Första kärleken...

Mitt älskade lilla troll börjar bli stor. Kroppen har förändrats, ansiktet mognat och jag börjar skymta den tonåring hon är på väg att bli.

Även hennes hjärta börjar förändras, mogna och ta in intryck från fler. Hon breddar sina vingar och låter känslorna gå utanför den närmsta kretsen. Och där finns han, som har varit med sedan hennes barndoms dagar. Som hon har busat och lekt med, bråkat och kivats med. Men som alltid varit där. Och nu i samma klass.

Ikväll blev jag inkallad på rummet. Mitt mellantroll som har så stark integritet, som inte gärna pratar känslor och som aldrig varit kär frågar mig med blyg röst och rodnande kinder; mamma, hur gör man när man frågar chans på någon?

Det blev ett brev, skrivet på fint brevpapper med röd penna och en fint stänk av parfym.

Imorgon skall det överlämnas. Och jag hoppas på att den första kärleken blir besvarad. För hennes skull, men även för hans. För de är fina tillsammans. Och den första kärleken skulle bli ytterligare ett minne till deras gemensamma historia.

Morgondagen är en stor dag. För henne. Men också för mig. Ännu ett steg mot vuxenvärlden, ännu ett steg bort från mig. Jag gläds, men sörjer också. En bitterljuv känsla, som de flesta som har med kärlek att göra.

Det börjar nu. Med små små steg.

Alternativa påskägg?

Smickrande nog anser Action Aid att min blogg är tillförlitlig och läsvärd, så de har bett mig delge er lite info om ett av deras "äggande" projekt. Vilket jag gör mer än gärna genom att återge deras information enligt nedan:

"I den fattiga byn Khome utanför Malawis huvudstad Lilongwe har människorna små odlingslotter, men saknar tillräckligt med redskap, utsäde eller vatten för att kunna odla tillräckligt med mat. Och dessutom är det så att torka och översvämningar förstör ofta den redan magra skörden.
För att ge de fattiga i byn möjlighet att försörja sig själva hjälper ActionAid kvinnorna i byn att med kullar med kycklingar för uppfödning.
Snart har familjen näringsrika ägg att äta och ägg som blir över kan säljas på marknaden. Med pengarna som kvinnan tjänar på äggen kan hon köpa redskap och utsäde för bättre odling, hon kan köpa mediciner och mat och betala skolavgifter och skoluniformer så att barnen kan gå i skolan.
ActionAid anser att fattigdom är en orättvisa. Arbetet utförs därför tillsammans med de fattiga själva under många år för att stärka deras egna initiativ och försök att ta sig ur fattigdomen. ActionAid letar alltid efter nya lösningar. Att hjälpa en fattig kvinna med en kull kycklingar är ett bra exempel på konkret hjälparbete med omedelbart resultat.
I alla projekt och kampanjer fokuserar ActionAid på fattiga och utsatta kvinnor, eftersom vi vet att jämställdhet och kvinnors rättigheter är nyckeln till framgång i kampen mot fattigdom. "

"Kvinnorna i Zinga driver kycklingfarm"
"Tack vare hjälp från ActionAid driver kvinnorna i byn Zinga utanför Daar es Salaam, Tanzanias huvdstad, en framgångsrik kycklingfarm. På så sätt har de kunnat lyfta sig ur fattigdomen. Gruppen fungerar som ett kollektiv och är idag framgångsrik, men vägen dit har varit lång och krokig. Amina Ramadhani är 30 år och är gruppens sekreterare.
– Mitt liv har varit ganska svårt och jag haft svårt att försörja mig. Jag har ingen utbildning, mina föräldrar trodde inte det var viktigt att skicka mig och mina syskon till skolan, säger Amina och fortsätter:
– Men allt förändrades när jag gick med i kvinnogruppen och vi fick stöd av ActionAid. Jag gick med i gruppen eftersom jag själv ville påverka min situation.

