torsdag, maj 10, 2012

Nu vet vi

Efter flera års väntan och tjat fick vi äntligen igenom en utredning för Mellantrollet. Igår var det klart och vi fick besked. Mycket grav asperger vilket var förvånande. Asperger förstod vi, men trodde det var av lägre grad, men så var tydligen inte fallet. Visst kändes det tufft, framförallt när jag tänker på hur det skall fungera för henne när hon blir äldre. Vad kommer hon att klara, hur pass bra kommer hon att må. Än så länge verkar hon cool med situationen, accepterar det. Och att äntligen ha fått en förklaring till varför hon känner sig annorlunda, varför hon inte fungerar och tänker helt lika som sina kamrater. Samtidigt är jag stolt över henne, vilken kämpe hon är. Och vad det måste ta på krafterna att kämpa så, att hålla masken hela dagarna för att "vara som alla andra". Att få gå omkring och spela en roll, fastän det inre inte till fullo förstår. Psykologerna på BUP sa att hon gjort otroliga framsteg och nått mycket långt, med tanke på omfattningen av diagnosen. Det mörks inte på Mellantrollet i första taget att hon har asperger, utan först när man lärt känna henne som man förstår att hon är lite annorlunda. På samma gång är det en lättnad att jag äntligen fått gehör för det jag kämpat för sen hon var liten. Att släkt, vänner, familj och alla äntligen kan ta till sig att visa saker kan hon bara inte. Att det är inte för att hon ärmbortskämd eller dåligt uppfostrad, att hennes utbrott inte kommer sig av fasoner. Utan hon kan faktiskt inte alltid påverka sitt uppförande. Att jag nu slipper strida för att hon ska få förståelse och att mycket av det vardagliga tjafset ska försvinna, för det kommer inte att gå att lära henne allt detta "enkla och banala". Och så kommer vi få hjälp, stöd, från andra som kan detta bättre. Mellantrollet kan få en kontaktperson, so. Kan ge henne trygghet utanför familjen. Och har vi tur kan hon även få gå på en skola specialiserad på barn och ungdomar med neurologiska diagnoser. Och då äntligen få prestera såpass i skolan som hon faktiskt har kompetensen för men som hon inte klarar idag pga att inlärningen inte fungerar för henne. Så det kommer bli bra. Nu när vi vet. Nu när vi har något att falla tillbaka på.

2 kommentarer:

LILITH - Mamma med Borderline sa...

Min son fick precis samma diagnos för mindre än en månad sen. Asperger var ingen överraskning för mig, men att den var så pass grav som den var, det förvånade mig.

Ta dig tiden att låta det sjunka in och acceptera. Även om det är bra att veta, så att man kan hjälpa och stötta på bästa sätt blir det ändå en chock, även om diagnosen var väntad. Framför allt för att livet som man hela tiden tänkt sig det inte kommer att bli så.

Anonym sa...

Min kille fick diagnos som elvaåring. Nu är han femton. Och rasande stolt. Efter åratal av mobbing känner han sig nu som kung i sin specialskola. Och ingen kan nånsin mer se ner på honom. Han vet sitt värde och han vet även att många av oss andra aldrig kan mäta sig med hans specialbegåvningar. Det var tungt först, men blev något mycket bra. Det blir det för mellantrollet oxå! :-)

/ Maria