Nya tider, nya rutiner...

Av olika rutiga och randiga skäl så äger denna familj ingen våg vilket jag aldrig saknat. Jag är lycklig lottad och har i princip aldrig haft några problem med min vikt (förutom några år i min ungdom då jag fick för mig att jag var överviktig, vilket var helt fel).

Hur som, jag brukar "mäta" av min vikt beroende på hur kläderna sitter och det fungerar oftast bra. Men så i somras hände något med min ämnesomsättning (eller så var det helt enkelt åldern som slog till). Utan att ha förändrar mina matvanor så började min kropp svälla på ställen den inte borde bukta utåt på. I mitt stilla sinne skyllde jag på värmen i kombination med min otränade fysik. Jag var svullen helt enkelt!

Men så hamnade jag på middag hemma hos bästa väninnan som av någon outgrundlig anledning hade vågen ståendes framme i vardagsrummet. Nyfiket klev jag upp på den och fick en smärre chock! Jag hade gått upp 6 kilo på absolut nolltid och av absolut ingenting. Voine voine, jag närmade mig en övre smärtgräns med stormsteg. Egentligen bryr jag mig inte om vikten vad siffrorna anbelangar, utan mer vad kilona gör med mig; trött, öm i lederna, otränad och allmännt "sunkig" i kroppen.

Så jag och väninnan bestämde oss att nu jäklar skulle det bli ordning på torpen. Senast den 1 september skulle vi börja träna och det gjorde vi! Träningskort införskaffades och förra onsdagen var vi på plats. En intensivt pass Pilates gjorde att vi upptäckte muskler vi inte ens visste att man kunde sakna. För att hålla träningsvärken borta slog vi till med ett spinningpass på torsdagen innan vi unnade oss lite vila fredag och lördag för att sedan köra en power walk på söndagen.

En stark start om jag får berömma mig själv. Men så körde det ihop sig...Träningspassen som fanns på måndagen insåg jag raskt att de inte var något för mig. Långpass spinning, body pump eller kampsport var inget som min otränade kropp gick igång på.

Och idag var jag kvar på jobbet till halv nio. Imorgon föräldramöte, vilket gör att jag missar pilates passet. Å andra sidan kanske jag slår till med en snabb power walk till och från föräldramötet. För nog kan man komma svettig iförd träningskläder till ett föräldramöte eller?

Som en liten parantes kan nämnas att spinning var definitivt inget för mig! Att klämma ihop ett helt gäng på stillastående cyklar, ösa på med umpa pumpa basmusik och sedan försöka cykla i takt till det medan det sitter en hysteriskt vältränad människa längst fram i rummet och ylar uppmuntrande peppande ord är inte vad jag går igång på. Lägger man sedan till att man sitter så trångt att man nästintill har näsan upp i ändalykten på cyklisten framför, ja då blir jag garanterat avtänd så det heter duga!

Nej då är Pilates mer min grej. Att lite sakta och fokuserat röra en muskel hit & dit samtidigt som jag andas djupt och stilla fungerar bra för mig. Enda problemet är väl att mitt balanssinne inte är helt överens med övningarna vilket resulterade i lite lätt vinglande och en del direkta kantringar till omgivningens stora nöje. Jag har nog aldrig haft så mycket blåmärken på min kropp, om man undantar min störtdykning nedför stenmuren. Men det är som det sägs; vill man bli fin får man lida pin. Sommaren 2011 tänkte jag våga mig på att bära bikini in public!

Risken med förhastade slutatser....

Syster min var på en middag i helgen och träffade däribland fanns en pappa som var relativt ny vad gäller hämtandet från dagis. Följande episod inträffade vid ett sådant tillfälle;

Pappa och den 4-5 årige sonen sitter på bussen, som är relativt knökad som alltid i rusningstid.

Sonen frågar då pappan "vad betyder olla?", vilket gör att både pappan och hela bussen vaknar till. En mycket generad pappa funderar på hur han skall förklara utan att göra det alltför detaljerat, men att samtidigt pedagogiskt möte sonens fråga med ett korrekt svar.

