Sista skälvande...

Egentligen är jag emot att man på julen ska vara snäll och på årets sista dag sammanfatt det hägna året, ge löften och se fram emot det nya. Inte för att tanken är dum utan snarare för att detta är något man borde göra i det dagliga livet. Men det är tyvärr inte många som gör det, jag allra minst..

Nej då, jag gnäller och skäller. På maken som är lite slö, på kidsen som är slarviga och på krämporna som jag har. Å andra sidan, jag har en partner att dela det goda med och som även kan dela det tunga med. Jag har två barn som är friska och skötsamma, vars kärlek jag ånjuter. Och min kropp är visserligen sliten men den har inga allvarligare fel. Det finns alltid ett annat sätt att se på saken:-)

Och vad vill jag med detta då? Inken tinken aning faktiskt. Lite seriöst svammel innan skumpan slår till. Så hörs vi inget mer i år så hörs vi nästa. Mitt löfte till mig själv är att skriva mer och jag hoppas ni vill dela detta med mig. Så med detta goda vänner och kära läsare så önskar jag er ett gott slutcoch ett underbart 2011!

God Jul alla vänner! Hoppas ni får en bra dag, att tomten är snäll mot er och att kylan inte är alltför sträng. Ta det lugnt med glöggen, kör försiktigt och känner Du Dig extra snäll så klicka här!

Byggare Bob del sjuttioelva...

Har sagt det förut och säger det igen; fy för i helvete vad trött jag är på allt vad byggföretag heter! Finns det någon mer oseriös, omoralisk, helt oetisk bransch i detta avlånga land?

De har noll ansvar för logistik, låter gärna kunder vänta både en eller två (eller fler dagar) extra. De tar inget ansvar för sina felkalkyler utan då drar man till med att kunden begärt si eller så och så visar man upp en fejkad dagsboksanteckning! Allt för att täcka in sina egna misstag.

Aptrött är jag på dem och jag tycker det är sorgligt att de få seriösa som finns i branschen drabbas av majoritetens brist på moral. Inte så konstigt att det är fullt med skandaler där byggbransch och höga chefer bland uppdragsgivare håller varandra bakom ryggen.

Och hur många som jobbar "on the side" törs man bara spekulera i. Samtidigt så har det ett otroligt starkt fack och de är tydligen "untouchable".

Varför gör inte Skatteverket en megarevision i branschen? Varför skärper man inte lagstiftningen?

Inte konstigt att program som Fuskbyggarna m fl blir så populära, för det är enda sättet för den gemene man att sätta dit dem! Och om jag får spekulera så har de förmodligen material till sjuttioelva serier till på samma tema, som förmodligen skulle kunna göras 24/7!

Men det allra värsta i kråksången är att de förstört glädjen för oss med vårt sommarhus! För det har blivit förknippad med att bli blåst och det är ingen skön känsla!

För mig är de byggare jag stött på av samma kaliber som de som stjäl godis från barn; för hur ska vi som totala amatörer kunna veta vad och hur man skall agera? Man läser allt på nätet, man skriver kontrakt enligt konstens alla regler, man anställer en kvalitetsansvarig som man tror skall bevaka våra intressen men som självklart håller byggarna bakom ryggen. Och så står man där i slutet, lurad!

Nej, i mitt nästa liv skall jag starta ett byggföretag som är kvalitetscertifierat efter konstens alla regler, med fullt öppen redovisning där varje timme och varenda skruv skall deklareras. Och där man håller tider, tar ansvar för del fel man gör och där man framförallt inte luras. Förmodligen kommer det bara vara kvinnor ansgtällda i det bolaget!

Julklappspanik?

Och innan ni säger något, ja jag vet att jag tjatar. Jag är en tjatig person, iaf om man får tro på mina troll. Men för detta syfte kan jag tjata mig blå... Jag vet att jag gjorde ett inlägg för några dagar sedan, förhoppningsvis genererade det en eller annan klapp.

