Jag har just bandagerat och tvättat djupa skärsår. Det händer inte dagligen längre men när det händer är det djupt. Och mycket. Det gör så vansinnigt ont att inte kunna trösta mitt mellantroll. Att inte kunna lindra hennes kamp. Att hon inte litar på någon utan håller det inom sig till smärtan blir för stor. Då måste hon få lättnad och då skär hon. In vackra lilla själ är så ärrad på både utsidan dom i själen. Och jag mår inte fram. Min kärlek räcker inte. Men ikväll fick jag hålla om henne. Fick se en skymt av hennes sorgsna själ. Och det värker i mig. Vad kunde jag gjort annorlunda? Hur kunde jag ha förebyggt detta?