Trollmors stora öron...

Mellantrollet: Du vet den där stora båten Titanic. Det var massor med människor som drunknade.
Kompis M: Jag har åkt på den där båten. Till Finland.
Mellantrollet: Men det kan Du inte. Det var jättelänge sedan den sjönk. Hundra år sedan
Kompis M: Men min mamma har åkt den.
Mellantrollet: Hon är väl inte så gammal?
Kompis M: Det är hon visst. Hon har skägg!

Ge upp? Redigerad version

Idag har det hänt något som skakat om vår tillvaro. Och jag har ingen jävla aning om hur jag skall hantera det. En del av mig vill bara skrika ut det orättvisa, väcka varendaste kotte, skaka om dem och fråga hur i helvete de tänker. En annan del av mig vill bara fly, lägga av, ge upp.

Vi kämpar oss upp för det där jävla berget gång efter annan. Hittar balansen, börjar tro på lugnet och då kommer nästa käftsmäll. Gud, ödet eller vem fasiken som drar i trådarna - kan det inte räcka nu? Har vi inte lärt oss vår läxa, är det något vi missat.

Jag tror jag låter det vara så för tillfället. Jag får sova på saken, inte agera eller skriva i affekt. Kanske det kommer mer eller så gör det inte. Kanske jag t o m mot mina principer raderar det här inlägget. Jag vet faktiskt inte.

Jag tror att jag för första gången i mitt liv, så vitt jag kan komma ihåg, är totalt handfallen. Kanske för att vi idag genomlevt en av mitt livs absolut värsta dagar.

UPPDATERING:
Igår var jag i affekt. Och jag skrev mina känslor rakt upp och ned. Inte så bra och jag inser att jag skrämt upp många människor. Lämnat alldeles för stort utrymme för spekulationer. Ingen är fysiskt skadad, ingen har dött.

Jag kommer inte gå in på det inträffade. Bara kallt konstatera att det är lika lätt att agera fel som det är att inte agera alls. Gårdagen ägnades åt samtal, djuplodande och ingående. Det är utrett, granskat och rannsakat.

Alla inblandade parter har konstaterat att det fanns inget som helst belägg för det som drog igång det hela. Det är en situationen där det blev "rök utan eld". En situation när en människa valde att agera utan att ta reda på fakta, utan att skaffa sig inblick, utan spontant reagerade. Och det blev så jävla fel!

Det hela är ett avslutat kapitel, utom för oss som får leva med spillrorna av hur skör människan är.

Det är dags nu...

Jag har förlorat min pappa. Han lever forfarande, men han är ändå borta. Det har varit på väg länge, men ändå har hoppet funnits kvar. Att hans tankar ska falla på plats och att han ska bli som den han en gång var.

De senaste månaderna har samtalen kretsat kring samma tema, livet som det en gång var. Han ringer och efterlyser mamma, som gick ut för att handla men inte kommit tillbaka. Han ringer och undrar när jag skall komma hem från skolan. Varför jag är ute och springer på kvällarna, när jag skall vara hemma och sova. Han ringer och är orolig för att hans pengar är slut. Att han kommer för sent till jobbet för att han glömt och gå dit. Att han skall åka och hälsa på farmor, så att hon inte blir arg på honom.

De senaste veckorna har samtalet kretsat kring att jag är hans fru, att hans barn är små, att det är jul och att han glömt bort att köpa julklappar. Att han vill åka hem igen, till hans fru och barn. Och däremellan kommer förvirrade samtal om saker som skall säljas och köpas, människor som skall hämtas och lämnas.

Ibland går det att prata honom lugn, men lika ofta blir han arg för att han inte blir trodd.

Och jag förstår att han har lämnat oss. I hans tankar är han någon helt annanstans. Och det verkar inte vara ett lugnt och harmoniskt ställe, för han är orolig. Ledsen och jag lider med honom. Jag inbillar mig att han lever som i ett mörkt rum, där tankarna inte får fäste utan gäckar honom genom att snabbt glida undan när han försöker ta tag i dem.