Men vet ni vad... Det är inte för sent! Det går fortfarande att fixa sista minuten klappen till gamla tant Elsa, morfar Torsten eller svärföräldrarna som har allt. Eller varför inte istället för glöggflaskan som tas med till värdparet eller ett lite flottare julkort?

Action Aid erbjuder många alternativ i många olika priskategorier och det bästa i kråksången är att vi, genom en försumbar slant för de flesta, verkligen kan göra skillnad för många. Så klicka på och beställ, gör julen god för både givare och dubbla mottagare.

Hur gör man?

Jag har en del av mellantrollets klasskamrater som vänner på FB och därmed tillgång till deras inlägg. Oftast nog så oskyldiga sådana, men ibland blir det fel.

Ibland lägger de upp bilder, filmer eller kommentarer utan en tanke på att det är öppet för många. Och många gånger kan bilderna, filmerna eller kommentarerna missuppfattas. Jag har förbjudit mina troll att lägga upp bilder utan att jag fått godkänna dem först. De har oftast inte en tanke på att det finns en sjuk värld där bilder på barn är högvaluta.

Nu har en klasskamrat lagt upp en i sig ganska oskyldig film, för de som känner personen ifråga. För de som inte gör det ser ett barn utan alltför mycket kläder på sig. Så vad gör man?

Mellantrollet fick spel när jag sa att jag tänkte lägga en kommentar om det, så jag skickade ett mail. Till personen direkt, inte till föräldrarna. För jag kände att jag kan inte stå helt passiv. Så jag hoppas att jag gjorde rätt. Vad skulle ni ha gjort?

Lite melankolisk

Jag tycker oftast att livet är ganska gott. Ibland är det lite uppförsbacke, men det går det med. Gäller bara att anpassa tempot så att jag orkar hela vägen upp. Och så tar jag mig en paus när jag är uppe på toppen, njuter av vilan innan färden tar fart och går med en attans fart nedför för att ånyo få en ny paus när det planat ut. Ungefär så tycker jag att livet löper på, dock är topparna inte alls lika höga längre och dalarna inte alls speciellt djupa.

Ibland när jag tittar i backspegeln inser jag hur förbaskat hårt jag har slitit. Hur mycket skit vi fått stå ut med, hur mycket skit våra barn fått stå ut med. Och idag är en tårfylld dag, när en del av läkningen satt igång. När tårarna för det som varit rinner och själen renar sig.

Mellantrollet är en speciell tjej, inte alldeles enkel men samtidigt otroligt givande att umgås med. Jag vet det och jag är innerst inne övertygad om att hon kommer att få ett bra liv, om jag lyckas lotsa henne rätt genom det minfält som kallas tonåren. För somliga av sina kamrater är hon lite udda, lite mysko men de flesta accepterar henne som hon är. De ser de goda sidorna och förstår att kantigheterna har sina orsaker.

Att fostra barn är inte lätt. Att se dem växa upp är inte heller lätt. Att stå vid sidan om och se dem göra de misstag de måste, för att lära sig, är inte heller lätt. Helst vill jag bädda in henne i bomull, locka tillbaka den tillitsfulla naiva tjejen som trodde gott om alla. Som såg världen som ett ställe fullt av spännande men ofarliga äventyr. Där alla pojkar var prinsar och män kungar, medan flickorna prinsessor och kvinnorna drottningar. Där alla var goda, utom de riktigt hemska häxorna som alltid förlorade i kampen mot de goda.

Jag försöker hitta tryggheten i att andra har gjort detta före mig och fler kommer göra det efter mig. Att fostra våra barn, ge dem så mycket trygghet och säkerhet att de kan själva ta steget ut i den stora världen utan att gå vilse.

Men just idag känner jag mig inte så trygg. Just idag känner jag mig liten, ömtålig. Och fylld av kärlek. Till mina underbara små troll. Som inte längre är så små. Som alldeles snart kommer vara stora. Men jag kommer fortfarande älska dem.

