Ett steg i taget

Idag träffade jag en tjej som jag lärt känna via arbetet. Hon tycker att jag är stark, varm och en hel del andra superlativ. Och förmodligen kanske jag är det i hennes ögon, då hon enligt egen utsago så här långt haft ett lyckligt och harmoniskt liv. Däremot sa hon något mycket klokt, som har funnits i bakhuvudet men som jag inte kunnat uttrycka för mig själv. "För att klara av det som Du drabbats av måste man vara stark, och det är Du, men jag tror att det tyvärr inneburit att Du tappat spontaniteten. Att Du fått ett lugn i Dig är iofs bra, men det har skett på bekostnad av den sprudlande livsglädjen". Och det är så jag känner. Jag är harmonisk, jag är stark och jag mår bra. Men tyvärr är det sällan jag är spontan, sällan sprudlar och skrattar spontant. Jag saknar det. Jag vill gärna ha det tillbaka för jag känner mig så infernaliskt vuxen och klok ibland. Jag vill fånga dagen, jag vill vara barnslig. Jag vill vara mer lättsam i sinnet. Och jag hoppas det kommer åter. Jag tar ett steg i taget och hoppas på det bästa!