Jag vill självklart inte att han skall dö, men det liv han har nu är inte värdigt. Hans kropp är med, men inte hans tidigare så skarpa hjärna. Hans dagar ägnas åt de rörliga bilder som TV:n erbjuder, för han orkar inte gå ut. Och själv är jag mitt uppe i livet, med de plikter som jag har mot min familj. Min tid är begränsad och besöken blir inte fler än ett par gången i månaden. Telefonsamtalen så gott som dagligen, men det är en ringa tröst och inget riktigt sällskap. Men jag räcker inte till och eftersom jag måste välja är det mina barn jag prioriterar. Ett beslut som jag vet att min "gamla" pappa skulle stödja mig i. Den pappa jag har idag har glömt bort mitt besök i samma stund jag går utanför dörren.

Jag önskar att han fick somna in, fridfullt i sömnen. Utan ångest och oro, bara sova för att sedan ta sig vidare dit han är ämnad när hans tid hos oss är över. För det är dags för honom nu. Han är redo och jag med, så redo som jag kan bli. Och jag tror att det är något som både han och jag önskar, nu när det ändå inte finns någon väg åter. Alla ord är sagda, alla osämjor är borta sedan länge och vi har frid i vår relation.

Och vart han än tar vägen så är han ändå med mig. I mig, i mina barn och i mitt hjärta.

Pappa, Du har gjort ditt och Du får vila nu. Du förtjänar det, jag klarar mig bra. Jag har ett fint liv, jag är älskad och älskar. Självklart kommer jag sakna Dig, men jag klarar mig nu. Du kan släppa taget och fortsätta Din resa.
Jagvet att Du älskar mig. Jag älskar Dig med.

Lågtryck....

Det regnar. Massor. Och jag blir låg. Av vädret, men även av en hel massa andra saker. Och jag gillar inte att vara låg. Jag vill vara glad. Känna den lycka jag faktiskt har. Men ibland så måste jag tillåta mig ett lågtryck. För så är ju livet, ibland glatt och enkelt. Andra dagar mörkt och sorgset.

Det gäller att inte bli rädd för att inta vara glad. Att tillåta sig själv att följa med känslan, låta det sorgsna ta sin plats och dämpas, för att så sakteliga värka ut.

Jag har kommit så långt att jag låter mig vara ledsen utan att veta varför. Utan att behöva hitta en orsak eller förklaring. Att bara låta det vara så.

För det vänder. Det blir bättre. Att vara ledsen är lika naturligt som att vara glad. Det är inte lika roligt, inte alls stimulerande men på sitt sätt kan det vara helande. Och i viss mån rofyllt.

Att sitta i min favorit stol, titta på tramsiga program på TV och låta tårarna rinna nedför kinderna i takt med att regnet slår mot fönstret. Att se hur det skymmer, träden svajar i vinden och världen utanför gråter.

Och veta att jag är varm, i säkerhet. Om än ledsen. Och att det går över. Kanske ikväll. Kanske imorgon. Men det går över.

Rapportdags...

Nu har jag återhämtat mig såpass att jag kan delge er helgens festiviteter. Kort sagt, det var ett hejdundrande party. Dryga 90 personer som trots spöregn sken som solar.

Ankomst på eftermiddagen och alla var inkvarterade i mysiga rum. Lite fix och trix för mig som toastmadame, sedan piffning och mottagning av gästerna som serverades äkta skumpa samtidigt som det minglades vilt. Internationellt värre med folk från USA, Frankrike, Belgien, Danmark, England och Sverige.

Middag med kanonmat och otroligt bra service, ett fåtal tal och en mycket spirituellt toastmadame, undertecknad, som kom loss ordentligt och lät exhibitionisten få blomma ut vilt.

Mitt tal till syster bestod av en DVD som jag satt ihop (med proffsredigerare) med egenhändigt skrivet manus som illustrerades av både still- och rörliga bilder. Den blev faktiskt kanon och fick stående ovationer. Nu skröt jag, men det står jag för. Extra kul var att de närvarande copy writers och journalisterna tyckte det var ett mycket bra manus (vilket tog mig 20 minuter att skriva). Jag kanske ska sadla om? :-)

Sedan började dansen... och den tog fasiken aldrig slut.... Live band som körde 70 tals covers gjorde att dansgolvet var knökat från första sekund. Fri bar gjorde att alla log lite extra stort. Kanske var därför jag kickade av mig skorna och headbangade som värsta hårdrockaren? Måste tappat ett antal kilon den kvällen...

Att jag sedan hade en läcker charleston klänning och kände mig kanonfräsch gjorde inte saken sämre. Dagen därpå samlades alla till brunch och fick babbla av oss det sista. Det var en mycket nöjd och trött Trollmor som kom hem den kvällen. Lite lätt sliten och det lär väl ta några dagar innan jag är helt pigg igen. Min röst försvinner totalt när jag sover för lite, men vad gör det i det stora hela?