Ett femtontal kvinnor gick ihop för att starta kycklinguppfödning. Alla bidrog med varsin höna.
– Men hönsen blev sjuka och dog, berättar Amina.
Gruppen lät sig inte avskräckas. Efter att flera kvinnor anslutit sig, talade de med områdets lokala politiker.
– Vi förklarade problemet vi haft med hönorna. Kommunalrådet gav oss 200 kycklingar att starta verksamheten med. Vi påbörjade kycklinguppfödning och försäljning av kycklingar och ägg på marknaden, berättar Amina.
Microlån ger hjälp till självhjälp
ActionAid gav gruppen ett litet lån så att de kunde öppna ett bankkonto.
– Vi växte till 97 medlemmar, som alla bidrog med 200 shilling till kontot.
Nu är projektet mycket framgångsrikt. I dagarna har alla kvinnorna bidragit med tegel för att bygga ett nytt hönshus på mark som de fått av kommunen.
– Vi har nyligen lagt grunden. Med våra egna pengar, på vår egen mark, säger Amina stolt.
Nu när projektet drivs med vinst innebär det att de kan bygga en egen gård, ge lån till enskilda gruppmedlemmar som vill driva egna sidoprojekt och till och med kunna betala för utbildning av medlemmars barn, som tidigare varit tvungna att sluta skolan.
Kvinnorna har också fått utbildning i korgvävning som ytterligare en inkomstkälla.

– Vi är så glada för att vi fick kontakt med ActionAid och kunde starta både gruppen och verksamheten. I gruppen delar vi och diskutera de utmaningar vi står inför arbetar tillsammans för att lösa de problemen. I framtiden vill jag läsa mer och lära mig mer om att bygga en verksamhet, avslutar Amita. "

Varför inte skänka ett extra påskägg till någon som verkligen behöver det? Ett litet klick här så är det klart!

Vuxenvärlden sviker igen...och igen....

Missade Uppdrag Granskning om Linnea här i veckan, men lyckades se reprisen idag. Vad säger man om det som hänt, om det totalt ohämmade näthatet, om ryktesspridningen, om kidsens totala brist på verklighetsförankring och insikt i sin egen roll?

Allt bottnar i mitt tycke ned i en enda sak - vuxenvärldens svek. Igen! Som överlåter åt barn/ungdomar att lösa sina konflikter, av räddsla/lathet för att lägga sig i. Tycker att det tydligast återspeglade sig i vad en uppringd lärare (ansvarig för mobbingen) sa; "vi måste ju förhålla oss neutrala". My ass! Neutral kan även översättas med flat, feg och ointresserad - iaf när det gäller händelser som denna!

Att utsättas för det som Linnea gjorde är förödande, för tilliten till omvärlden och kamrater, men framförallt vuxenvärlden. Tacka den lyckliga stjärnan för att hennes mamma verkar vara en klok person och för Amanda (tror jag hon hette) som tordes ställa sig upp mot strömmen för att ta ställning för det hon trodde på.

Att ta ställning FÖR Linnea behöver inte betyda att man tar ställning emot killen. Han skall självklart få det stöd och den vård han behöver, han behöver definitivt inte ett samhälle som gör honom till hjälte/martyr för att han har gjort. Han behöver hjälp med att förstå gränser, att de även gäller honom men framförallt måste han få respekt för sin omvärld. Har man det så agerar man inte som man gör.

De ungdomar som kom till tals via intervjuer och via nätet vet inte bättre än att uttrycka sig med intelligensbefriade inlägg av den enkla anledningen att vi, vuxenvärlden, inte har lärt dem bättre. Kolla rektorn som under ett år inte ville veta, som blundade stenhårt för allt som pågick omkring henne. Eller prästen, som stoppade huvudet sanden och vägrade ta ställning med en feg ursäkt om att "alla är välkomna i kyrkan".

Vi måste våga ta ställning, måste våga ha civilkurage, måste våga säga ifrån för annars blir signalen till våra barn och ungdomar att vi inte bryr oss. Och det är förödande.

Jag vet av egen erfarenhet vad denna flathet leder till. En dotter fick byta klass p g a vuxenvärlden (skola och övriga föräldrar i klassen) konsekvent stoppade huvudet i sanden för att slippa bry sig. Man offrar istället ett barn för att slippa ta ställning. En annan dotter fick byta skola för att barn började sprida ut rykten och föräldrarna vägrade att se bakom kulisserna, se sina barns agerande och istället skyllde på offret med motiveringen "ingen rök utan eld". Och vad gör skolan? Inte ett jävla skit! Med motiveringen "vi måste vara neutrala, vi kan inte ta ställning". Samma resonemang som många föräldrar kör "men jag var inte med, jag vet inte vad som hände så jag kan inte ta ställning".

