En fråga...

Är det många som knäckt stortån med en pepparkvarn?

Bara nyfiken....

Konflikthantering...

Nu har jag hjärnspöken igen. Eller rättare sagt, det finns ett konkret problem som jag är osäker på hur jag skall hantera. Min reptilhjärna (och även mitt hjärta) säger en sak, men så kopplar intellektet in sig på linjen och kommer då fram till ett helt annat agerande. Och då brukar det hjälpa att dryfta tankarna lite mer officiellt, som här på bloggen.

Lilltrollet har en kompis i samma klass. Ibland leker de otroligt bra, har hur roligt som helst och ibland är det totalt iskallt. Inte från Lilltrollets sida utan från den andra tjejen. Hon liksom stänger av Lilltrollet, som då blir osäker och försöker än mer. Hon viker sig nästan dubbel och resultatet blir självklart att den andra tjejen stänger av henne än mer.

Häromsistens busar de runt med varandra, en olycka sker och den andra tjejen gör illa sig. Lilltrollet blir helt förstörd, ber om förlåtelse med tårarna sprutandes och den andra tjejen svarar inte ens. Av olika anledningar måste vi iväg så det händer inget mer där. Lilltrollet ringer sedan tjejen på kvällen och säger förlåt igen, vilket hon tar emot och sedan lägger på.

Idag ringer Lilltrollet igen (utan min vetskap) och ber om förlåtelse, tjejen säger att hon ska ringa upp men gör det självklart inte. Och Lilltrollet känner sig som värsta våta lilla fläcken.

Jag har pratat med henne, förklarat för henne typ miljoners gånger att en olycka kan hända, det är ingens fel. Man säger förlåt och så går man vidare, tänker på det som hände och är försiktigare nästa gång. Men så länge den här tjejen har Lilltrollet i frysen så fungerar det inte. Lilltrollet klarar inte att någon är arg på henne, oavsett om hon har gjort något eller inte. Hon kryper, krälar och viker sig vilket inte är bra.

Jag försöker få henne att sträcka på ryggen, fundera på om hon har gjort fel eller inte. Att hon måste kunna leva med att alla inte måste älska henne likväl som hon inte måste älska alla. Hon måste gilla sig själv först och främst, lära sig att rycka på axlarna åt vissa saker och inte ta åt sig. För ibland har det inte med henne att göra även om hon blir måltavlan.

Prata med den andra tjejens mamma kanske ni tänker? Har gjort i olika omgångar, vi brukar prata bra med varandra men det är något som hänt som jag inte kan sätta fingret på. Hon har dragit sig undan, tystnat och hon verkar ha hamnat i ett läge där hon ser sin dotter som den som i alla lägen är oskyldig. Och med påföljd att andra då är skyldiga, i detta fallet Lilltrollet.

Det har varit andra incidenter där det självklart funnits 2 olika versioner, vilket inte är så konstigt. Det handlar om 2 barns olika upplevelser och förmodligen ligger sanningen någonstans på mitten. Det är något vi haft som gemensam ståndpunkt tidigare, men inte på sista tiden.

Min reptilhjärna vill ösa ur mig allt, berätta Lilltrollets version av de incidenter som den andra tjejen råkat ut för, få henne att förstå att hon inte får höra hela sanningen från sin dotter, att hon inte är ett oskyldigt offer och alla andra bovarna.

Mitt intellekt säger åt mig att skita i det och boosta Lilltrollet så in i helsicke så att hon kan strunta i det (fast jag vet inte riktigt hur det skall gå till). Jag ska bearbeta mig själv och låta intellektet vinna den här gången. Frågan är bara hur jag skall få Lilltrollet att göra detsamma?

Sol i sinnet

Måste varit en tillfällig depp igår. Tack för stöd i mail och bloggen. Var t o m en väninna som ringde och läste lusen av mig! Jag som inte ens visste att hon läste min blogg.... Där ser man!

Förmodligen var det en fullmånedag igår, för jag var lite väl känslig. Ska nog sätta bloggförbud på mig i de lägena för jag tramsar sådant. Samtidigt som jag vet att när den där dippen kommer så är det startskottet för uppåtskjutet som kommer sedan. Och där jag känner att jag är just nu.

Energin börjar återvända och solen skiner ute. Det finns hopp om det mesta och allt löser sig.

Däremot har jag två problem just nu, ytterst värdsliga men ändock:

- jag måste sluta färga håret själv! Förra gången blev det lite rödbrunt, gårdagens experiment blev lite mer åt det orangea hållet. Inte helt snyggt så jag kan förstå ungen som sa mormor till mig (även om jag helst ville vända upp och ned på henne).