Det är nästan så att det inte gör något att jag numera studsar runt på kryckor heller.... Mitt stackars trasiga knä pallade inte dansen och snubblingen i trappen, så nu har jag vatten i knäet i kombination med en ledbandsskada och kraftig inflammation. De

Men what the heck.. det kostar att ligga i täten.....*s*

Trollmors budord

Efter helgens helt otroliga party har jag insett att jag behöver lite nya riktlinjer....

1. Jag skall icke headbanga i mogen ålder. Iaf inte i timmar
2. Jag skall icke bugga i högklackade skor med snorhala sulor. Iaf inte med herrar som inte kan bugga.
3. Jag ska icke dricka tequila shots. Iaf inte fler än tre stycken per kväll
4. Jag skall icke spela luftgitarr. Iaf inte med benet som gitarr.
5. Jag skall icke röka cigarr.
6. Jag skall icke dansa oavbrutet i 3 timmar.
7. Jag skall icke sjunga offentligt.
8. Jag skall icke dansa barfota. Iaf inte när alla andra har skor på sig.
9. Jag skall icke vara varken när det börjar dagas.
10. Jag skall icke festa mer än 1 gång per decenium

Ett löfte...

Nu är jag trött på den energi som den här situationen tar. Vi har agerat och nu får vi vänta, se vad som händer efter sommaren. Det är några få dagar kvar på terminen och det är bara några få dagar som våra troll går på fritids.

Så jag har nu bestämt mig för att inte låta det här ta mer kraft, jag ska sluta skriva om det, sluta prata om det om ingen ställer en direkt fråga och framförallt sluta läsa den "förfördelade" människans blogg för jag blir bara trött.

Stopp, finito, the end. This is it! Och nu börjar bara bättre & roligare tider...

Som idag, femtioårs kalas och stor baluns. Naglarna målade, håret tvättat och snart åker fejset på. Jag kommer att dricka vin en masse och jazza loss på dansgolvet som en ökenråtta på speed.

Rapport följer, när huvudet åter är på plats!

Fegproppar!

Från en rad olika håll har jag fått höra att skitsnacket går hej vilt och där vi är skurkarna i dramat.

Snacka om att dömas ohörd, för det är INGEN som har frågat oss om vår version. Inte en endaste, utan de gör sin bedömning enkom från pedagogens historia. Som självklart skiljer sig från vår, för inte har människan ifråga så mycket civilkurage att stå för de felaktigheter som begåtts. Eller rättare sagt, inser inte ens att det är felaktigheter vilket är det jag tycker är mest skrämmande.

Jag kan leva med det, det är okej att vissa människor tycker jag är "en överspänd person som i höst kommer hitta ny personal att hacka på". För jag vet att det inte stämmer. Och de människor som har något innanför pannbenet vet också innerst inne att så är inte fallet. Jag är en ganska så sansad person, men när jag fått nog så har jag.

Jag tycker det hade varit befriande om någon endaste person hade brytt sig om att fråga "Men Du, vad fasiken är det som hänt, varför gjorde ni som ni gjorde?" och låtit oss ge vår side of the story. Därefter kan de ta ställning till om de tycker det var rätt eller fel. Men så mycket kurage har inte människor.

Fel kan alla människor göra, men att konstant göra samma typ av fel - kränka barn- och själv inte inse att det är fel, då måste man säga stopp. Och jag vet att personen i fråga har fått detta påpekande från närmare 25% av föräldrarna, från ledningen och även från barnen ifråga. Det finns anmälningar sedan flera år tillbaka. Trots detta har personen kört på i exakt samma stil, satt sig själv i någon slags uberposition fullsmetad med hybris. Det har fungerat otroligt bra med killarna i klassen, så länge det gällt lite mer macho relaterade prylar. Ni vet, high five stuket och fotboll. Men för de grabbar som inte kör det racet har det varit tuffare. Och hur det varit för tjejerna vet ni väl vid det här laget....

Det är många lärdomar jag har fått i den här historien, en av dem är att jag förstår att den kollegiala lojaliteten även finns inom skolan. Och att den är väldigt väldigt stark. Vilket på ett sätt är bra, men när lojaliteten mot kollegorna väger tyngre än omsorgen om barnen så är man helt fel ute. Och då måste vi vuxna säga ifrån. Och det gjorde vi.