Om jag går förbi på gatan och ser en människa som ligger på gatan & blöder med 1-2 personer bredvid så skiter jag i vad som hänt. Jag ser till att hjälpa den som blöder, och mitt förnuft säger mig att de som passivt står bredvid förmodligen har varit med och påverkat situationen. Det är det jag reagerar och agerar på.

Med resonemanget att "förhålla sig neutral och inte ta ställning" så skulle jag kunnat marschera förbi och inte brytt mig. Men så ryggradslöst kan man inte leva, iaf inte jag och jag vet att det finns många fler med mig.

Visst är det svårt, men det är i mitt tycke bättre att reagera en gång för mycket än att inte reagera alls. Vi kanske då slipper några ungdomsvåldäkter, några självmord bland unga som inte orkar med den utsatta situationen, några färre barn som slipper mobbas.

För att vi orkar bry oss. För att vi orkar se. För att vi vågar ta ställning! Det är vårt förbannade ansvar som föräldrar, som vuxna men framförallt som medmänniskor.


ps: som en liten "lustig" parantes kan nämnas att jag nu får många förfrågningar om att vara med i en stödgrupp på nätet för Linnea. Det i sig är inte lustigt, men det lustiga är att det kommer från människor som jag bad om hjälp när situationen i skolan var som den var och de svarade mig då "vi vet inte vad som hänt så därför kan vi inte ta ställning". Ironi!!!

Osynlig....

Inte ett inlägg på 2 veckor... Inte medvetet, det bara blev så. Kändes som om jag inte hade ett smack att delge min omgivning, lusten försvann och orden tröt.

Livet lunkar på, det är blandad kompott av glädje och sorgeämnen. Jag har en liten lätt släng av vår ångest vilket jag alltid får när det efterlängtade ljuset kommer. Känns som om livet springer på och jag lyckas inte riktigt ta tag i det.

Jag längtar efter känslan att leva fullt ut, varje dag. Att glädjas åt det som jag har här i nuet, men jag har fastnat i något där jag ofta ser tillbaka. På tillfällen som passerat, på tider som varit. Varför gör jag så egentligen? Känns som om jag är på väg att ta avsked av delar av mitt förflutna, genom att genomleva dem igen i tankarna.

Kanske det är åldern som gör sig påmind, jag närmar mig ett halvsekel med stormsteg och jag känner mig inte helt komfortabel med det. Inte så att jag vill vara ung igen, men jag vill inte heller vara gammal. Jag känner mig osynlig, när jag går på t banan, sitter på bussen eller är ute bland människor.

Som om jag inte fanns, eller rättare sagt som att jag är för obetydlig och för ointressant för att lägga märke till. Jag känner mig anonym och det är inte en skön känsla, jag som brukar ta plats. Som brukar bli sedd, som människor brukar reagera på (på gott och ont). Mysko, väldigt mysko. Men vem vet, det går väl över?

Luftslotten som försvann...

Så bidde det för mig när jag såg den avslutande filmen i Salander trilogin. Jag gillade böckerna, tyckte film 1&2 var okej och var lite nyfiken på hur de skulle få ihop slutet.

Hur det gick? Ingen aning, för efter 10 minuter in i filmen så kom den där dundertabbet som gör att en nörd som jag inte längre kan se filmen....

I scenen när Lisbeth ligger på sjukhus och pistolmannen försöker komma in så förstörs allt! För att skydda sig ställer Lisbeth och advokaten en dörr under handtaget för att hålla mördaren ute. Men vet ni vad? Dörren öppnas UTÅT!!!! Vilket den gjort i tidigare scener och gångjärnen sitter på utsidan, så hur i helsicke ska en stol placerad på insidan kunna hålla mördaren ute?

Där och då tog filmen slut. Och för ett sådant fånigt fel som de kunnat undvika hur lätt som helst....

Mellantrollet strikes again...

Trollmor: Vad tycker Du om den här tröjan gumman?
Mellantrollet: Njae, inte min stil. Jag är mer stylish liksom
Trollmor: Den här då?
Mellantrollet: Men mamma! Det ser Du väl? Det är inte min skärning!