Ridå....

Var ute hos en kund häromdagen. Väl hemkommen inser jag att jag glömt locken till några USBn varför jag skickar ett SMS:

"om du hittar en massa svarta pluppar på golvet så är de mina"

Efter ett tag kom svaret:

"jag hoppas verkligen att det INTE är som det låter"

Har jag gjort bort mig nu igen?

Slut i rutan

Precis som för många andra är december en månad som levs i ett intensivt tempo. Inte så mycket julstress för min del då vi kör less is more. För min del är det helt och hållet jobbrelaterat. De stora bolagen jag har som kunder har högtryck och mina "små" kunder, oftast egenföretagare, har än mer att göra. För de sistnämnda är december än viktigare då det gäller att summera det gågna året ekonomiskt, planera för det kommande och se till att det blir en slant över.

Det är otroligt givande att jobba med dem, att känna att jag verkligen kan hjälpa dem mer påtagligt än de större kolosserna. Samtidigt är det mer pressande, att ge rätt råd, tänka på alla parametrar och helst kunna ge dem positiva nyheter.

Bland mina kunder har jag en tjej som trots en livshotande sjukdom jobbat som en gnu för att få ihop ekonomin. Tyvärr hade hon för några år sedan en rådgivare som gav henne lättvindiga och felaktiga råd. Råd vars konsekvenser nu börjar komma ikapp i form av saftig restskatt. Jag försökte förhandla med Skatteverket om möjligheten att göra en avbetalning uppdelat på ett antal år, men se det gick inte! Nej då, först måste det gå till kronkalle och noteras i alla register att skatten inte är betald i god ordning. Sedan när man är brännmärkt så går det att göra en avbetalningsplan. Men då är man stämplad och det är skrivet i sten, vilket försvårar köp på kredit, lån osv.

Jag tycker det känns så otroligt orättvist och stelbent. Och hur mycket jag än trollar lär jag inte kunna komma med goda nyheter. Inte någotcjag ser fram emot. Speciellt inte nu.

Det är synd om människorna...

Så tyckte den gode Herr Strindberg och jag är benägen att dela hans åsikt. Sitter i soffan och känner mig underlig. Lite sorgsen, mycket , lite uppgiven, fundersam. Ett kaleidoskop av känslor som jag inte riktigt kan sätta fingret på. fundersam. Tror det är en känsla jag delar med många idag. En känsla som hos mig dyker upp när det ofattbara inträffar. När mamma tog livet av sig. När Tsunamin inträffade. När WTT tornen föll. När Palme blev skjuten.

Här bor vi i vår lilla trygga fiskdam. Goda snälla Sverige där inga större hemskheter finns. Där folkehemmet fortfarande finns kvar i människors tankar. Men världen ser inte ut så. Sverige ser inte ut så. I Sverige har vi kriminella gäng som gemene man är oinsatta i, vi har en hemsk främlingsfientlighet, vi har hedersrelaterade mord, vi har barnmisshandel, vi har en hel drös med hemskheter som vi inte vill ska finnas. Och nu har vi även självmordsbombare.

Våra barn kommer inte att få växa upp i den oskuldsfullhet som jag och min generation fick. Visst fanns det hemskheter även när jag var liten, men vi läste inte om den i tidningar. Vi såg det inte på TV. Var det mindre hemskheter då eller var vi mer skyddade?

Jag vet inte. Jag vet bara att det är tragiskt, sorligt när det finns så mycket ondska hos oss människor.

Strax före nyheterna såg jag slutet på en ren kontrast, Svenska Hjältar. Där bl a en äldre farbror ägnat större delen av sitt vuxna liv åt att göra livet drägligare för handikappade barn & ungdomar. Bara för den rena glädjen av att göra sina medmänniskor glada. Och jag får en tår i ögat. Önskar att jag hade samma brinnande engagemang i andra människor. Att jag skulle kunna göra samma uppoffringar, att fler människor skulle kunna göra det.

