Han dansade en sommar

Du såg trött ut när Du kom. Din blick var frågande, sökande som om Du inte riktigt visste vart ödet fört Dig. Rörelserna försiktiga, trevande som om Du inte litade på Dina händers forna styrka.

När dagen så sakta arbetade sig fram mot dess höjdpunkt så vaknade även Dina livsandar till. Färgen i Ditt ansikte kom åter, blicken klarnade något om än bakom en dimhöljd yta. Dina rörelser blev mer bestämda, omgivningen blev förklarlig och Din medvetenhet kom tillbaka.

Vi talade om livet. Om det som varit. Om det som väntade. Om Din oro att vara en börda. Att vår omsorg var av plikt och inte kärlek.

Ett kort besök i vår Trollskog, där sommarregnet fyllde vår värld med näring. Ditt första besök på länge. Och förmodligen Ditt sista besök. För alltid.

För i helsicke...

Häromdagen var det en artikel om en JO anmälan föranledd av att två barn blev uteslutna från ett barnkalas. Klockan är alltför sen och jag för upprörd för att orka länka, sorry. Jag har inte hela bakgrunden klar för mig, men i det här fallet tycker jag inte det spelar ngn större roll. Fakta talar i mitt tycke för sig själv:

1. Det är barn, under 10 år
2. Alla i klassen utom TVÅ blir bjudna

I mitt tycke är det mobbing, oavsett skälen till varför dessa två inte har blivit bjudna. Plain and simple, om man utesluter några få så är det just det - uteslutning.

Någonstans har jag läst att en av pojkarna som inte blev bjudna tydligen skulle ha mobbat den som hade kalaset. Och det är inte okej, aldrig. Ni som hängt med här ett tag vet att jag är mycket emot mobbing då mina egna barn har blivit utsatta men jag har ALDRIG NÅGONSIN uppmanat dem att mobba tillbaka. Att vara mobbare är minst lika vidrigt och själsligt destruktivt som att bli mobbad. Och att mobba som hämnd för att ha blivit mobbad, vad är det för signaler att ge sitt barn? "Ja mitt barn, klart Du får mobba den där ungen för han/hon har ju mobbat Dig". Och sen då? Where does it end?

Nu är jag inte direkt den bibliska typen som uppmanar att man ska "vända den andra sidan till" in absurdum. Å andra sidan anser jag inte heller att "ett öga för ett öga" heller ska gälla. Det är omständigheter, individer, motiv osv som påverkar vilket val av de två ovanstående som jag gör.

Men att bemöta mobbing med mobbing kan definitivt inte vara en vettig lösning! Så vad skulle jag gjort i samma situation? Guess what, jag har varit i samma situation. Och lösningen var olika vid olika tillfällen. Ena gången så bjöds hela klassen, med punktbevakning av mobbarna. Andra gången blev det ett mindre kalas med den närmsta kretsen. En minoritet av klasskamraterna bjöds och därmed var det inte ett fåtal som blev utanför.

Okej om de här föräldrarna ville göra ett statement. Jag vet, trust me, att känslan för hämnd är stor i en sådan situation. När det käraste man har blir utsatt, helt utan anledning. Jag ville ta de här ungarna och klämma upp dem mot en vägg, läsa lusen av dem och skrämma skiten ur dem. Men jag gjorde inte det, jag tyglade mig. Dels för att jag tror inte att de här kidsen riktigt hade insikt i vad de höll på med, de var 7-8 åringar som hade urusla föräldrar som inte kunde sätta gränser för sina barn och där barnen upplevde att deras beteende vara okej för INGEN i vuxenvärlden sa nej. Ingen utom jag och Trollfar. Och dels för att jag ville inte sjunka lika lågt som de här barnens föräldrar. Jag inbillar mig att jag står över det beteendet. ´

Jag vill att mina barn ska växa upp och bli människor som andra kan respektera för deras integritet, empati och medkänsla. Att de ska ha ett rättvisepatos som är baserat på mänsklighet och sunt förnuft, inte något svart / vitt regelverk. Men att de samtidigt inte ska låta sig bli trampade på, att de ska ha ryggrad och en lagom dos bitchighet. Att stå upp för inte bara sig själva utan även för de svaga i samhället. Att de ska bli lite som Gandhi goes Rambo, med en dos av Mandela i sig.

Och med dessa ord har dagen övergått till morgondagen. Själv kommer jag överlämna mig i en annan trygg och pålitlig herres famn, Mr Harry Hole. Shit, sista kapitlet.... Jag kommer få abstinens!

Buena notte signori!

Veckans värsta.... igen....