Bussen i övrigt följer självklart med monologen med största intresse, när han hummandes och harklandes börjar förklara om det manliga organets olika delar och dess namn samt vad man kan göra med desamma.

Sonen funderar på svaret och brister sedan triumferande ut:

HA! Jag visste väl att Kalle ljög när han sa att det betydde hej på spanska!


Don't ever jump to conclusions. Kanske bäst med en kontrollfråga nästa gång.......


ps: för er som inte vet betyder hola hej på spanska och det uttalas olla

Lite rim och reson tack....

Okej, jag skulle säkert spy galla i kubik och kvadrat om jag torskade en drös miljarder på en dag. Detta oavsett anledning à la vidlyftiga spekulationer, mycket vill ha mer osv. Visst fasiken skulle det svida.

Däremot tycker jag att det blir lite missvisande när tidningarna skriver katastrofrubriker och agerar domedagsprofeter.

Om (och jag säger om eftersom jag inte har en endaste aning om sanningen) det nu är så att familjen Qvibergs gemensamma aktieinnehav i deras "egna" bank har sjunkit med närmare 200 miljoner så är det fiktiva pengar. De har inte haft dessa 200 miljoner i kronor och ören, utan i värdepapper. Visst, deras förmögenhet har då sjunkit med motsvarande summa pengar men är det katastrof? Egentligen?

Om de nu skulle ha 210 miljoner (fast jag tippar på att det är betydligt mer då jag inte tror de lagt alla ägg i en korg) och sedan förlorar 200 miljoner så har de fortfarande 10 miljoner kvar. Är det katastrof?

Om vi jämför med den ensamstående föräldern som efter skatt & räkningar har 2000 kronor kvar till mat, och som får en p-bot/tandläkarräkning/elräkning eller helt enkelt tappar bort 1000 kronor. Är det katastrof?

I fall nr 1 så säger jag aldrig i hela helvetet kan det vara katastrof om en mångmiljonär förlorar en del av sin förmögenhet.

I fall nr 2 så börjar det närma sig katastrof. Iaf otroligt jobbigt och tungt.

Dock för mig är en katastrof när det händer något varaktigt, permanent tragiskt som aldrig går att reparera eller råda bot på utan stora umbäranden. Typ situationen i Pakistan. Det är katastrof!

Kanske familjen Qviberg trots sitt katastrofläge känner sig lyckligt lottade då de har en slant kvar eller vad tror ni? Nu skall det sägas att jag har inte någonstans hört fam. Qviberg utala sig om situationen rent privat så det är inte dem jag vänder mig mot. Utan som vanligt.... Aftonblasket och Skrällpressen.

Och när jag nu ändå är inne på att hänga pressen.... Har ni läst mycket om skolsituationen och mobbingen den senaste veckan? Nej just det... skolstarten är ju över och nu finns det inget mediavärde kvar i det. Synd dock på de stackars barn som är drabbade och som kanske, dumt nog, trodde att NU, äntligen så kommer det bli skillnad...... Naivt nog trodde de att media hade ett moraliskt ansvar..... Ack vad de bedrog sig!

Tekniska trollmor...

Idag har jag lyckats big time med mina tekniska färdigheter.



Ni vet de där små bankdosorna man får? Så små att småtrollen använder dem som datorer till Barbiedockorna! Hur som, displayen kräver förstoringsglas och tangenterna en pincett för att lyckas hamna rätt. Och det gjorde väl inte jag för helt plötsligt har den eländiga minimojängen börjat konverserva med mig på danska...... Så numera gäller chansa & tryck!



I det här hemmet är det Trollmor som är dataexperten. Nu säger inte det så mycket då de övriga familjemedlemmarnas nivå ligger i jämnhöjd med uppfinnaren av Abacusen. I vilket fall som helst har vi hemmavid övergett det fasta bredbandet till förmån för USB eftersom vi ändå kör det ute på jobb, landet osv.