Jag tänker inte be om ursäkt för det!

Lite förtydligande..

kan vara på sin plats efter gårdagens kryptiska kommentar. Har fått några oroliga samtal om "vad har nu hänt" och så har man trott att det är skolan som är på tapeten igen. Så är icke fallet. Däremot stötte jag på ett antal underliga jeppar under dagen.... men kraften (och tiden) räckte inte till för att dra hela storyn.

Och jag har inte riktigt energin till det nu heller, kan kortfattat konstatera att vissa bilister, somliga cyklister och flertalet säljare (framförallt av telefonabbonemang) ger mig mentalt eksem. Därav min lite lätt frustrerade kommentar igår.

Ska vi ge oss tillbaka till skolans värld så är det ett lugn för närvarande, det är inte helt harmoniskt men det är samtidigt inga direkta stora konflikter. Små små saker, men det är som jag sa till Lilltrollet - lite skit händer alltid, både för barn och vuxna. Vi kan inte göra allt till en konflikt utan en del saker får vi bara konstatera att de är och så låta det vara bra med det.

Precis som i vuxenvärlden så kan man inte komma överens med alla, även barn är olika. Det som dock är viktigt är att lära sig att låta varandra vara. Inte försöka göra om, inte försöka göra om sig själva, utan låta varandra vara. Inte bry sig och lära sig acceptera att man kan inte vara vän med hela världen. Lika lite som man själv kan gilla alla så kan inte alla gilla en själv tillbaka.

Jag tror inte att barn av naturen är elaka, utan ett barn som är utåtagerande har något de vill säga. Det är något de har behov av, något de saknar. Vad det är är nog olika från barn till barn. Somliga behöver mer gränser, andra behöver mer uppmärksamhet och några behöver mer tid. Ett barn kan inte själva förklara vad det behöver när vi är inne i det här subtila området, utan det är upp till oss vuxna att försöka se vad det är som saknas. Och framförallt, att se till att de får det tillgodosett.

Jag vet att jag själv inte alltid kan se de behov Lilltrollet har, att läsa av ett barn är inte det lättaste. Framförallt inte i dagens samhälle där de pumpas fulla av intryck varje dag. På sommaren ute i Trollskogen är det klart mycket lättare, när vi är mer eller mindre avskalade från andra intryck. Men så kommer vardagen och allt rullar på, då är det lätt att tappa fokus även för oss som vuxna.

Jag tror att den största risk vi föräldrar gör med våra barn är när vi inte ser dem som de personer de är, utan vi ser de personer vi vill att de skall vara. Dels för att vi hämmar dem, de känner att de inte lever upp till våra förväntningar och dels för att vi ger dem indirekt kritik, de "duger" inte som de är.

Det är svårt att hålla rätt balans i hur mycket vi ska lägga oss i deras konflikter och hur mycket information vi ska ge dem. Ibland kan vi som föräldrar vara över informativa och involvera dem i problem som de absolut inte skall behöva befatta sig med. Allt behöver inte förklaras och allt behöver inte fixas. De stora sakerna, absolut men vi måste även kunna säga ifrån när det handlar om bagateller.

Jag har en god vän som är en kanonbra mamma i mitt tycke. Nu är hennes dotter nästan vuxen, men jag kommer fortfarande ihåg en story som hände hemma hos oss. När det inträffade sa jag till mig själv att så där skall jag aldrig göra - men det gör jag... alldeles för ofta... och det tror jag inte är av godo för mina barn.

"Vi åt middag och väninnan drack cider. Den 6 åriga dottern ville smaka. Mamman sa nej. Dottern frågade varför. Mamman svarade att det är alkohol i cider och det är inte bra för barn. Dottern frågade varför hon ändå inte fick. Mamman svarade att alkohol påverkar kroppen och det är inte bra för barn. Dottern frågade varför hon ändå inte fick. Mamman svarade att alkoholen påverkar blodet, njurarna och levern. Dottern frågade varför hon ändå inte fick. Mamman förklarade att njurarna måste rensa alkoholen, levern tar hand om "soporna" och blodet. Dottern frågar varför hon ändå inte fick. Och så hade det kunnat fortsätta i timmar förmodligen men jag fick nog och svarade därför."

Ibland....

förstår jag mig inte på folk.....

Gör ni det?