Jag vet att många har en ganska negativ åsikt om äldrevården i Sverige. Det finns många som råkat illa och inte alla får den omvård de förtjänar. Själv tillhör jag en lycklig skara, då min far har en suverän hemtjänst med underbart engagerade människor som ser till individen.

Periodvis är min far totalt förvirrad och han har noll koll på ingenting. Det betyder bl a att han inte är tillförlitlig, så alla resor företas med Färdtjänst. En eminent tjänst för de äldre, som gör att de kan besöka familj och vänner utan alltför stora besvär. Så långt allt väl.

Kruxet är bara att beställa dito tjänst..... Det är en veritabel mardröm och kräver ett oändligt tålamod, stor geografisk insikt och en stor portion tur!

Inte för att det är något större fel på beställningscentralen. De är mycket snälla. Problemet är bara att de inte finns inom landets gränser. De kan inte svensk geografi. Och defintivt inte den inom Storstockholm.

De pratar ytterst bristfällig svenska, vilket normalt sätt inte gör så mycket, men det är dock en viss skillnad på Skärholmen och Köpenhamn!

Förmodligen har man gjort en utlokaliering av ekonomiska skäl, anställt ett gäng människor och serverat dem en mall med vissa svenska fraser. Problemet är när man frågar något utanför deras standardfraser. Eller när man behöver hjälp med en adress. Eller information om vilka regler som gäller. Då går de bet. Totalt. Och vad gör de då? Jo, då får man ett panikslaget svar som säger "ett ögonblick, jag kopplar kundtjänst". Och där möts man av en automatisk telefonsvarare som vänligen upplyser om att kundtjänst har öppet mellan 09.00 - 16.00 på vardagar. Och så får man börja om igen. Eller stanna hemma.

Det tog mig 8 samtal och 1,5 timme att lyckas få fram Färdtjänst åt min far när han åkte utanför den ordinarie rutten mellan hemmet och sjukhuset. Och då är jag ändå utrustad med stort tålamod och kreativa idéer. Om det hade varit min far själv som ringt så vet jag inte alls hur det slutat. Förmodligen hade han hamnat i långtbortistan.........

Veckans värsta!

I Stockholm har vi som tradition att under sommartid börja med så många vägarbeten som möjligt i innerstan. Och helst koncenteras dessa till de mest trafikerade gatorna. Allt för nöjes skull. Av denna enkla anledning åker jag så gott som alltid kommunalt innanför tullarna, men häromdagen var bilen nödvändig. På vägen hem var det tvärstopp. Jag hade kunnat krypa baklänges hem, ringt alla nummer i telefonkatalogen och ändå haft tid över om man jämför med min bilfärd. På 35 minuter lyckades jag ta mig 120 meter! Kul i jul.

Hur som, det finns vissa traffikanter som inte blir lika hårt påverkade av trafiken - och det är de som färdas på 2 hjul. I de här lägena unnar jag dem all framgång och är en smula avundsjuk på hur smidigt de kan ta sig fram. Däremot blir jag fasiken topp tunnor rasande när de åsidosätter alla existerande regler och kör med totalt dödsförakt. När de sedan hamnar i farozonen skyller de allt på omgivningen och inser inte själv att det är deras eget kamikazeliknande körsätt som orsakat problemet! Jubelidioter!

Jag kör sakta, sakta på en fullproppad gata. Ligger något närmre trottoaren än bilen framför, men ändå med ca 1,5 meters marginal. Det går i snigelfart, jag kör rakt fram och håller koll i bakspegeln och till vänster där cyklarna svisschar förbi. Då dunkar det till i biltaket!

Kollar förvånat till höger där en liten mes iför lekdress i spandex och med störtkruka modell "potensbesvär" vrålar ilsket och hytter med näven! Mesen kör alltså om mig på insidan och blir förbannad för att han anser att jag ligger för nära trottoarkanten. Ursäkta mig, jag trodde att vi för säkerhetens skull hade trafikregler och att omkörning skall ske på UTSIDAN.

Tror ni jag blev arg? Typ en del. En hel del! Den här lilla mesen tog klart priset, och då hade jag ändå råkat ut för mopedister som genat in tvärt framför bilen för de hittade en liten lucka, Östermalmstanter som hytte med näven för att jag per automatik inte gav dem det företräde som de anser att deras börd berättigar dem till. För att inte tala om de cyklister och gångtrafikanter som zick zackade sig fram på gatorna, trots att de till sitt förfogande har både cykelbanor och trottoarer.