Dock tröttnade jag på att vi hade USB stickor både här och där, samt olika kod till alla såklart. Så en router införskaffades så att vi alla kan köra på samma nät och slippa gissa pinkoder på korsan & tvärsan. Idag tog jag mig äntligen tid att installera detsamma.



Körde enligt konstens alla regler och för en gångs skull lästa jag manualen. Allt verkade fungera som det skulle, koder lades in, IP adresser skrevs in och jag var stolt som en tupp. Testen visade att datorn & routern var sååå tajta och lirade i full harmoni. Dock vägrade den sprillans nya knallrosa (vad det nu har med saken att göra) USBn att ha någon som helst dialog med internet.

Oavsett vilket lock, pock, hot eller mutor jag erbjöd så var det totalt noll och intet kommunikation.



Så vad göra? Fredag eftermiddag i telefonkö till internetleverantör är ungefär lika hoppfullt som att stå i krogkön till Café Opera klockan 23.30 en lördag kväll under modemässan. Det händer inte ett skit!



Så medan jag sitter där med luren i högsta hugg och försöker hålla mig lugn, så tänker jag att jag gör om allt från början. Stänga av routern, plocka ur USBn, ta ut SIM kortet. Men hallå?!?!? SIM kortet?!?!?!?!?



Med röda kinder lades luren snabbt på och SIM kortet stoppades i. Voila.... trådlöst var här!



Shit vad glad jag är att jag inte hann ringa bror min, den store datakonsulten. Han hade garvat läppen av sig.... och fått än mer vatten på sin kvarn.

Sorligt...

Det var länge sedan jag skrev om min far, mestadels för att det inte har funnits så mycket att skriva. Den väg han är vandrar nu leder bara än mer in i dimman. De stunder han har koll på läget kommer alltmer sällan. Jag misstänker att det inte dröjer länge förrän han även glömmer bort mig.

Möjligen att jag borde skämmas när jag erkänner att de dagar han inte ringer så hör jag inte heller av mig. Istället andas jag lite lättare, och är glad att slippa de tålamodsprövande samtalen som i princip kretsar kring några olika teman:

1. Hans ekonomi, har han några pengar?
2. Var han egentligen bor, för snart skall han väl flytta hem?
3. Vad vi barn gör och bor, för vi är ju aldrig hemma

Det låter inte så farligt när man ser det så här, men till saken hör att när han fastnat på något så kan det bli upp till 20 samtal under en timme och det är exakt samma fraser som upprepas var gång. Hans minne är som teflon och ingenting fastnar. Oftast går det bra att spela med så släpper han det men vissa saker fungerar det inte med.

Jag brukar "trösta" mig med att även om jag pratat med honom flera gånger om dagen eller om jag skulle hälsat på honom var dag så spelar det ingen roll, för 5 minuter efter det att jag lagt på / lämnat honom så har han glömt bort att jag finns.

Idag var dock en mycket mer "borta" dag än annars. I hans värld just nu så har han ett barn (mig) och jag har ännu inte slutat skolan. Han har ingen aning om vilken lägenhet han sitter i och han får aldrig någon mat. Tidigare idag ringde han och bad mig hämta honom på bänken utanför sjukhuset i Eskilstuna för det var dags att åka hem.... Då var det bara att spela med och säga att jag är där om 10 minuter.

Det är sorgligt att se en såpass skarp hjärna helt försvinna in i tomheten, det är sorligt att jag inte har det engagemang som jag inbillar mig att man borde ha. Det är sorligt att den kärlek jag ibland kan tycka att jag borde känna för min far inte riktigt finns, självklart baserat på vår tidigare historik.

Men mest sorligt av allt är att han själv valt att leva ett liv utan nära relationer till människor och att han därför i livets slutskede är en ensam människa, ett val jag misstänker att han förmodligen skulle ångra om kunde.

Mobbing....

Nu är det skolstart. Och start för mobbing. Självklart hänger media på och drar igång med braskande rubriker, för att om 2-3 veckor lägga locket på för då är det "yesterdays news". Dock inte för de barn som fortfarande drabbas. Eller för de barn som fortfarande mobbar. För dem är det en verklighet som pågår dag efter annan, år efter år. Varför?

