idag sa han för första gången de ord jag som barn väntade på att få höra. Och som jag idag vet att han sa genom sina handlingar. Men han behövde säga dem, inte för min skull utan för sin egen.

"I love you, förbaskade unge"

Håll tummarna!

Jag har varit på landet i helgen. Och jag har inte målat något hus, inte hamrat eller spikat, jag har inte ens städat stugan. Men jag har sovit middag och suttit i en solstol i flera timmar! Shit, min kropp kommer förmodligen hamna i chock tillstånd framåt kvällen. Eller så blir jag sjuk! Kan dock erkänna att lite skönt var det *s*.

Klarade mig även utan dator, vilket gick över förväntan. Inga skakningar, inget "kastasigibilenmittinattenpgaviktigtärendesomatthämtadatorn", inga svettningar, inga humörsvängningar. Nej då, allt var frid & fröjd förutom att de små trollen hade gjort gemensam sak av att utröna hur långt deras föräldrars tålamod räckte. Framåt slutet av helgen kan jag väl säga att det var inte långt alls inte. Nästan så att jag blev förbaskad i rent preventivt syfte....

Morgontankar

Hur otroligt onödigt är det inte att klämma fingrarna när man stänger byrålådan? Personligen tycker jag att det är högst onödigt, det är inte ens skönt.

Däremot kan jag tycka att det är en viss klass på att klämma fingrarna i juicepressen, för det kräver en viss teknik.

Slutligen har jag en stillsam fråga jag behöver er hjälp med; ska de glas alster som innehåller delar av mitt blod betinga ett högre pris? På ett sätt är de ju en raritet. Den som ärver ett sådant fat av sin mormorsmorsmors mor om några hundra år kan ju få fram hela mitt livs historia, genom att krossa glasfatet och DNA testa mitt blod. Då får han/hon fram hela konkarongen om mitt liv, skriver sedan en best seller baserat på det och blir multimiljonär. Men titta, svaret kom av sig självt - klart som korvspad att glas innehållande mitt blod ska kosta dubbelt! Tack för hjälpen hörrni...

Nu åker jag ut till spenaten i Trollskogen. Min lilla Lap Top får FF i helgen!

Fy för den lede!

Nu gick jag i taket. Igen! Har just pratat med en av de få kloka föräldrar som finns i den tidigare klassen. Jag ringde henne igår ang den inscident som inträffade. Hon blev fly förbaskad, läste lusen av sin dotter (som ringde och bad mellantrollet om ursäkt).

Idag hade hon dundrat in till läraren och frågat varför de inte fått information om hur långt situationen hade gått, för att det här var i hennes tycke ren & skär mobbing. Läraren hade svarat:

"Just så starka ord vill jag inte gärna ta i min mun när jag pratar med de andra föräldrarna, för det slutar bara med att jag blir osams med dem"

Och det är alltså sagt av samma människa som vi trodde stod på Mellantrollets sida! Fy fan för fega vuxna som inte törs ta ställning. Hoppas hennes samvete gnager ordentligt!

Ibland segrar rättvisan!

Fick just samtal från syster. Förra vintern råkade ju min systerson ut för ett överfall, ett gäng grabbar tyckte det var bra fredagsunderhållning att spöa upp en ensam kille. Trots att det var fullt med folk i farten ryckte ingen in! Systersonen kände igen 2 av killarna och kunde namnge dem. Sedan har rättvisan malt långsamt, men syster har inte gett upp. Hon har i princip tjatat fram en rättegång.

Och förra veckan var det dags! Oavsett utgång skulle iaf systersonen få känna att han stått upp för sig själv. Nog så viktigt när man är en ung kille. Systers advokat var mycket skeptisk, en av killarna skulle förmodligen åka dit eftersom han dels hade ett digert register hos socialen och dels var "av lägre social klass". Den andre namngivne killen av adlig släkt, och med stöd därefter. Värstingadvokaten, hela familjen bänkad och en otroligt dryg ubermench mentalitet.

Men vet ni vad? Båda blev dömda! Till övervakning och dagsböter. Och det skönaste av allt är att den smilande bratpacken fick en markering, att man oavsett namn inte får uppföra sig hur fan som helst!

och igen.....

Trollfar kommer till skolan strax efter lunch för att hämta mellantrollet. Han möts av en dotter som står barfota på skolgården med tårarna rinnandes. Runt henne står 5 tjejer från gamla klassen. När de får se trollfar springer de fort som fasiken iväg och gömmer sig. Trollfar tröstar mellantrollet. Bredvid mellantrollet står en tjej från den nya klassen. Hon kramar om mellantrollet och erbjuder sig att hämta killarna i klassen till hjälp. Trollfar lämnar henne i kamratens vård och söker upp mellantrollets tidigare lärare. Han är rosenrasande.

Får tag på läraren, som blir upprörd. Gemensamt söker de upp tjejerna och trollfar skäller ut dem efter noter. Vad de gjort? De har dels talat om för mellantrollet att hela deras klass har dissat henne och dels tagit hennes skor & kastat bort dem. De är alltså 5 mot 1! Som vanligt.

Trollfar kräver av läraren att kontakta föräldrar till inblandade barn, för nu får det fan i mig vara slut! Vi tar ett möte med studierektorn och kräver samma sak. De här tjejerna ska punktbevakas. Det ska inte hända igen! Mellantrollet berättade bl a att när hon kommer från matsalen står de här tjejerna i ett gäng och bara tittar på henne. Säger inget, gör inget men ibland kan blickar vara väldigt talande. Framförallt med den historia som finns bakom.....

Tyvärr är det några saker som "motståndarna" använder mot oss, för att lägga skulden på Mellantrollet:
1. Att hon självmant söker upp tjejerna i gamla klassen. Men hallå, har de hört om Stockholmssyndromet? Drabbar även barn. Hon vill ju bli bekräftad, hon vill ju duga till och ger tyvärr inte upp.
2. Att hon klipper till, inte tyst tar emot. Men självklart, hon försvarar sig! Och hon markerar att hon inte är ett offer.
3. Att hon retas. Visst gör hon det. Som alla barn. Men hon är 1 mot flera. Vem är i underläge?

Och de är 8 år! De behöver hjälp att lösa det här. Handgriplig sådan. Inte ett snack lite då och då, utan punktbevakning! En jävla inscident till, hur liten den en är så är det Skolverket nästa!