Vad är det för fel på folk som inte fattar att bilar är stora och hårda, potentiella dödsmaskiner? Och att vi bilister, hur försiktigt vi än kör, inte kan titta till höger-vänster och rakt fram SAMTIDIGT. Och att även en bil som kör i 10 km kan vara farlig!

Eldprovet....

Nu attans ska jag sättar på prov! Ordentligt.... För nu ska jag ha tre (jo, jag säger 3!) veckors semester helt utan att sätta min fot på något som helst kontor.

Voine voine, hur ska detta gå? Jag lär förmodligen slipa ned vartenda lite luggsliten möbel jag hittar.... I'll keep you posted.

Glömde en sak...

Jag ska sluta upp att vara en mespropp! Jag ska lyssna på min magkänsla, gå på min intuition och säga nej när jag magen säger stopp!

Jag ska sluta upp att vara så diplomatisk och politisk korrekt. Inte så att jag ska runt och mucka gräl, men jag ska tordas vara obekväm och besvärlig om situationen så kräver.

Så världen se upp, en bitch är på väg att komma ut!

Meddelas endast på detta sätt.

Upside down.

Just så är livet. Mest hela tiden. För oss alla. Och jag måste lära mig att leva med det. Att just så ser livet ut. En färd där det svänger, är upp- och nedförsbackar blandat med en & annan raksträcka.

Jag har insett att jag har en stor hang up som jag måste lägga av med. Jag ser allt i projekt! Med en början, en mitt och ett slut. Och visst, så ser livet ut men om jag tänker på det på det sättet så missar jag ju själva grejen. För vad händer när jag är färdig? Jo tack, då är livet slut! Och det vill jag ju inte. Jag vill leva här och nu, under tiden. Njuta av resan och inte se fram emot målet.

I know I said it before, men jag tror jag fick än djupare insikt i det nu. Att jag faktiskt gör detta hela tiden, med allt. I stort och smått. Med att läsa en bok, att laga mat, att måla på landet. Allt görs med resultatet som mål. Hallelulja, sicken jubelidiot jag är. Men nu när jag kommit på detta simpla, men ändock så svårförståeliga så ska det bli annorlunda! Jag har redan börjat. Med att säga upp kunder, frigöra tid för mig själv, ta tag i livet. Leva livet, inte bara överleva det.

Sen har jag en annan insikt om mig själv som är mindre smickrande. Och som jag inte riktigt vet hur jag ska bli av med. Är det så enkelt att det räcker med att konstatera det och så avdramatiserar jag problemet? Vad är det för stor och hemsk insikt jag har fått om mig själv då?

Ett klart brott mot ett av budorden. Jag är avundsjuk! Jag är en avundsjuk människa. Inte alltid, inte på alla men det gröna monstret dyker upp ibland och I do not like it!

Inte så att jag inte unnar människor jag gillar att ha det bra, när det går bra för dem. Men.... jag vill också! Kanske det är för att jag är trött nu. Lite utarbetat som är så modernt nu. Det har varit en ganska tuff höst och vår. Med en trollfar som inte varit helt kurant, med vissa ekonomiska påfrestningar, en far som sjunger på sista refrängen osv.

Men jag vill vara större än så. Än att vara avundsjuk. Jag vill få tillbaka min "feel good" känsla, när jag förlitar mig på mig själv och min familj. När jag vaknar och känner; klart vi fixar det här!

Fast vet ni vad? Jag är inte orolig, för jag vet att det kommer tillbaka. Bara jag får sova lite, vara ute i Trollskogen och hämta in lugnet. Hitta tillbaka till min vilja och kraft. För den finns där. Och det kommer igen. Snart!

Det bidde en tummetott!

Huvudet har snurrat av en hel massa tankar. En skön midsommarhelg, med vänner och en adopterad extramormor ute i Trollskogen. Mysigt och samtidigt tankeväckande, därför att vi är olika människor med olika erfarenheter och vi är på olika ställen i livet. Och det har vi dryftat i stort och smått, samtidigt som jag haft mina egna tankar och spekulationer.

Trollfarfar fyllde jämt den här helgen, men valde att fira den utan sina barn och barnbarn. Självklart framkallade de också en del tankar. Även deras val att inte vara närvarande i sina barn eller barnbarns liv orsakar också tankebry. Ibland är jag otroligt sugen på att ta bladet från munnen och säga vad jag tycker. För de "köper sig fria" med att ringa flera gånger i vecka och deras insats när vi har problem eller sitter i skiten består alltid av ett "vi tänker på er".

Och om allt detta har jag då funderat och spekulerat, tyckt och tänkt samt formulerat massor med kloka meningar och slutsatser. Återstår bara att delge er dessa klokheter varför jag sätter igång lappisen och skrider till verket.

