Det är lite tungt nu... Var ju inte så här livet skulle bli. Den där dagen när du föddes, mitt älskade barn som jag väntat på så länge. Som kämpade mot alla oss för att bli till. Som envist klamrade sig fast trots olyckor och tragedier. Som överlevde förlossningen trots att oddsen var tuffa. Som vi kämpat ihop. Mot sjukdomar. Mot mobbing av både vuxna och barn. Mot de som försökt utnyttja dig. Som missbrukat din godtrogenhet och ditt öppna hjärta. Ett hjärta jag tidigare alltid kunde nå och värma. Trösta. Men nu är du så fjärran mig ibland. Stänger mig ute. Låter mig inte hjälpa dig. Utom när skärsåren är för djupa och blodet inte slutar rinna. Då kommer du. Jag plåstrat om. Pratar. Försöker förstå. Och du gråter. Vill sluta. Just då. Men så kommer dagen igen. Skalet kommer fram. Ditt hjärta stängs och du går in i den värld ditt jag inte får följa med. Jag kan bara vänta. Och hoppas att du kommer till mig igen. Låter mig hjälpa dig. Innan det är för sent. Innan såren blir för djupa. Smärtan för stor.

Det finns läkare. Och så finns det mänskliga läkare. Om man kommer in på akuten med en tonåring som skurit sig rejält. Med flit. För att själen värker. Då är det inte ett medicinskt problem enbart. Om tonåringen skriker på hjälp. Att hon vill sluta skära. Att några stygn kan hälla henne med det. Då ska läkaren iaf lyssna. Och bedöma henne utifrån hennes psykiska tillstånd såväl som det medicinska. Inte bara avfärda det som "dumheter".......

Jag har just bandagerat och tvättat djupa skärsår. Det händer inte dagligen längre men när det händer är det djupt. Och mycket. Det gör så vansinnigt ont att inte kunna trösta mitt mellantroll. Att inte kunna lindra hennes kamp. Att hon inte litar på någon utan håller det inom sig till smärtan blir för stor. Då måste hon få lättnad och då skär hon. In vackra lilla själ är så ärrad på både utsidan dom i själen. Och jag mår inte fram. Min kärlek räcker inte. Men ikväll fick jag hålla om henne. Fick se en skymt av hennes sorgsna själ. Och det värker i mig. Vad kunde jag gjort annorlunda? Hur kunde jag ha förebyggt detta?

En lång helg på landet. Mycket sol, värme och luft. Trollskogen är ett lyckligt hus. En plats att vila själen på. Det är så mycket tankar som far runt. Försöker landa. Att skiljas är den sista utvägen i en relation. När allt annat har prövats och inte fungerar. Och vi försökte. Men ville så olika. Att inte då gemensamt kunna se detta och säga detta, det gör ont. Att ha levt så länge tillsammans,varit partners,borde i den bästa av världar innebära att man gör ett värdigt avslut. När inga andra människor är inblandade utan kärleken bara har förbrukats, då borde det gå att skiljas i samförstånd. Att moget hantera de praktiska saker som följer med. Det är en sorg för alla inblandade. Det går att lindra den genom samarbete. Men om man istället väljer en annan väg får sorgen ge vika för bitterhet och ilska. Och då är det svårt att gå vidare. Jag försöker vara storsint. Jag försöker vara tålmodig. Men jag börjar tappa det. Jag börjar bli ledsen. Men framförallt arg.... Och det är inte bra. Men samtidigt, allt har en gräns. Så även jag...

Jag letar efter harmonin... Livsgnistan... Min energi som brukar säga att det här fixar sig. Jag vet att den finns och att den kommer tillbaka, men det är tufft att hålla masken under tiden. Att inte släppa fram sorgen och oron som finns. För när jag gör det så gungar det gör barnen. Och då blir inget bättre. Och jag vet ju att allt löser sig. På ett eller annat sätt. För eller senare. Just nu känns det bara som all sorg för det som hänt de senaste åren kommer över mig. Och det finns plats för mig att sörja. Inte fullt ut, inte hela tiden men några korta stunder här och där. Det jag saknar och alltid har gjort är känslan av att någon annan finns där som stöd. Om jag inte orkar så finns den här människan där och tar över. Inte som liten, för mamma var trött. Mamma var deprimerad. Mamma orkade inte. Och pappa... Han var ofta onykter. Eller så raljerade han bort problemet. Tyckte jag överdrev. Vänner... Ja många. Och de hjälper mig mycket. Men just nu.. Vill jag vara liten, kura ihop mig i farmors famn. Känna hennes valkiga händer smeka mitt hår. Höra hennes mjuka, lite knarriga röst säga " min lilla prinsessa. Det blir mig bra ska du se. Blunda och vila så vakar jag över dig"

Idag var en down dag. Att ha en tonåring med Aspergers är inte lätt. Att ha tålamodet. Att säga till i rätt ögonblick. På rätt sätt. Med rätt tonfall. Annars kommer det berömda utbrottet. Rummet slås sönder. Armar och ben skärs. Mobilen kastas sönder. Hårda ord. Elaka saker. Och jag ska hålla mig lugn. Stå emot. Vara konsekvent. När minsta lilla fel jag gör får så stora konsekvenser. Det är svårt. Den sköra vackra varelsen som är min förstfödda blir en elak hård varelse inför mina ögon. Och hon stänger mig ute. Jag når henne inte när hon vandrar in i sin svarta sfär. Jag bara kan vänta och hoppas hon kommer tillbaka

Efter nästan ett år av vila, inte från livet men väl från bloggen så pockar mitt inre på att lätta på trycket. Tänkte först starta upp en helt ny, totalt anonym blogg men beslöt mig för att våga. Att vara helt utlämnande trots att en del (om ni nu finns kvar) vet vem jag är. Mycket har hänt och livet har fasonen varit bedrövligt... Men jag är en krigare och kommer ta mig igenom det här med. Något mer sliten men förhoppningsvis även något klokare. Men ibland undrar jag om jag orkar. Var kraften ska komma ifrån. Tidigare gav mig bloggen så otroligt mycket. Stöd och pepp. Kanske även denna gång. Att rekapitulera allt som hänt det senaste året går inte i ett inlägg utan det får komma bitvis. Den största förändringen är väl att jag är singel. Trots år av försök gick det inte att få ihop det längre. Men vi försökte iaf. Kanske lite för länge. Vem vet? Det är självklart en stor sorg i det men även en viss lättnad. Att inte behöva försöka få ihop alla olika viljor. Att slippa besvikelserna i vardagen. Att slippa känna sig ensam i ett förhållande. Samtidigt är det läskigt. Skrämmande. Men också modigt och befriande. Vad som än komma skall kan det bara bli bättre...