- jag måste snart investera i vårkläder och jag fullkomligen hatar att köpa kläder till mig själv. Det är så aptrist! Vore jag rik skulle jag sätta mig i provrummet och nonchigt kasta ut mig "make me beautiful, whatever the price is". Men nu är så inte fallet (framförallt inte när jag räknade ut min restskatt... huvva!) så jag får nog vackert inventera garderoben och göra en plan för vad jag behöver. Någon som vill vara personnel shopper till mig? Bara att maila ... Dock utgår inget arvode mer än en hejdlös svada av svammel, massor med (o)kloka råd och sjuka skämt. Men det är inte fy skam det inte.

Nu dritter jag i det här, nu ska här dejtas JB i full fart. Imorgon är det fredag... skönt... Godnatt!

Sorg i hjärtat

Följde med Lilltrollet på hennes gympa idag. Satt som en stolt mor och såg mitt lilla frö studsa och göra volter, rondator och hjulningar. Så trygg och säker i sin lilla barnakropp. Så stolt över sina prestationer. Och så uppenbart lycklig över att jag satt där, att hon fick visa mig sina konster.

Och hon var även stolt över mig, inför sina vänner. Att få visa upp sin mamma, med starka färger på naglarna och fantasifull stickning i händerna. Hennes mamma som kommer ihåg kompisarna vid namn, som alltid har tid att prata med dem. Och jag märkte att hon blev glad.

När ens kamrater tycker om inte bara en själv utan även ens mamma så känns det bra. Jag kommer ihåg det. Känslan av att ha en mamma som andra barn gillade, som de kände en viss beundran inför var otroligt skön för den smittade även av sig på mig som liten. Och jag tyckte mig spåra en sådan glädje hos mitt Lilla troll.

Idag var det en ny tjej med i gruppen. Hon kom fram till mig och frågade vem jag var mormor till. Och det gjorde ont. Visst sved det till i fåfängan, men den största sorgen var för mitt lilla troll. Turligen nog hörde hon inte vad flickan sa, och självklart menade hon inget illa. I hennes ögon, jämfört med hennes mamma, så såg jag säkert som en mormor.

För Lilltrollet så hade kommentaren gjort än värre. Hela hennes lycka över sin mamma hade smulats sönder.

Jag är rädd för den dagen hon börjar se mig med de ögonen som somliga har. För den dagen när hennes jämnåriga börjar kommentera och använda det "mot" henne. När hon ser mig och inser att jag är ett decennium äldre än hennes kamraters föräldrar. När hennes kamrater inte längre tycker att jag är något att beundra. När hon börjar tycka att det är pinsamt och genant att ha en äldre mamma. När hon inte längre är stolt över mig.

Det gör ont. Och det är sant. Jag är äldre. Jag skulle i teorin kunna vara hennes mormor. Men jag är inte det. Jag är hennes mamma för livet ville inte att jag skulle få mina barn förrän efter många, långa år av kamp. Så visst är det sant, men det gör ont som fan ändå. Inte för min skull, men för hennes.

Nu var det en liten flicka som tanklöst fällde den kommentaren. Men jag har även hört det från vuxna. Säga det till mig. Säga det till mina barn. Och det är så onödigt. För tyvärr är dagens värderingar sådana att ung är bra, ung är vacker, ung är klok. Och gammal är då förmodligen motsatsen...

Skäms Alex Schulman!

Jag är ingen frekvent läsare av hans blogg, då vi inte har samma sorts humor. Dock kan jag förstå att de finns dem som uppskattar honom.

Han dyker med jämna mellanrum upp på Mix Megapol och då brukar även jag dra på mungiporna, för visst har han något innanför pannbenet.

Men idag! Nej, fy fasiken. Vissa saker är inte humor. Vissa saker skämtar man inte om. Det är bara tabu.

Vad hände undrar då den som inte lyssnade? Det började med ett snack om den engelska Big Brother deltagaren som avled i helgen, och snack om dödsrunor. Därefter kläckte någon ur sig (tror det var Timell) att han brukade titta på dödsannonserna för de jämnåriga. Säkert en egenhet han delar med många.

Då öppnar gode Schulman munnen och säger något i stil med "jag gillar att läsa dödsannonser om barn". Ursäkta, men hur man än försöker bortförklara det blir det bara jävligt fel. Framförallt om man till det lägger på det hysteriska garv som kommer därefter.

De övriga i studion verkade definitivt inte dela hans humor och tack&lov för det. Räcker så gott med en jubelidiot!

Hur tänkte jag?

Hittat: Begagnat tuggummi
Var: I bakfickan på jeansen.

Inatt sover jeansen i frysen.

Frågan som återstår är vad som hamnade i papperskorgen istället?

Önskedrömmar....

Gårdagens SMS konversation:;

Okänd: Kul igår. Intresserad! Lunch i veckan och...:-)?
Jag: Fel nummer månne?
Okänd: Är det inte XX kompis?
Jag: Nej, skulle dock kunna vara hennes mamma
Okänd: Oh shit! Inte intresserad. Fel nummer!

