Jag letar efter harmonin... Livsgnistan... Min energi som brukar säga att det här fixar sig. Jag vet att den finns och att den kommer tillbaka, men det är tufft att hålla masken under tiden. Att inte släppa fram sorgen och oron som finns. För när jag gör det så gungar det gör barnen. Och då blir inget bättre. Och jag vet ju att allt löser sig. På ett eller annat sätt. För eller senare. Just nu känns det bara som all sorg för det som hänt de senaste åren kommer över mig. Och det finns plats för mig att sörja. Inte fullt ut, inte hela tiden men några korta stunder här och där. Det jag saknar och alltid har gjort är känslan av att någon annan finns där som stöd. Om jag inte orkar så finns den här människan där och tar över. Inte som liten, för mamma var trött. Mamma var deprimerad. Mamma orkade inte. Och pappa... Han var ofta onykter. Eller så raljerade han bort problemet. Tyckte jag överdrev. Vänner... Ja många. Och de hjälper mig mycket. Men just nu.. Vill jag vara liten, kura ihop mig i farmors famn. Känna hennes valkiga händer smeka mitt hår. Höra hennes mjuka, lite knarriga röst säga " min lilla prinsessa. Det blir mig bra ska du se. Blunda och vila så vakar jag över dig"