Det skrivs stora rubriker om lärarnas ansvar, om skolans ansvar. Och visst, de har ett stort ansvar. Jag anser mig ha rätt att ha kraftiga åsikter i frågan, då båda mina tjejer blev utsatta för mobbing av ganska grov kaliber. Som vanligt börjar det med subtila små gester för att eskalera i kraftord, förföljelse, fysiskt våld och kraftig ryktesspridning med polisanmälan till följd. Vi blev anmälda för att ha misskött vår dotter! En anmälan av en förälder som tyckte att det var befogat för h*n valde att blint tro på sitt eget barns oskuld, istället för att använda sitt sunda förnuft, moral och civilkurage. Lyckligtvis var polisen klokare än skola & förälder så anmälan avskrevs, men att ha blivit utsatt för det var inte en upplevelse jag önskar någon.

Och just där är det i mitt tycke den springande punkten! Många föräldrar skiter i att tänka ett steg till. Många föräldrar tror att deras egna barn är små änglar helt okapabla till att göra minsta felsteg. Många föräldrar VILL INTE SE VERKLIGHETEN för då måste de agera. Och om de måste agera har de mindre tid till självförverkligandet, karriären, sin privata lilla sfär osv. Alltså tar man the easy way out, skyller på någon annan och stoppar ned huvudet i sanden igen.

Surprise surprise när deras idag söta små barn om några år är tonåringar som hänger på stan, knackar ned någon bara för att de har tråkigt, snattar bara för att ha något att göra, super skallen i bitar i alldeles för unga år. "H*n som var så enkel som barn, hur gick detta till?"

Enkelt, väldigt enkelt - ni sket i era barn när de behövde er som mest! Ni struntade i att tyda de små signaler som ni fick om att allt inte stod rätt till för ni ville inte ha problem. Och vips så blev det som det blev.

Enligt min erfarenhet finns det i alla klasser små prinsessor (och ibland prinsar) som är söta, "snälla", duktiga i skolan och är den som alla vill leka med. Många gånger är det en bra person, men många gånger får dessa barn alldeles för stort makt i förhållande till sin mognad. En makt som ibland används för att skapa sig ett eget litet hov av lydiga kamrater. En makt som gör att detta barn kan välja vem som är inne och vem som är ute. En makt som ger detta barn möjlighet att skapa en bra tillvaro för kamrater i risksektorn. Eller makt nog att ge dessa kamrater ett helvete i skolan.

Vad detta barn väljer att göra med sin makt är predestinerat av den moral & etik som h*n fått med sig från hemmet, men är även påverkbart av lärarens& skolans insikt i detta. Den är oftast noll och intet.

För ingen lärare vill ha mobbing i sin klass. Ingen skola vill ha mobbing i sin skola. Och då väljer man att förneka den, eftersom de inte har kompetens, mod eller kraft att motverka den på det sätt som måste till:

ATT PRATA MED FÖRÄLDRARNA TILL DE BARN SOM MOBBAR. ATT RENT UT SÄGA TILL DESSA FÖRÄLDRAR ATT DERAS BARN INTE UPPFÖR SIG OKEJ.

Varför gör de så då? Förmodligen för att det är som en lärare sa till mig:

"Jag blir hellre osams med er än resten av föräldrarna i tjejgruppen"

Brist på moral, brist på civilkurage, brist på medmänsklighet, brist på empati och en hel jävla massa med saker är felet. Och våra barn betalar priset! Hoppas verkligen att karriären, självförverkligandet, den vältränade kroppet, yogakursen eller vad det nu är är värt det........

**vill Du läsa mer om den horribla historien så maila mig får Du namnet på bloggen

I do not get it....