Vad händer då? Jo tack, det säger poff och alla klokheter är borta. Så av mina otroligt insiktsfulla slutsatser återstår inte mycket. Inte ens en liten tummetott.....

Veckans strike No 2

Jag upphör aldrig att förvåna mig över hur inkompetenta många svenska företag är. Hur otroligt dålig insikt de har i begreppet marknadsföring, pr och dylikt. Att de inte alltid inser att alla anställda är deras budbärare, deras levande reklampelare. Oavsett vilken position i företaget man har.

För många år sedan vara det en chaufför på ett stort företag som "snodde" pumpen på en bensinstation från en herre. Och det var inte så snyggt gjort. Och som salt i såret så skulle nämnda herre måndagen efter skriva på ett kontrakt med nämnda företag. Vilket han aldrig gjorde pga ovan nämnda incident. Han valde deras konkurrenter istället. Precis som jag skulle gjort.

I min vänskapskrets finns det ett antal vänner som kontinuerligt söker nya jobb. Och det är förvånande hur nonchalant företagen behandlar de sökande. Hur svårt är det att med ett enkelt brev eller mail bekräfta att de mottagit ansökan? Och hur svårt är det att höra av sig med besked, oavsett om de fått jobbet eller inte? Tänker de inte på att den sökande faktiskt är en potentiell kund?

En av de mer idiotiska sakerna jag stött på hände i veckan. Ett stort svenskt företag skickar ut ett påminnelsebrev, där man avslutar med att konstatera att man som kund inte har skött sig och att man kommer få x antal kronor i böter p g a detta slarv.

I egenskap som konsult har jag stött på detta företag hos flertalet av mina kunder. Första gången jag fick det blev jag lite konfunderad, kunde inte riktigt komma ihåg att jag missat men eftersom det är en ganska bagatellartad historia hade jag ingen dokumentation. Hos företag nummer 2 började jag fundera än mer. Mycket mysko. Det hela verkar vara ett administrativt problem. Kanske deras hemsida skulle upplysa mig, men icke.
.
Däremot hittar jag adressen till kundtjänst, som får ett vänligt formulerat brev. Till ingen nytta, för det tog några sekunder innan jag fick ett autoreply som säger "pga högtryck läser vi inte mail för närvarande...". Kanon! Inte. Så istället ringer jag deras kundtjänst. Det tutar upptaget. I timmar. Kommer sedan fram och får nummer 104 i telefonkön. Det tar närmare 1 timme. Väl där pratar jag med en livs levande person och förklarar problematiken. Får ett spydigt och snudd på otrevligt bemötande till svar, som går ut på att jag har gjort fel. Och eftersom jag inte kan bevisa annorlunda så är det bevisligen inte deras problem!

Kommer ut till kund nummer 3 där jag möts av samma brev och nu blir jag fly förbannad. Här har jag av någon outgrundlig anledning sparat dokumentationen som bevisar att jag gjort vad jag skulle. I god tid. Så jag mailar kundtjänst. Får samma mail tillbaka, de hinner inte läsa mail. Nehej, okej då ringer jag. Och det tutar upptaget. Efter några försök tröttnar jag och ringer till växeln, där jag för en vänlig dam förklarar problematiken.

Hon tar mitt namn och nummer, efter ca 1 timmer en ytterst trevlig herre upp. Jag drar min story och då säger han "Vi har ett systemfel som har gjort att stor del av inmatad data har försvunnit, och då har denna påminnelse gått ut". Men självklart skulle alla de påminnelseavgifter som mina kunder debiterats bli strukna, nemas problemas.

Hur jäkla dåligt är inte det? De har alltså gjort fel, men skickar ut ett brev som antyder att det är kunden som gjort missen. Till råga på allt tar de betalt för det!! Eftersom förseningsavgiften är 1000:- är det förmodligen en stor drös kunder som inte orkar rota i det hela utan gör om sin rapportering och sväljer avgiften. Snacka om ett innovativt sätt att tjäna pengar på. Men klart oetiskt tycker jag. Och detta av ett mycket stort svenskt företag. I vilket jag aldrig någonsin kommer bli kund. Och aldrig någonsin rekommendera mina kunder att bli det heller.

Nu måste jag säga att damen i växlen och även herren som ringde agerade snyggt. Men inte ens deras proffsiga bemötande kan rädda företagets rykte i mina ögon.

Ett dåligt rykte sprider sig snabbare och till fler än vad ett positivt sådant gör. Och den här story kommer jag prata vitt och brett om. Länge.....