För då tror jag att vår värld skulle kunna bli lite vackrare. Lite ljusare. Lite hoppfullare.

Julefrid = julestrid?

Har just återkommit efter en släng till ett stort köpcentra. Och ja, jag vet - skottpengar på en idiot som mig som åker dit en lördag! Men vad gör man när det dyker upp 3 lediga timmar då trollfar & jag får chansen att införskaffa lite julklappar till trollungarna? Man tar ett djupt andetag, äter mental valium (för jag har inga sådana IRL utan får låtsas istället), sätter på sig de fotvänliga och armbågsskydden.

Jag är logistikens mästare så jag har ett kors & tvärsschema, som handlar om vem som ska få vad av vem. Enda sättet att hålla ordning på pryttlarna och slippa emergency handla Trisslotter på Statoil. För curling mamma / fru / dotter som jag är så shoppar jag mina & makens (till makens försvar skall dock sägas att han följer med som bärare) till ungarna och resten av släkten, sedan shoppar jag morfars julklappar till barnbarnen och resten av släkten och så slutligen blir det trollungarnas julklappar till kusinerna och resten av släkten. Någonstans där mitt i brukar det snurra till, men så tar jag fram listan igen och I am back on track!

Nu säger säkert vän av ordning att kidsen borde fixa sina julklappar själva och de gör de till viss del. Men när orken & pengarna deras tar slut så fyller jag på med småprylar till de som borde få något som ex.vis snälla faster som alltid skämmer bort dem med pengar i tid och otid.

Jag brukar inte bli stressad, för det brukar lösa sig. En liten skvätt här och en liten skvätt där, plötsligt är det klart. Det jag däremot kan bli stressad över är när jag funderar på hur mycket pengar som rullar iväg.... Nu tillhör vi den lyckliga skaran att vi har okej ekonomi, vi har råd att köpa lite extra när vi vill / behöver. Samtidigt vill jag inte gå och köpa skit, bara för att imponera eller "för att det hör till". Nej, jag vill att det som köps är sådant som kommer användas och komma till nytta. På det sättet är det skönt att kidsen blir äldre, för nu slipper vi alla paketen som hoppas, skakar, vibrerar och låter värre än Hong Kong mitt i rusningstrafik. Tror även att batteriförsäljningen måste gått ned med några triljoners procent sedan våra barn växte till sig.

Nu är jag helt off topic märker jag... back to track. Jag har varit i Skärholmen Centrum. Ett mycket stort sådant med många butiker och en stoooor yta. Parkeringen var fullsmetad med bilar, men det är ganska coolish för som sagt - centrumet är megastort så det brukar gå bra ändå.

Idag var det dock inte så cooolish... Det var sjuttioelva miljoners barn i barnvagn som av förståeliga skäl protesterade högljutt mot att ligga inlindad i tjocka fleecefiltar och glo på mörkklädda förbirusande ben. I do understand them! Det var även några miljarders kids som kutade omkring med myror i både ben & fötter, vilket gjorde att balansen var lite si och så med. En duns här och en kollision där, föräldrar som ojade och skadeskjutna tultingar som panikskrek där de satt med blöjbaken hårt tryckt mot marmorgolvet.

Jag förstår om man tar med sig barn till affären. Absolut. Done it massor själv, men kanske inte i julshoppandes absoluta peak! Har man en barn i barnvagn så är man oftast föräldraledig. Och då kan man väldigt ofta ta sig till ett köpcentrum när det råder fridens timma där. Varför gör man inte det då? För sin egen skull. Och för barnens.

Är man smart ska man förmodligen skola om sig till krishanterare, med fokus på julshopping. För när dessa små telingar växer upp kommer de likt Pavlos hundar få skrikattacker och hjärtklappning så fort julbelysningen tänds. Och då finns jag där! Och tjänar kosing!

