Vuxenvärlden sviker igen...och igen....

Missade Uppdrag Granskning om Linnea här i veckan, men lyckades se reprisen idag. Vad säger man om det som hänt, om det totalt ohämmade näthatet, om ryktesspridningen, om kidsens totala brist på verklighetsförankring och insikt i sin egen roll?

Allt bottnar i mitt tycke ned i en enda sak - vuxenvärldens svek. Igen! Som överlåter åt barn/ungdomar att lösa sina konflikter, av räddsla/lathet för att lägga sig i. Tycker att det tydligast återspeglade sig i vad en uppringd lärare (ansvarig för mobbingen) sa; "vi måste ju förhålla oss neutrala". My ass! Neutral kan även översättas med flat, feg och ointresserad - iaf när det gäller händelser som denna!

Att utsättas för det som Linnea gjorde är förödande, för tilliten till omvärlden och kamrater, men framförallt vuxenvärlden. Tacka den lyckliga stjärnan för att hennes mamma verkar vara en klok person och för Amanda (tror jag hon hette) som tordes ställa sig upp mot strömmen för att ta ställning för det hon trodde på.

Att ta ställning FÖR Linnea behöver inte betyda att man tar ställning emot killen. Han skall självklart få det stöd och den vård han behöver, han behöver definitivt inte ett samhälle som gör honom till hjälte/martyr för att han har gjort. Han behöver hjälp med att förstå gränser, att de även gäller honom men framförallt måste han få respekt för sin omvärld. Har man det så agerar man inte som man gör.

De ungdomar som kom till tals via intervjuer och via nätet vet inte bättre än att uttrycka sig med intelligensbefriade inlägg av den enkla anledningen att vi, vuxenvärlden, inte har lärt dem bättre. Kolla rektorn som under ett år inte ville veta, som blundade stenhårt för allt som pågick omkring henne. Eller prästen, som stoppade huvudet sanden och vägrade ta ställning med en feg ursäkt om att "alla är välkomna i kyrkan".

Vi måste våga ta ställning, måste våga ha civilkurage, måste våga säga ifrån för annars blir signalen till våra barn och ungdomar att vi inte bryr oss. Och det är förödande.

Jag vet av egen erfarenhet vad denna flathet leder till. En dotter fick byta klass p g a vuxenvärlden (skola och övriga föräldrar i klassen) konsekvent stoppade huvudet i sanden för att slippa bry sig. Man offrar istället ett barn för att slippa ta ställning. En annan dotter fick byta skola för att barn började sprida ut rykten och föräldrarna vägrade att se bakom kulisserna, se sina barns agerande och istället skyllde på offret med motiveringen "ingen rök utan eld". Och vad gör skolan? Inte ett jävla skit! Med motiveringen "vi måste vara neutrala, vi kan inte ta ställning". Samma resonemang som många föräldrar kör "men jag var inte med, jag vet inte vad som hände så jag kan inte ta ställning".

Om jag går förbi på gatan och ser en människa som ligger på gatan & blöder med 1-2 personer bredvid så skiter jag i vad som hänt. Jag ser till att hjälpa den som blöder, och mitt förnuft säger mig att de som passivt står bredvid förmodligen har varit med och påverkat situationen. Det är det jag reagerar och agerar på.

Med resonemanget att "förhålla sig neutral och inte ta ställning" så skulle jag kunnat marschera förbi och inte brytt mig. Men så ryggradslöst kan man inte leva, iaf inte jag och jag vet att det finns många fler med mig.

Visst är det svårt, men det är i mitt tycke bättre att reagera en gång för mycket än att inte reagera alls. Vi kanske då slipper några ungdomsvåldäkter, några självmord bland unga som inte orkar med den utsatta situationen, några färre barn som slipper mobbas.

För att vi orkar bry oss. För att vi orkar se. För att vi vågar ta ställning! Det är vårt förbannade ansvar som föräldrar, som vuxna men framförallt som medmänniskor.


ps: som en liten "lustig" parantes kan nämnas att jag nu får många förfrågningar om att vara med i en stödgrupp på nätet för Linnea. Det i sig är inte lustigt, men det lustiga är att det kommer från människor som jag bad om hjälp när situationen i skolan var som den var och de svarade mig då "vi vet inte vad som hänt så därför kan vi inte ta ställning". Ironi!!!