Trollmor strikes back!

Ibland är jag lite kinkig. Ganska så ofta är jag det i Stockholmstrafiken. På cyklister som likt Kamikaze piloter kastar sig rakt ut i körbanan och förväntar sig att man skall kunna stanna på direkten. För att de i nästa sekund kastar sig upp på trottoaren och tar för givet att alla gångtrafikanter skall kasta sig undan, av respekt för blådåren som har mer fart än förstånd.

Jag är inte heller odelat förtjust i bilister som har så infernaliskt bråttom att de måste zickzacka sig fram i filerna för att tjäna 1 bil eller 2. De skiter högaktningsfullt i dubbelt heldraget, övergångsställen utan stoppljus och andra bilister. Kör stenhårt på principen först är störst. Störst pucko möjligen!

Idag blev jag extra ilsk. När en budbil bara var tvungen att tjäna in 5 extra meter, genom att köra om mig i fel fil för att precis innan vägdelningen kasta sig in framför mig. Över dubbelt heldraget. Och jag var tvungen att tvärnita. Blinkade han? Absolut inte, det hade ju totalt förstört hans macho image. Om det nu är macho att uppföra sig som en idiot, vad vet jag?

Därefter fortsätter han genom att dra på i full kareta och fortsätter med slalomkörning mellan filerna. Och där satt jag och blev lite kinkig, ända till dess att vi träffade på varandra igen vid nästa rödlyse.

Upp med mobilen, ringde företagsnumret som tydligt stod på bilen och pratade med VDn på företaget, som även tacksamt tog emot registreringsnumret.

Han höll med om att det inte var direkt bra reklam för deras företag med blådårar i trafiken.

Ibland är hämnden ljuv.....

Status i Trollskogen

Kan väl säga att jag idag känner mig som logistikens mästarinna! Hela den här veckan var liksom planerad utifrån förutsättningen att Trollfar skulle vara up&running, men till största delen arbetsbefriad. Nu blev det inte så och jag trollar som fasiken. Börjar bli en stor talang på området.

De små trollen sköter sig exemplariskt och här helt underbart sköna. Förutom Lilltrollet kanske.... i morse pratar vi om något och hon ifrågasätter varför jag får göra ngt men inte hon. Varpå jag (mkt opedagogiskt) svarar "för att jag är ju faktiskt lite äldre än Dig". En fnysning hörs och så säger hon högt & ljudligt (till övriga busspassagerares stora glädje) "Men mamma, vad då liiiite? Skojar Du eller?" Får man dra in veckopengen för sådant?

De blåmärken jag lyckades införskaffa i söndags har antagit oanade proportioner och jag har förmodligen uppfunnit en ny färg; inte svart, inte blått, inte lila, inte grönt, inte brunt, inte gredelint men en blandning av alltihop! Inte så vackert direkt. Jag visste faktiskt inte att man kunde få blåmärken på armbågsknölen.... Fast å andra sidan, om någon kan så är det jag!


Övrigt då? Jo Trollfar är där han är. Han examineras från topp till tå, placerad i sängläge så jag vet var jag har honom. Har vi tur kommer han hem till midsommar. Mer lär jag veta imorgon.

Mellantrollet går på fritids denna vecka och hon är en fröjd att umgås med. Den tidigare så introverta, självdestruktiva damen har blivit utåtriktad, charmig och kan även visa&prata känslor!

Jag är stolt som fasiken över henne! Och mig själv!

Lilltrollet går en intensivkurs den här veckan i sång & dans, så hon är lycklig som en travhäst! Idag hade de en gästlärare som tillika är en av hennes stora idoler (om än inte min), allas vår Cavråla! Lilltrollets mamma (det är alltså jag) är en företagssam kvinna så jag har självklart laddat dotter med kamera. Så nu är hon stolt innehavare inte bara av idolkort med personlig hälsning utan även med kort tagna på henne och idolen ihop. Hur stort är inte det i en liten 7 årings liv? Megastort!

Så förutom Trollfars påtvingade ryggläge är allt annars frid och fröjd i den lilla fina Trollskogen. Där kalabaliken som vanligt vilar runt hörnet... Men what the heck, vi rider ut alla stormar!

Inte nu igen...

För en tid sedan tog jag ett klokt och moget beslut. Att börja samarbeta med en tjej så att vi kunde täcka upp för varandra. Och för att fira / planera det hela startade vi samarbetet med en Spa helg i Skärgården. Couldn't be better! Fast ont gjorde det. Massösen höll på att få spel när hon gick loss på min rygg och mina armar. Tydligen är det så att stickning, virkning, tangentbordsknackning och glasskärning en masse inte direkt gör underverk för musklerna jag faktiskt (mycket förvånanande) har. Så hon tryckte, klämde och knådade. Jag ylade och är idag utrustad med träningsvärk och megastora blåmärken! Men det är säkert nyttigt...

