Återupplivning....

Höll nästan på att glömma att jag hade en blogg.... Inte så att jag haft dåligt samvete, men livet har flutit på såpass att mitt behov av bloggandet nästintill har hamnat i träda. Då och då har tanken dykt upp att "det här borde jag blogga om", men så händer något och vips har tiden & tanken försvunnit.

Men jag vill inte att bloggen skall försvinna, den och ni har gett mig så mycket. Mitt konkreta behov är avsevärt mindre nu, när jag ridit ut de värsta stormarna. Då var den en livlina, att få skriva av mig, att få era kommentarer och känna att jag var inte ensam. Att jag var stark och klok som kunde hantera de saker som livet behagade kasta mig in i. Det har ni och bloggen gett mig, vilket jag är för evigt tacksam för.

Nu är det behovet nästintill obefintligt, jag känner att jag har en bra balans i livet. Mina små troll börjar bli tonåriga små troll, med allt vad det innebär. Vi har haft härliga stormar här hemma och det tog en bra tag innan jag hittade ett sätt att hantera det på, utan att det urartade till rena rama världskriget. Men jag lyckades ta mig även dit och den harmoni vi har här hemma nu är så skön. Jag njuter av att komma hem, tillbringa kvällen med min familj. Jag orkar lyssna och svara på de sjutusentrehundratolv funderingar som kommer upp, om kärlek, kroppen, bröst, livet och allt annat.

Jag är lycklig. Jag mår bra. Och jag tycker att jag förtjänar denna lycka. Utan dåligt samvete. För jag är en bra människa, som gör mitt bästa. Och det är oftast gott nog. Och när det inte är det, ja då löser det sig alltid på ett eller annat sätt. Och oftast på ett bra sådant. Livet är gott, helt enkelt!