Närhet... kärlek...

Småtrollen börjar bli stora troll... och fort går det! Mellantrollet har det senaste halvåret vuxit både fysiskt och psykiskt, så att jag redan kan skönja tonåringen i henne. Tror att utvecklingen har gått lite väl fort, både för hennes mor och henne själv.

Det är inte lätt att vara först i utvecklingen, likväl som det är svårt att vara sist. Mellantrollen är den enda i sin klass som så här långt har tagit det fysiska steget från barn till kvinna. En process som man inte själv kan styra över, men som jag gärna hade sett hade dröjt ett år eller två för hennes egen skull.

Ena dagen vaknar hon och känner sig som det barn hon är, för att nästa dag vakna och befinna sig i en tonårings kropp. Både hon och hennes omgivning får stå ut med tvära kast, vilket hon inte alltid kan förklara. Vare sig för sig själv eller för dem, för hur lätt är det att för sina klasskamrater förklara PMS och allt vad det innebär? Inte nog med att det är svårt, det är även genant. Och klasskamraterna vet inte riktigt hur de ska förhålla sig till den här tjejen som helt plötsligt har inträtt i något som de inte känner igen. Och som de ibland är avundsjuka på och i andra ögonblick rädda för.

Vi har långa samtal på kvällen, där tankar och känslor ventileras. Många förtroenden utbyts och jag öppnar mitt hjärta. Släpper ut de tankar jag själv hade när jag befann mig där Mellantrollet är idag. Tankar jag gärna delat med min mamma, men vars hjärta inte hade kraften att ta emot.

På samma gång som jag ger mitt stora lilla troll tröst och stöd så läker jag även den lilla tjejen inom mig. Besvarar på de frågor som hon en gång hade och själv fick söka svaret på. Tillsammans växer vi - jag, Mellantrollet och den lilla flickan jag ännu bär med mig. En häftig känsla, fylld av närhet. Fylld av kärlek.

Byggare Bob efterlyses!

I våras skulle vi äntligen sätta igång med tillbyggnaden av vårt sommarhus. Efter sjuttioelva vändor hade vi äntligen hittat ett byggföretag som kändes bra, där referenserna var kanon och med hjälp av en extern byggledare kändes det som om vi hade koll på läget. Kontrakt skrevs, med takpris och starttid samt beräknad tidsåtgång. Dock gjorde vi tabben att inte skriva ett sista datum när det skulle vara klart....

Så starten som skulle varit i början av maj blev efter midsommar. De åtta veckorna tog blev självklart 12 utan att allt är klart. Eljobbet som ingick i offerten utfördes inte korrekt utan vi fick ta dit en egen. Tidsplanen och löften som gavs hölls inte. Jag kan ge hur många exempel som helst men orkar bara inte.

Projektledaren som vi betalar dyr peng för verkar mer gå byggbolagets ärende än vårt. Vi har haft möte på möte på möte och spikat en actionlista för hur vi skall slutföra det hela, men vi får ingen som helst respons. Bara skitsnack...

Turligen nog har vi inte betalat hela kostnaden av den enkla anledningen att byggbolaget inte har gett oss slutfakturan. När vi bad om att få reda på slutkostnaden fick vi en sammanställning över byggbolagets kostnader. Och vad i helvete ska vi med det till? Vi har fått ett takpris från vilket skall avräknas det vi har betalat och det som ingick i offerten men som de ej gjort. Hur jäkla svårt skall det vara?

Tror jag skickat 10 mail om detta, men vare sig byggbolaget eller projektledaren verkar förstå detta. Utan till svar får vi "men vi har ju skickat alla våra fakturor så ni ser vad det kostar". Idioter!