Kommer hem och träffar Trollfar vid lunch, som vi tänkte avnjuta ihop. Lite sådär i förbifarten klagar han på ond vad. Som jag kollar. Och den är inte helt vacker. Den är typ väldigt röd. Väldigt varm. Väldigt svullen. Och Trollfar väldigt trött. Lite jobbigt med andningen. Så Trollmor, som har mycket stor egen erfarenhet i ämnet, tvingar upp honom till akuten.

Efter att ha genomlidit ett stolpskott som satt i kassan så gick det med blixtens hastighet till dess att han var medicinerad och inskriven. Misstänkt lungemboli är inte att leka med. Och då började de logisistiska problemen! Barn på sommarkurser lite här och där. Jobb som var tvunget att styras om / skjutas upp. Och Trollfars jobb som var tvungna att styras om / skjutas upp.

Tur att mina logistiska förmågor satt i. Och tur att vi känner många snälla människor som hjälpte till. Att hämta barn. Att passa barn. Medan jag höll Trollfars hand och väntade på besked. Som förmodligen inte kommer förrän imorgon. Men nu är han iaf under den bästa vård han kan få. Och medicinerad.

Men jag saknar honom. Han såg så liten och skör ut där han låg. Orolig som han var, första gången han legat på sjukhus. Och han är inte odelat förtjust i sprutor och dylika tingestar.

Nu är det snart natt och jag börjar varva ned. De små trollen har knoppat in. Och jag är lite ledsen. Dels för att massagen frigjorde en hel del spänningar, dels för att tillvaron blev otroligt stökig just nu. Men framförallt, jag är ledsen för att jag saknar Trollfar. Och är orolig för honom.

Kan inte hindra mig själv från att säga "inte nu igen"! This is the story of our lives, så fort det börjar löpa på bana och fungera smidigt så vad händer då? En stor eller liten disaster. Som vi iofs alltid klarar av och reder ut, men kan det inte räcka nu? Please?

Brist på fantasi...

har jag idag. En skön dag, jag och Mellantrollet låg & såsade fram till 11. Sedan softade vi ett tag till innan Lilltrollet och Trollfar kom hem. Lilltrollet pep iväg till Grönan med kompis, Trollfar och Mellantrollet valde Indiana Jones. Vilket lämnade mig helt solokvist några timmar, som jag tillbringade i ateljén.

Och så var det fotboll. Som jag blir så otroligt enagerad i. Och så förbenat arg när det blir ett mål sådär i slutminuten. Iaf när "fel" lag gör det! Kunde vi inte fått oavgjort? Även om jag måste i ärlighetens namn medge att det var inte helt oförtjänt att Spanien vann. Men ändå?

Hur som, jag har inte mycket att förtälja så jag roade mig med att kolla om jag är den jag tror att jag är. Och det tror jag nog att jag är. Snacka om komlicerad mening.... Och så är här jag, iaf så tror jag det. Vad tror ni?

Din personlighetstyp:
Entusiastiska, kreativa och idealistiska. Kan göra nästan allt som intresserar dem. Socialt begåvade. Måste leva sitt liv i enlighet med sina värderingar. Entusiastiska inför nya idéer, men blir uttråkade av detaljer. Flexibla och öppna för argument. Många och varierade talanger och fritidsintressen.

Kärriärer som skulle kunna passa dig:
Skådespelare, journalister, skribenter, musiker, konstnärer, konsulter, psykologer, entreprenörer, lärare, personalvetare, politiker, diplomater, TV-reportrar, marknadsförare, forskare, säljare, artister, präster, PR-ansvariga, sociologer, socialarbetare

Och så var det helg igen...

Veckorna schvissar (men hallå, hur stavar man det egentligen?) iväg. Vaknar och det är måndag med en hel megalång vecka framför mig. Blinkar en eller två gånger, går på toa och slurp så är det fredag. Vad hände däremellan? Jag fattar nada....

Hur som, livet är gott. Snällt. Trots att jag kanske inte riktigt hinner med att njuta. Men å andra sidan, att leva igenom dagarna om än i hög hastighet är väl också ett sätt att njuta? De små trollen är så goda, så mysiga och vårt mellantroll har kommit tillbaka i full skala. Det är glitter i ögonen, skratt i mungipan och hon är lycklig. Och då är jag också lycklig.