Det har varit ett långt sommarlov, både från arbete och blogg. Är lite trögstartad på alla plan, för trots att ledigheten varit tillräckligt för att hinna ladda batterierna så blev det inte riktigt så. What is new liksom. Dock inga större katastrofer, eller rättare sagt inga katastrofer alls. Däremot lite meck... byggmeck. Och det är inte det alldeles enklaste. Med risk för att reta upp en hel yrkeskår (tur att jag skriver under pseudonym) så undrar jag vad det är för fel på byggjobbare? Alltså inte som människor betraktat, men i sin yrkesroll.

Ingår det liksom i konceptet att man måste lova sånt man inte håller, att man måste vara försenad, att man inte ska komma när man säger osv? Jag förstår det inte. Om jag agerade så mot mina kunder skulle jag vara en ynklig konsult, med ett mycket begränsat antal kunder. Men så fungerar inte byggbranschen för där verkar alla göra samma sak.

Möjligen att jag inte till fullo förstår de svårigheter som deras yrke kan innebära, men jag kan för mitt liv inte förstå hur det kan vara effektivt att ex.vis åka 2 timmar till ett jobb, 3 personer, för att spika upp 3-4 lister och sedan sluta. För att det regnade! Dock inte inomhus....

Finns många sådana fler exempel men jag kommer bara reta upp mig om jag ska rabbla dem. Räcker bra så tycker jag. Och förmodligen byggarbetarna. Nu ska jag gömma mig. För de är stora, byggarbetarna.

Detta kallar jag kundservice!

Vi har som tradition att åka till Liseberg i slutet av sommaren och gjorde så även denna sommar. Äntligen hade Lilltrollet uppnått den magiska gränsen på 140 cm och de flesta attraktionerna stod öppna.

Glad som en travhäst gav vi oss på Balder, t o m Trollmor kastade sig dödsföraktande ut i denna svindlande färd med resultatet att flätorna stod som på Pippi Långstrump och maskaran lade sig i mungiporna när tårarna sprutade. Trodde aldrig jag skulle komma upp i detta höga decibel, Pernillas W's höga C (eller vad det nu var) i Picadilly Cirkus kan slänga sig i väggen!

I slutet av dagen väntar Kanonen och lag låter mig bli övertalade. Det har kommit rejält med folk och väntetiderna ligger på 30-45 minuter, men konstigt nog känns det ändå okej. Det är en skön stämning i köerna, ingen speciell trängsel och det rör sig hela tiden framåt. Men där tar det stopp. En ung tjej ifrågasätter Lilltrollets längd och jag påpekar att hon klarat måttet vid entren. Tjejen kontrollmäter och kommer fram till att det fattas en 3-4 cm. Jag står på mig, men det hjälper föga. Hurtigt säger hon "Du får växa på Dig tjejen och komma tillbaka nästa år". Visserligen menade hon det säkert snällt, men att säga det till en liten 10 åring inför en knökfull kö får resultatet att hon kände sig liten, varpå tårarna började spruta och vi lommade därifrån.

Gick till informationen för att framföra klagomål och då informerade de om att man kan kontrollmäta sig hos dem, för att sedan få ett band som styrker längden om man uppnår de magiska 140. Och så gjorde vi och banden kom på, dock mäktade vi inte med ytterligare 30-45 minuter i samma kö.

Min vana trogen skrev jag ett mail till Liseberg och framförde mina åsikter, bl a att man bör ha samma mätinstrument ute vid entreerna till attraktionerna som inne vid själva spärren, att man bör informera redan i entren om möjligheten till kontrollmätning m.m.

Det tog inte många dagar så kom ett mail. Kundtjänsten framför sina ursäkter, de har inte agerat helt korrekt och som kompensation fick vi ett nytt besök för hela familjen, inklusive åkband!

Det tycker jag var outstanding! Kompensationen i sig var jättetrevlig, men det viktigaste för Lilltrollet var ändå att de sa "vi gjorde fel, Du hade rätt". Det var storsint och helt by the book. Kan väl säga att Liseberg lyser än starkare i tjejernas hjärta efter det.

Även innan ovanstående incident var vi stora fans av Liseberg. Tempot i parken, stämningen, attraktionerna och miljön är helt suverän. Vi klarar utan problem 8-9 timmar i parken utan vare sig lugnande eller utbrott. Det är trevlig och hjälpsam personal, måste helt enkelt vara Sveriges trevligaste nöjesfält!