Till slut fick vi nog och vände oss till advokat, där uppdraget var enkelt:

Alt. 1: slutför de 8-10 punkter vi listat och återkom med slutkostnad enl ovanstående
Alt 2: avsäg er vidare fordringar på oss och vi själva slutför det som saknas

Advokaten har skickat 1 brev till byggbolaget, 2 mail till mig och haft 1 telefonsamtal med mig samt ett med byggbolaget. Det har tagit dem 4 timmar.... Och nu idag fick jag mail från advokaten "jag har fått alla fakturor från byggbolaget så kan vi boka möte för att gå igenom deras kostnader tillsammans?"

Varför skall jag och advokaten gå igenom dem? För att advokaten skall kunna ta ut ytterligare timpenning? Jag vidhåller med en dåres envishet att vi har fått ett takpris så det är totalt ointressant vilka kostnader som byggbolaget har!

Det mest tragiska i kråksången är att situationen på intet sätt är unikt. Det är inte många som jag känner som varit nöjda med sina byggare på sikt. Första gången fungerar det kanon, då får de nya uppdrag och då fungerar det inte alls.

I vilken annan bransch kan man ha så undermånlig logistik, behandla sina kunder så respektlös med missade tidsplaner etc utan att det tar hus i helvete? Att det fungerar är förmodligen för att det inte finns några alternativ.

Visst, jobbet är förmodligen inget större projekt för dem rent intäktsmässigt men för den familj som satsar besparingar alt tar lån så är det en stor grej! Tyvärr är man oftast helt i händerna på dem och utan möjlighet att sätta press på dem. Vilket de verkar systematiskt utnyttja.

Skall bli spännande att se hur detta skall sluta. Dock vet jag fasiken inte om vi törs gå vidare med steg 2 i utbyggnaden.... Iaf inte med ett byggbolag någonstans från Stockholmsregionen.

En liten tanke...

Var en sväng i ett köpcentrum nu på eftermiddagen. Inte julklappar, för jag tillhör den där sorten som sparar mig till sista veckan och sedan far runt som ett skållat troll. Däremot är det högtryck på födelsedagskalasfronten just nu och inte sjuttsingen kan man köpa hela konkarongen på ett bräde. Nej då, ett gäng till ena helgen och så en ny sväng för att införskaffa till nästa helg. Lite lätt tidsödande, men det går inte att få trollungarna att effektivisera det hela så då får det vara så.

Hur som, efter denna lilla utsvängning kanske jag ska komma till saken. Med en dåres envishet tjatar jag om alternativa julklappar. Varför köpa ytterligare en chokladkartong / vinflaska / delikatesskorg o dyl till mostern / farmodern / morfadern etc som har allt?

Nej, håll igen på den där onödiga konsumtionen och checka in på den här sidan. För 75 kronor kan Du förgylla tillvaron för ett gäng barn genom att skänka dem en fotboll, för en hundring kan Du hålla ett annat barn varmt eller varför inte slå till med en åsna?

Jag tycker det är en suverän idé och jag kör på den vartenda år. Först en liten enkel mer kommersiell present till den äldre generationen och så fyller jag på med en get / fotboll / åsna eller något annat som faktiskt kan förändra livet för de mindre lyckligt lottade.

I Sverige tror jag vi snittar 6.500 kronor i julklappar per person! Det är mer än flera årslöner för majoriteten i utvecklingsländerna. Om vi drog ned 2% av den summan så blir det 130 spänn till att bekäma fattigdomen. Det borde vi ha råd med. Eller ta oss råd till!

Och ja, jag vet att det är absolut inte alla som har råd att lägga de pengarna på julklappar. Och självklart skall de se om sitt eget hus först. Men för många av oss andra så har vi faktiskt det, vi kan t ex köpa en flaska vin mindre så är det ordnat.

Så där, nu har jag predikat färdigt för denna gången. Nu övergår jag till att njuta av myspysprogrammet "Så mycket bättre" . Sköna personer, underhållande samtal, njutbar musik och allt inramat av en vacker sommar på Gotland. Kan det bli så mycket bättre? (ha ha ha vad rolig jag var nu....)