Lilltrollet är en person som har en otroligt skön förmåga att fokusera på det lyckliga i livet. Och den kaxiga "jag kan och vet allt" attityd som hon försökt leva upp till på sistone verkar att ha klingat av rejält. Min lilla kramgoa tjej, som ibland är glad, ibland arg och ibland ledsen är tillbaka. Med ett naturligt känslospann och inte en påklistrad attityd som hon lånat från äldre skolkamrater. Me like.

Trollfar verkar också ha fått koll på balansen här i livet, även om det inte riktigt är i fas än. Men vi är på gång. Vi har varandra. Och en hel massa annat som många människor inte har förmånen att ha. Vi är lyckligt lottade. Och jag tycker att vi faktiskt förtjänar det.

Sedan har det blivit lite snurr på glasfronten... nya order... ny kund... nya möjligheter... kanske nya vägval att göra... Spännande!

Fel sida... fel dag...

Skolavslutning. Stor dag för små troll. Stå på scen, sjunga för fulla halsar. Klart det pirrade lite i magen och nattsömnen blev lite orolig.

Normalt i den här familjen behövs ingen väckarklocka, då morgonpiggt litet troll brutalt brukar väcka oss redan vid 5.30. Men vad händer idag då? Självklart sover hela familjen både gott och länge. Alltför länge! Familjens sjusovare, undertecknad, vaknar med ett ryck och inser att klockan är 7.34! Samling anbefalld till 08.15. Det blev brandkårsutryckning utan dess like och jag börjar dagen precis så som jag hatar - med stress!

Men vi hann. Avlämnar de små trollen och beger oss till fots till den inhyrda stora lokalen där evenemanget skall äga rum. Det är många barn. Och många föräldrar. Trots att skolan uttryckligen bett om att man INTE ska ta med farmor, moster, syskonbarn osv så väljer ett stort flertal att strunta i denna uppmaning. M a o knökfullt med folk så när vi kommer till lokalen väntar oss en kö som skulle gjort Spy Bar grön av avund. Skolan har då kommit på den geniala idéen att man ska dela ut biljetter, baserat på det antal stolar som finns i lokalen. Smart? Inte direkt. Istället blir det ett gäng föräldrar som inte får biljetter, vars telingar strax skall ankomma och uppträda. Dessa föräldrar blir inte alltför lyckliga och vilda dispyter utbryter.

Av någon outgrundlig anledning har man fått för sig att det är bättre att barnen först får inträda i lokalen och när de är på plats på scen så släpps föräldrarna in. Dessa föräldrar som då stått och köat i över 30 minuter i en kö som kokat av frustration. Min logistiska sida tyckte att det hade varit klart smartare att slussa in paranteserna och därefter låtit kidsen tåga in. Men nu var det inte jag som fick bestämma. Lite synd tycker iaf jag.

Hur som, vi tog oss in och fick åhöra diverse sommarlika sånger i mycket varierande tonarter. Ackomanjerat av några hugade lärare som tog i för kung & fosterland, vilket resulterade i att de överröstade de späda små barnrösterna med många decibel. Det här året hade man slagit på stort och engagerat 2 konferencierer i form av en tjej & en kille från årskurs 9. Som försökte vara roliga och underhållande, men det blev sådär. De hade nog mest roligt själva.

Om man sedan spär på detta med ett flera timmar långt elavbrott, stillastående tunnelbanetåg och väderomslag med migränkänning som följd så blev detta inte direkt min bästa dag. Min arbetsprestation inte direkt imponerande, jag lyckades bl a med konststycket att "tappa bort" några hundratusen i bokföringen. Ingen panik iofs för det är bara att hålla tungan rätt i mun och stämma av post för post så dyker de upp. Men inte idag dock.

Avslutar dagen med picnic med Lilltrollets klass, där det är stort manfall. Av dryga 25-talet elever lyckades det dyka upp 9 stycken! Som härdade ut i den halva stormen som ven och gjorde stora öppna gräsmattan till en klart riskabel plats. För att inte tala om måsarna som attackerade Trollfar med att släppa en blöt fläck i huvudet på honom.

Skönt då att få avsluta dagen med en klart uppiggande fotbollsmatch med trevligt resultat. Och så ett samtal från en av mina "glaskunder". Som ville ha ett möte. För att lägga fler order. Och större sådana.

Jag säger som Mr Ledin uttryckte det så poetiskt en gång; Vi är på gång, vi är laddade, vi är tända! Både jag och de blågula herrarna med spring i benen.

Och med detta bjuder jag er en goder afton. Eller kanske natt ligger nämare till hands.

