På väg...

Känner att jag börja bli stark igen. Tillät mig att vara låg och ur fas, vilade mig i form vilket jag av erfarenhet vet är det enda som fungerar för mig.



Och när jag är i ofas är det som om hela tillvaron blir hela havet stormar för resten av familjen. Vilket iofs är smickrande på ett sätt, att mitt lugn har en så stark positiv påverkan. Men samtidigt ett ansvar som ibland är betungande, för om inte jag orkar - hur blir det då?



Det som har varit jobbigast under den gångna tiden är beslutet om min far. På inrådan av många olika mäniskor ställde vi honom i kö för ett dement boende. I första hand närmare oss och i andra hand i hans hemstad. Och så fick han plats på ett boende i sin hemstad. Vi åkte dit och tittade, förnuftet sa att det var välskött, ljust och fräscht. Personal dygnet runt och andra människor i samma situation (dock väldigt mycket längre gångna i sin demens). En stor nackdel var dock rökförbudet, då min far är storrökare. Där fick man enkom röka utomhus och i sällskap med personal.


Visst, rökning är inte bra men ska en dement man på över 80 år vara tvungen att sluta röka? Det är i princip den livskvalitet han har kvar och den skall då mer eller mindre strypas, för jag kan inte se honom sitta ute i kylan för att ta en cigarett. Eller vara tvungen att vänta på att personalen har tid/lust att följa med honom.



Samtidigt, det boende han har idag är bra. Kanonpersonal, men nackdelen är att det är inte bemannat nattetid och han är ganska isolerad iom att alla har egna lägenheter och pappa söker sig aldrig till de gemensamma utrymmena då han inte kommer ihåg dem. Och personalen har alltför lite tid för att hinna med att ta ut honom.



Så vilket beslut tar man då? När jag lyckades hitta magkänslan så insåg tog vi beslutet att han får bo kvar tills vidare. Och så försöker vi få honom till Stockholm, så att vi kan hälsa på oftare. Och under tiden försöker vi hitta någon människa som mot ersättning kan hålla honom sällskap några timmar då och då, mitt i veckan. För hur hemskt det än låter så räcker faktiskt inte tiden till, då jag har barn som i dagsläget behöver mig mycket.

Jag bara hoppas att när min tid är kommen att jag blir en gammal krutkärring som kör på i 180 till dess att motorn lägger av, knall och fall. Utan långvarigt slitage. För fy fasiken för att bli gammal idag!

Inspiration...

saknas fortfarande, men jag kanske kan ge er lite? I vår ateljé har vi dragit igång med kurser (finns på Söder i Stockholm). Någon som är sugen? Maila mig så får ni kursprogram!

Ta det nu lugnt i helgen och se upp för snökaoset. Själv kommer jag krypa upp i soffan, med stickningen i högsta hugg och sitta kvar till måndag morgon!

Long time no see...

Jag har tappat sugen. Trött på det mesta. Så jag har låtit mig ta en paus. Men jag kommer igen. När migränen gått över och lusten kommit åter, hoppas ni ids vänta.

Tänk ett steg till!

Läste häromdagen om vilka svindlande summor det meningslösa våldet kostade samhället, i form av sjukhusvård, rehabilitering, sjukpenning och en hel massa annat. Det är tragiskt att det skall se ut så i ett s k välfärdssamhälle! Fast det mest tragiska är att det inte är det minsta förvånande.

Självklart tar man upp diskussionen om hur man skall komma till rätta med problemet. Och självklart tänker man kortsiktigt och ser till enkom till den åldersgrupp där problematiken finns. På det sättet kommer problemen alltid att komma tillbaka, igen och igen. Att behandla symptom löser inte ett skit, det är orsaken man måste ge sig på.

Och jag envisas, med en dåres enfaldighet, att det är ganska enkelt: se till att föräldrar får tid & råd att spendera mer tid med sina barn när de börjar i skolåldern, se till att skolan får mer kompetent personal som törs ta i problematiken med mobbing, stökiga barn osv. Se till att det finns ungdomsgårdar för barnen.

Trygga barn slåss inte. Barn som blir bekräftade (ej att förväxla med att alltid låta dem få sin vilja fram) slåss inte. Barn som mår bra är inte elaka mot andra barn.

Jag ser det otroligt tydligt när jag jämför Lilltrollets gamla skola med den nuvarande. I den skola hon går nu är det en lärare av den gamla skolan, som kräver tystnad i klassrummet och har välskrivning på agendan. Där förekommer det ingen mobbing, inga slagsmål och barnen älskar skolan. De har kommit mycket längre i skolarbetet och de lyser av självförtroende.

Och vi förälrar måste våga ställa krav på våra barn, som att bädda sängar, städa rummen, tömma diskmaskinen och liknande. Och vi måste ta oss tid till att samtala med dem. Inte förhöra dem, utan dela deras tankar och förstå det som inte sägs. Det som ligger därunder och vill fram. Det är vår förbaskade skyldighet!

För gör vi inte det här så kommer även vår generation delas upp i bråkmakare och fjortisar. Killar som tar alltför stora kliv in i vuxenvärlden och stöddar sig för att imponera på pubertala 15 åriga tjejer som tror att lyckan ligger i plutande läppar och stora bröst. Däremellan, inne bland skuggorna finns de "normala" barnen som verkar bli i minoritet. Tack och lov för att de ändock finns kvar, för de är dem som framtiden bygger på.