Stackars barn

Jag är ingen perfekt mamma, långt ifrån. Jag blir arg, jag tjatar och ibland har jag noll i tålamod. Men jag har en stor fördel, jag är alltid mentalt närvarande! Jag lyssnar alltid på vad de har att säga och jag föringar aldrig deras känslor även om jag inte alltid håller med dem.

Den här veckan har jag träffat en mycket ung dam som inte vill dansa balett, men hennes mamma vill att hon ska så därför gör dottern det. Som tack fick hon en iPhone. Så nu dansar hon balett 5 dagar i veckan och hatar varje sekund. Dessutom går hon på gymnastik tre kvällar i veckan och dansar jazzdans två. För hennes mamma vill att hon ska bli något inom dans. Och hon har inte ens fyllt nio!

En annan liten flicka gjorde ett fars dag kort i smyg som skolpersonalen fick posta för hennes mamma blir helt rabiat om pappan överhuvudtaget nämns.

En annan liten tjej fick gå ensam hem från oss när det var mörkt, för jag kunde inte följa henne då jag gjort illa foten och maken var borta. Jag ringde hennes föräldrar som sa "vi orkar inte ge oss ut nu men det går säkert bra". Att dottern var mörkrädd tog de ingen hänsyn till.

Några andra barn lekte en lek där förloraren blev våldtagen till döds, i leken. Självklart gick jag i taket och rapport till de berörda barnens lärare som genast tog tag i situationen tack och lov! Tur att mellantrollet hade vett nog att reagera på kamraternas lek och att hon tog upp det med mig.

Och detta är bara ett axplock av den senaste tidens händelser.

Har vi vuxna så fullt upp att vi inte hinner engagera oss i våra barns liv? Och i så fall, varför skaffar vi då barn? Varför har vi så bråttom att våra unga ska bli stora, klara sig själva att vi inte kan låta dem få vara barn så länge de kan. För snart nog blir de vuxna nog och går vidare ut i livet. Och då är det för sen att ångra sig!

Återupplivning....

Höll nästan på att glömma att jag hade en blogg.... Inte så att jag haft dåligt samvete, men livet har flutit på såpass att mitt behov av bloggandet nästintill har hamnat i träda. Då och då har tanken dykt upp att "det här borde jag blogga om", men så händer något och vips har tiden & tanken försvunnit.

Men jag vill inte att bloggen skall försvinna, den och ni har gett mig så mycket. Mitt konkreta behov är avsevärt mindre nu, när jag ridit ut de värsta stormarna. Då var den en livlina, att få skriva av mig, att få era kommentarer och känna att jag var inte ensam. Att jag var stark och klok som kunde hantera de saker som livet behagade kasta mig in i. Det har ni och bloggen gett mig, vilket jag är för evigt tacksam för.

Nu är det behovet nästintill obefintligt, jag känner att jag har en bra balans i livet. Mina små troll börjar bli tonåriga små troll, med allt vad det innebär. Vi har haft härliga stormar här hemma och det tog en bra tag innan jag hittade ett sätt att hantera det på, utan att det urartade till rena rama världskriget. Men jag lyckades ta mig även dit och den harmoni vi har här hemma nu är så skön. Jag njuter av att komma hem, tillbringa kvällen med min familj. Jag orkar lyssna och svara på de sjutusentrehundratolv funderingar som kommer upp, om kärlek, kroppen, bröst, livet och allt annat.

Jag är lycklig. Jag mår bra. Och jag tycker att jag förtjänar denna lycka. Utan dåligt samvete. För jag är en bra människa, som gör mitt bästa. Och det är oftast gott nog. Och när det inte är det, ja då löser det sig alltid på ett eller annat sätt. Och oftast på ett bra sådant. Livet är gott, helt enkelt!