Trollskogen re-run

Nu är jag ute i Trollskogen igen. Sprätter med tårna i gräset, struttar runt och duttlat lite med blommor & blad. Leker att jag har gröna fingrar, men uppenbarligen har jag iaf lyckats lura syrenerna för de har helt plötsligt exploderat i ett hav av ljuvlig doft. Det gör inte direkt ont i ögonen att titta på heller.

Vilket jag antagligen gjorde. Ont i ögonen av att se på. Iförd en alltför liten, alltför utsliten och alltför målafärgsfläckad bikiniöverdel och otroligt slitna gamla Lewis shorts. Samt som kronan på verket hade jag pippilotter, dvs tofsar. I öronhöjd. Otroligt skönt men inte direkt klädsamt. Men what the heck, det var bara Trollfars ögon som värkte och det tar vi inget extra fö r.

Inser att jag skulle inte ha några som helst problem med att vara lyxhustru. Iaf inte så länge det finns möbler att slipa ned och måla om, verandaräcken att kludda färg på och dörrar att måla. Trots att händerna värker så är det värt det onda. För jag mår bra i själen.

Det enda som fattas mig är en liten ateljé. Men vem vet, det kanske kommer? Om inte en vacker dag så duger det med en regnig sådan.

Nu säger jag over & out från Trollskogen. För hur länge, you'll never know.

Scary, på riktigt!

När jag läser sådana här artiklar blir jag mörkrädd! Vad i hela fridens namn är det för fel på de här kvinnorna? Och det är inte en eller två stackars vilsna själar utan en hel jäkla drös.

I min enfald trodde jag tidigare att det var en viss typ av kvinnor som sökte sig till de här männen, men det tog verkligheten raskt ur mig. Trollfar arbetade tidigare inom kriminalvården och den fanclub som dök upp där bestod av en allsköns blandning. Däribland kvinnor som borde ha stor insyn i problematiken med de här männen, bl a socionomer, psykologer m fl.

Och de män som hade den största fan cluben var inte de ekonomiska brottslingarna utan de riktigt grova varianterna av mördare och våldtäktsmän. Hur i hela fridens namn tänker de här damerna? Är de inte rädda om livhanken?

Är det vårt Florence Nightingale komplex som spökar? "Med mig så blir han lycklig, jag kommer ge honom det han saknar"? Jo visst, eller hur!

Jag inbillar mig att det inte finns en karl som blir alldeles till sig i brallorna när han läser om grova kvinnliga brottslingar. Än mindre om någon som skriver idolbrev till dem.

Undrar vad sensmoralen i det här inlägget skall vara? Jag tror jag skiter i det, enkom konstanterar att det är skrämmande. På riktigt!

Bra att ha länk

Tror jag sagt det förr, men en bra sak tål att upprepas.

Jag gillar inte att shoppa speciellt mycket. Och när det gäller uppvaktningar brukar jag få tokspel, inte veta vad jag ska ha och alltid köpa fel, för dyrt, för sent.

Men jag har hittat lösningen för mig! Och det blir levererat hem till dörren i snyggt fint paket. För er som har samma problem som mig, kolla den här sidan.

ps: även om ni inte har samma problem som jag har kan ni kolla ändå, det är snygga prylar!

Komplimang eller?

Igår hos en kund fick jag en present.
En idolbild med autograf.
På allas vår sommartorpare Ernst "happyface" Kirsteiger.

"Du tillhör ju målgruppen"

Ska jag skratta eller gråta?

Strange, very strange...

Imorse när jag vaknade hade jag ett stort blåmärke på handen av alla konstifika ställen. Vänsterhanden, strax nedanför lillfingret. Så inte kunde jag ha varit ute och fajtats i den mörka natten för jag är faktiskt högerhänt. För att fylla på det mystifika så har jag även ett maffigt blåmärke på vänster pekfinger. Jag hade faktiskt ingen aning om att man kunde få blåmärken där av alla ställen, men mina empiriska rön visar att så är fallet.

Förmodligen kommer sig denna prekära skada av att undertecknad var uppe och drack bubbelvatten (nej, inte skumpa utan hederligt miljöOvänligt mineralvatten). Stänger dörren mycket bestämt, men har tyvärr handen emellan. Satan i gatan vad ont det gjorde.

Ibland blir jag nästan imponerad av mig själv hur jag lyckas med alla dessa konststycken. Jag ska nog skaffa en egen rekordbok snart, Guiness - släng Dig i väggen.

Alla som klämt handen i kylskåpet räcker upp en hand! Förslagsvis den oklämda