Så tack Liseberg för suverän service och bra bemötande, we still love you!

Back on track...

Vet inte om ni saknat mig eller inte, men jag försvann ut i verkliga livet ett tag.... och helt plötsligt hade en månad gott.

Att rekapitulera vad som hänt verkar inte speciellt intressant vare sig för er eller mig. Vi konstanterar bara att jag har haft semester, även från bloggen. Och ni fick semester från mig. Så nu kanske vi är utvilade och redo för nya tag?

Vår utbyggnad av Trollskogen kom äntligen igång strax före midsommar och nu är den mer eller mindre klar. 20 nya fräscha kvadratmeter och lite omdisponering av de befintliga kvadratmetrarna har gjort vårt sommarhus till än mysigare än tidigare.

Proffsen fick ta hand om det mesta, men Trollfar och jag tog interiören. Det har spacklats & slipats, tapetserats & målats, möblerats & piffat så jag har haft träningsvärk på kvällarna. Men bra blev det!

Inga skador so far, trots min höga klantighetsfaktor men å andra sidan - sommaren är inte slut än......

Den enda "olycka" jag råkat ut för så här var när jag ramlade baklänges in i häcken utanför Coop Forum fast då var det mest stoltheten som fick sig en törn....

Jag och Ikea...

Jag gillar Ikea. Ganska mycket faktiskt. Tyvärr är det så att var gång jag varit där blir jag sugen på att riva ut allt hemma, måla om och byta inredning totalt. Och då inte bara till Ikea, men de har så infernaliskt duktiga inredare som verkligen retar shoppingtarmen.



Nu har jag lyckats med bedriften att 2 gånger på en vecka besökt detta eminenta ställe UTAN att shoppa så mycket som ett endaste värmeljus. En bedrift väl värd en löpsedel!



Hur som, anledningen till besöket är att vi snart har etapp 1 av sommarhusutbyggnaden klar och därtill behövs en del möbler. Såsom sängar. Och det har de på Ikea. Flera stycken faktiskt.



De har även tältsängar, vilket är bra att ha när man har ett sommarhus och ibland har vänner som förbarmar sig över en härute i obygden. Och då är det trevligt om de får en säng att sova i.



Sängarna står prydligt uppställda för att man skall kunna prova dem. Först testar Lilltrollet, sedan Mellantrollet och så är det Trollmors tur. Vad händer då?



Jo tack, sänghelvetet bestämmer för att göra revolt! Benen viker ned sig huvudändan varpå fotändan sticker iväg rakt upp i luften. Trollmor åker ned med huvudet i marken med ett inte helt graciöst brak, handväskan hårt tryckt mot bröstet och med ett tjut från Vildmarken.


Lilltrollet bryter ihop i skrattorgier, maken stirrar förvånat och Mellantrollet gömmer sig bland sängarna för hon skäms så hon håller på att smälla av.



Själv rodnar jag mycket ocharmigt och försöker väldigt osmidigt ta mig ur min prekära situation, men lyckas inte för sängen är inte direkt samarbetsvillig. Turligen nog har Ikea eminent personal som snabbt rusar fram och baxar upp undertecknad i stående ställning. Ett inte helt enkelt jobb förmodligen då jag är stel som en pinne och därmed extra omedgörlig.

Hur som, upp kommer jag och killarna frågar med oroligt tonfall om jag gjort mig illa, vilket jag förnekar (och var en liten lögn för jag slog i axeln rejält). Därefter rusar vi snabbt vidare och jag försöker se oberörd ut. Däremot var shoppinglusten helt borta och pengar icke bortslösade. Hade jag sedan ojat mig och överdrivit min skada kanske vi t o m hade fått plåster på såren à la amerikansk standard - vem vet? Men nu har det tåget gått och nästa gång jag knatar in på Ikea kommer jag inte bara ha peruk och solglajor på mig, jag kommer även tvärvägra att testa möblerna!