Jag går en tuff framtid till mötes. Damen har inte ens fyllt 11......

Mellantrollet in action...

Trollmor: Gumman, vad har Du gjort med håret?????
Mellantrollet: Jag har haft i vax
Trollmor: Vax? Hur mycket då?
Mellantrollet: Ta det lugnt mamma, det är nästan en halv burk kvar!

Hon har således tvättat håret med diskmedel i några dagar. Snart har det återtagit sin ursprungliga konsistens......

Och så kom solen...

Självklart vaknade livsandarna till liv efter denna underbara lördag med knallblå himmel. Efter en ganska så vild diskussion lyckades vi få ut trollen på en familjepromenad. Lilltrollet protesterade bara lite för syns skull, men Mellantrollet fick ett utbrott från helvetet! Skrek hysteriskt att jag förstörde hennes liv, att hon hatade mig och att hon skulle rymma.... Men jag gav mig inte, ut skulle hon och ut kom vi.

Det tog 5 minuter sedan hade vi ett glatt Mellantroll som kastade sig i snön, rullade runt som värsta galning och åkte på baken nedför varenda backe hon såg. Ibland lönar det sig att vara ihärdig.

Det har varit lite tyst här. Orken och energin tog en djupdykning, trots att jag har det ganska lugnt på arbetet.Vilket iofs borde vara ett orostecken för om jag inte har mycket jobb har jag inte många timmar att debitera och då får jag inga pengar. Men av någon mysko anledning så oroar jag mig inte. Vad som däremot oroar mig är min fars boende.... Äldreboendet har tidigare varit kanon, men nu har det chanserat totalt. Tror det får bli ett eget inlägg om det, säger bara att fy fasiken för att bli gammal. Då är man inte vatten värd!

Hur har livet varit annars då den gångna tiden för Trollfamiljen? Jo tack, en kort rekapitulering så att ni kan känna er helt informerade ger vid handen följande:

1. Trollfar stretar på men behöver fylla på antalet timmar för att få ihop det. Så om det är någon i Stockholm som behöver en eminent handy man, tveka inte att maila.

2. Mellantrollet har åkt slalom så det står härliga till, vilket är skönt eftersom hon har en tendens att stänga in sig i datorernas värld. Eller i Twilights mörka mystiska värld. Turligen nog har hon en bästis som är hennes raka motsats, så de dämpar varandras ytterligheter. Mitt lilla Mellantroll är inte så litet längre. Inte ens elva fyllda börjar hennes kropp se ut som en liten tonåring och det prepubertala humöret skall vi inte tala om! Herrejävlars vilka utbrott hon får. En tillsägelse om att läsa läxor kan lika gärna sluta i en packad resväska och planerad rymning som att hon verkligen sätter sig vid läxbordet. Snacka om rysk roulette. Kan väl ärligen erkänna att jag inte alltid hanterar detta så bra.

3. Lilltrollet fortsätter att rida på en våg av lugn och harmoni i sin inte längre så nya skola. Läser läxor utan protester och har äntligen insett charmen med läsning, begraver gärna näsan i Kittyböcker (sådan mor sådan dotter). Däremot har hon så mycket energi i kroppen att jag ibland blir lite trött... Från det att hon slår upp jacken till dess att hon slocknar så hoppas, skuttas, dansar och sjungs det. Ju högre desto bättre. Vacker ja, men efter några timmar är det enerverade så in i helvete. Behöver väl inte nämna att Mellantrollet får spel, då hennes morgonhumör är i klass med en uppretad kobras.

4. Trollmor själv, dvs undertecknad, har lyckats klara sig utan större katastrofer. Dock höll gårdagen på att sluta i total kaos... och som vanligt var jag helt utan förskyllan. Står på balkongen med en kopp kaffe och blickar ut över vår vackra kyrka. Kadonk säger det och jag får ett stort sjok med isblandad snö i skallen! Turligen nog bor vi högst upp så fallhöjden var väl ca 2 meter vilket gjorde att smällen inte blev så hård. Förmodligen räddade jag någon stackare 7 våningar ned från att få den i huvudet. Men ont gjorde det och förvånad blev jag. Å andra sidan, lite typiskt mig att stå hemma på den egna balkongen och få snöras i skallen eller?