Fast Trollfar tyckte jag skulle skrivit "mormor". Han ska ha stryk!

Nu tänkte jag ägna mig åt Project Runaway och låtsas att jag är Heidi Klums stora syster!

Onödig info

Idag har jag gjort bolagsdeklarationer.

Hela dagen.

Tyckte jag det var roligt?

Låt mig tänkta efter...............

Nej

Dåligt ego eller?

Måste gnälla av mig lite till, förmodligen har jag klimatförändringar som gör att jag är lite instabil. Och ja, jag vet att det heter klimaterieförändringar men det låter så infernaliskt osexigt så jag har döpt om skiten!

Såg nya versionen av Robinson och höll på att få krupp! Jag kunde fasiken inte koncentrera mig på programmet för så gott som varendaste individ pratade om sig själv i tredje person! Hur dåligt ego har människor egentligen? Är de helt identitetslösa hela bunten? Iofs är det inget unikt "Robinson" problem för jag hör det ofta, men det gör saken inte endaste dugg bättre.

Hur otroligt korkat låter det inte när man hör folk tala om sig själva som "man"? Exempelvis "man blev helt upprörd när man kom fram för det fanns ingen mat", "man hade inte förväntat sig..." "man längtade hem..."

Vad då "man", vad är det för fel på jag?

Och med det säger "man" godnatt!

Felia?

Eller var det Telia de hette? Okej, nu kanske jag inte ska kasta skit utan att veta vems ansvaret är, men det är inte lika roligt att skriva Optimal Felecom eller Fele2. Eller jo, det var det visst..*s*

Vad ska jag gnälla över nu då undrar vän av ordning? Jo tack, pappsen är på tapeten igen. Inte bortsprungen den här gången men väl okontaktbar om jag inte vill skicka röksignaler.

Kommer ned till min far idag, efter att ha försökt ringa ett antal gånger. Signalerna går fram, men han svarar aldrig så jag misstänker att han lyckats stänga av signalerna. Börjar mecka med telefonen och ökar upp volymen på max, men inga signaler hörs. Misstänker då att telefonen är trasig och byter, men problemet kvarstår. Det går att ringa ut, och det går att ringa in. Problemet är bara att man inte hör när det ringer och då är det svårt att svara.

För säkerhets skull passar jag på att testa pappas trygghetslarm, och det fungerar inte. Det går inte att ringa ut. Och helt plötsligt går det inte att ringa ut från vanliga telefonen heller! Lite lätt stökigt.

Försöker ringa Felia för att felanmäla trygghetslarmet. Det går bara att göra kontorstid måndag-fredag. Smart, när de flesta trygghetslarm finns hos människor som har någon form av speciellt boende. Där det finns personal veckodagar men inte helger! Ringer felanmälan igen och knappar igenom alla de val som finns för att försöka hitta en levande människa att tala med. Det går inte!

Slutligen ringer jag då en helt annan operatör för att höra om de hört något. Jo tack, serviceboendet där pappa bor har problem med telefonerna. Gäller hela boendet, men tydligen har man börjat arbeta med problemet och man räknar med att bli klara kring den 27 mars!!!

Kanon, så under tiden bor min demente far solo i sin lägenhet utan möjligheter att kontakta sina barn! Känns jättetryggt med tanke på vad som hände häromsistens. Mobiltelefon tänker då något, men tyvärr fungerar det inte. Pappa har en, men han glömmer bort att det är en telefon. Och han har även glömt bort att det är fel på telefonlinjerna där han bor. Jag har skrivit en stor lapp vad han skall göra om han behöver ta kontakt (gå ut i korridoren och skrika). Den sitter på telefonen.

Jag har även bett Hemtjänsten hålla extra koll hos honom vilket de lovade. Jag brukar alltid vara mycket nöjd med pappas hemtjänst men den här gången blev jag mörkrädd när jag pratade med dem.

Jag: Det är problem med telefonerna tydligen här i huset
HT: Jo vi vet det, det skal tydligen ta en vecka till.
Jag: Men vad händer då under tiden, med pappa? Som har trygghetslarm och är dement, han kan inte kontakta sig med omvärlden då iom att han inte kommer utanför dörren.
HT: Jo men vi har informerat honom och erbjudit honom extra tillsyn, men han tackade nej.
Jag: Det är väl inte så konstigt. Han kommer inte ihåg att det är fel på telefonen och han har ingen insikt i sin situation. Han vet inte vad han ska göra när han inte kan ringa.
HT: Jo men det har vi berättat.
Jag: Ja, och han är dement. Tror Du att han kommer ihåg det?
HT: Då får jag väl berätta det igen.
Jag: Hur länge tror Du han kommer ihåg det den här gången då?

Ja, jag vet att jag är gnällig men det var verkligen en dialog modell "Goddag Yxskaft". Det är bara hålla tummarna att inget händer, att de tittar till honom lite extra och hålla koll på röksignalerna!