Tänk ett steg till!

Läste häromdagen om vilka svindlande summor det meningslösa våldet kostade samhället, i form av sjukhusvård, rehabilitering, sjukpenning och en hel massa annat. Det är tragiskt att det skall se ut så i ett s k välfärdssamhälle! Fast det mest tragiska är att det inte är det minsta förvånande.

Självklart tar man upp diskussionen om hur man skall komma till rätta med problemet. Och självklart tänker man kortsiktigt och ser till enkom till den åldersgrupp där problematiken finns. På det sättet kommer problemen alltid att komma tillbaka, igen och igen. Att behandla symptom löser inte ett skit, det är orsaken man måste ge sig på.

Och jag envisas, med en dåres enfaldighet, att det är ganska enkelt: se till att föräldrar får tid & råd att spendera mer tid med sina barn när de börjar i skolåldern, se till att skolan får mer kompetent personal som törs ta i problematiken med mobbing, stökiga barn osv. Se till att det finns ungdomsgårdar för barnen.

Trygga barn slåss inte. Barn som blir bekräftade (ej att förväxla med att alltid låta dem få sin vilja fram) slåss inte. Barn som mår bra är inte elaka mot andra barn.

Jag ser det otroligt tydligt när jag jämför Lilltrollets gamla skola med den nuvarande. I den skola hon går nu är det en lärare av den gamla skolan, som kräver tystnad i klassrummet och har välskrivning på agendan. Där förekommer det ingen mobbing, inga slagsmål och barnen älskar skolan. De har kommit mycket längre i skolarbetet och de lyser av självförtroende.

Och vi förälrar måste våga ställa krav på våra barn, som att bädda sängar, städa rummen, tömma diskmaskinen och liknande. Och vi måste ta oss tid till att samtala med dem. Inte förhöra dem, utan dela deras tankar och förstå det som inte sägs. Det som ligger därunder och vill fram. Det är vår förbaskade skyldighet!

För gör vi inte det här så kommer även vår generation delas upp i bråkmakare och fjortisar. Killar som tar alltför stora kliv in i vuxenvärlden och stöddar sig för att imponera på pubertala 15 åriga tjejer som tror att lyckan ligger i plutande läppar och stora bröst. Däremellan, inne bland skuggorna finns de "normala" barnen som verkar bli i minoritet. Tack och lov för att de ändock finns kvar, för de är dem som framtiden bygger på.

Kanske det är dags att ta ett steg tillbaka, inse att lyckan inte ligger i vare sig Thailandsresor, klubbarna kring Stureplan eller silikon utan i att vara sig själv trogen. Hitta sina egna ideal och stå för dem. Skaffa sig lite moral, etik och civilkurage och framförallt - se till att framtidens vuxna får det ! Idag helst! Tänk, ska det vara så jävla svårt?