På väg...

Känner att jag börja bli stark igen. Tillät mig att vara låg och ur fas, vilade mig i form vilket jag av erfarenhet vet är det enda som fungerar för mig.



Och när jag är i ofas är det som om hela tillvaron blir hela havet stormar för resten av familjen. Vilket iofs är smickrande på ett sätt, att mitt lugn har en så stark positiv påverkan. Men samtidigt ett ansvar som ibland är betungande, för om inte jag orkar - hur blir det då?



Det som har varit jobbigast under den gångna tiden är beslutet om min far. På inrådan av många olika mäniskor ställde vi honom i kö för ett dement boende. I första hand närmare oss och i andra hand i hans hemstad. Och så fick han plats på ett boende i sin hemstad. Vi åkte dit och tittade, förnuftet sa att det var välskött, ljust och fräscht. Personal dygnet runt och andra människor i samma situation (dock väldigt mycket längre gångna i sin demens). En stor nackdel var dock rökförbudet, då min far är storrökare. Där fick man enkom röka utomhus och i sällskap med personal.


Visst, rökning är inte bra men ska en dement man på över 80 år vara tvungen att sluta röka? Det är i princip den livskvalitet han har kvar och den skall då mer eller mindre strypas, för jag kan inte se honom sitta ute i kylan för att ta en cigarett. Eller vara tvungen att vänta på att personalen har tid/lust att följa med honom.



Samtidigt, det boende han har idag är bra. Kanonpersonal, men nackdelen är att det är inte bemannat nattetid och han är ganska isolerad iom att alla har egna lägenheter och pappa söker sig aldrig till de gemensamma utrymmena då han inte kommer ihåg dem. Och personalen har alltför lite tid för att hinna med att ta ut honom.



Så vilket beslut tar man då? När jag lyckades hitta magkänslan så insåg tog vi beslutet att han får bo kvar tills vidare. Och så försöker vi få honom till Stockholm, så att vi kan hälsa på oftare. Och under tiden försöker vi hitta någon människa som mot ersättning kan hålla honom sällskap några timmar då och då, mitt i veckan. För hur hemskt det än låter så räcker faktiskt inte tiden till, då jag har barn som i dagsläget behöver mig mycket.

Jag bara hoppas att när min tid är kommen att jag blir en gammal krutkärring som kör på i 180 till dess att motorn lägger av, knall och fall. Utan långvarigt slitage. För fy fasiken för att bli gammal idag!