Kanske det är dags att ta ett steg tillbaka, inse att lyckan inte ligger i vare sig Thailandsresor, klubbarna kring Stureplan eller silikon utan i att vara sig själv trogen. Hitta sina egna ideal och stå för dem. Skaffa sig lite moral, etik och civilkurage och framförallt - se till att framtidens vuxna får det ! Idag helst! Tänk, ska det vara så jävla svårt?

Sist men inte minst...

utan tvärs om störst så blev det ett runt fat, med tankarna på en skogstjärn. Det blev jag mycket nöjd med, om jag får säga det själv. Och det får jag för det är min blogg!

Och efter våren kommer sommar....

Och det blev så här. Det blev även ett höstträd, men det glömde jag att fota....

Och ett till...

När jag väl gjort vintern kom tankarna på våren... och lite Nangiyala känsla tyckte jag det blev. Eller var det förmätet tänkt?

Egotime....

Nu har jag varit lite kreativ igen... Försökte realisera ett mycket vackert träd jag såg, täckt av rimfrost när det var som allra kallast. Blev inte riktigt lika, men det blev ett vinterträd iaf. Eller vad tycker ni?

Lilltrollet tänker till!

Lilltrollet: Mamma, Du vet dom där Haitipengarna Du skänkte?
Trollmor: Ja gumman?
Lilltrollet: Det var nog inte så smart
Trollmor: Varför inte?
Lilltrollet: Det var en farbror som köpte fallskärmar för alla pengarna!


Appropå rubrikerna om Hoppets Stjärna, nu skänkte jag lyckligtvis pengarna till Läkare utan Gräns. Och de köpte mig veterligen inga fallskärmar

Sin mors dotter...

Mina små troll (som inte längre är så små) har självfallet både sidor av sin mor & far i sig. Hos Mellantrollet börjar mina anlag bli alltmer tydliga. Förutom den verbala förmågan som somliga påstår att jag har, så har hon även fått en stor dos av min fysiska flexibilitet i tillvaron.
Vad sägs om följande "meritlista" (som dock inte är fullständig):

- Cykla in i en parkeringsmätare, sydd i mungipan
- Skivar en kivi, stygn i fingret
- Ramlar ur en shoppingvagn, hjärnskakning
- Ramlar ned från en bänk, hjärnskakning
- Ramlar ned från bänk i parken, lösa tänder som följd


Vi kan avsluta med dagens bedrift:

Går ned för trappan i skolan, stukat&bruten då (iaf hänger den snett och är bitvis blå)

Förhoppningsvis lär hon sig tygla den sidan, vilket jag ännu inte har gjort. Men det är ännu inte för sent att lära sig....

Förmiddagspasset....

Idag på lunchen har jag:

- Gjort en dubbel salto utanför kontoret. Dock något mer ograciöst än önskat.

- Pratat med en skyltdocka på H&M. Fick dock inga svar

- Gått från take away restaurangen utan hämtmaten. Dyra lunchvanor blir det.

- Missat att öppna dörren innan jag gick in. Snyggt men opraktiskt med glasdörrar.

Spännande att se vad eftermiddagen har att bjuda på!

Mysteriet löst!

Förra veckan var jag lite besviken på Mellantrollet och hennes inställning till skolarbete. I veckan skall hon få göra om ett prov som hon lyckades mer eller mindre nolla helt. Började lite lätt att förhöra henne i söndags. Och hon kunde alla frågor som ett rinnande vatten!

Men varför i hela helsefyr kunde Du inte svara på frågorna i skolan undrade jag då? En i mitt tycke ganska naturlig och befogad fråga.

Mellantrollet svarar lakoniskt:

"Men mamma, fattar Du inte? I skolan har jag ju inte tid att koncentrera mig för jag har en massa annat att tänka på"

Ja men då så, då är allt lugnt! Eller inte....

Måndag....

Ibland undrar jag hur folk är funtade. Seriöst alltså. Boende i centrala Stockholm så vet man att t-banan kommer med max 3-4 minuters väntan, under högtrafik. Vilket måndag morgon kvalar in som.

Lik förbenat beter sig folk åt som hysteriska fotbollshulliganer när det gäller på- och avstigning. Man måste med just detta tåg, till vilket pris som helst. Bäva månde den barnvagn eller pensionär som ger sig på självmordsuppdraget att försöka åka t-bana före kl 9 en måndag. De mejas ned totalt utan hänsyn what so ever!

Och inte väntar man på att människor ska kliva av tåget innan man ska på. Nej då, här gäller djungels lag. Starkast vinner, eller förlorar. Beroende på vilken filosofi man har. Varför inte vänta ett tåg eller två? Slippa pressen och stressen. För inte fasiken får man kicken om man kommer 3 minuter senare?

Å andra sidan verkar just den här instinkten att komma först ligga djupt rotad hos vissa människor. I helgen var jag på bio med trollbarnen och deras kamrater. Kidsen fick gå själva på bio och jag väntade utanför. Dock stod jag bredvid när de stod i kön för att komma in i salongen. Ordentligt uppradade med biljetten i hand.

Första trängningen; 2 tonårstjejer som hade bråttom
Andra trängningen: En mormor med sitt barnbarn
Tredje: en mamma med sin dotter

Då fick jag nog, klev in och styrde upp samt basunerade ut med hög röst vad jag tyckte om vuxn människor som inte hade vett nog att uppföra sig. Och lite till...... Döttrarna skämdes för mamma gjorde bort sig i deras ögon, men å andra sidan skämdes "trängarna" än mer och det var viktigast.

Jag fattar det inte, på bio - numrerade platser - alla kommer in - varför i hela jävla helvetet måste man trängas då? Puckon!