Det är synd om människorna...

Så tyckte den gode Herr Strindberg och jag är benägen att dela hans åsikt. Sitter i soffan och känner mig underlig. Lite sorgsen, mycket , lite uppgiven, fundersam. Ett kaleidoskop av känslor som jag inte riktigt kan sätta fingret på. fundersam. Tror det är en känsla jag delar med många idag. En känsla som hos mig dyker upp när det ofattbara inträffar. När mamma tog livet av sig. När Tsunamin inträffade. När WTT tornen föll. När Palme blev skjuten.

Här bor vi i vår lilla trygga fiskdam. Goda snälla Sverige där inga större hemskheter finns. Där folkehemmet fortfarande finns kvar i människors tankar. Men världen ser inte ut så. Sverige ser inte ut så. I Sverige har vi kriminella gäng som gemene man är oinsatta i, vi har en hemsk främlingsfientlighet, vi har hedersrelaterade mord, vi har barnmisshandel, vi har en hel drös med hemskheter som vi inte vill ska finnas. Och nu har vi även självmordsbombare.

Våra barn kommer inte att få växa upp i den oskuldsfullhet som jag och min generation fick. Visst fanns det hemskheter även när jag var liten, men vi läste inte om den i tidningar. Vi såg det inte på TV. Var det mindre hemskheter då eller var vi mer skyddade?

Jag vet inte. Jag vet bara att det är tragiskt, sorligt när det finns så mycket ondska hos oss människor.

Strax före nyheterna såg jag slutet på en ren kontrast, Svenska Hjältar. Där bl a en äldre farbror ägnat större delen av sitt vuxna liv åt att göra livet drägligare för handikappade barn & ungdomar. Bara för den rena glädjen av att göra sina medmänniskor glada. Och jag får en tår i ögat. Önskar att jag hade samma brinnande engagemang i andra människor. Att jag skulle kunna göra samma uppoffringar, att fler människor skulle kunna göra det.

För då tror jag att vår värld skulle kunna bli lite vackrare. Lite ljusare. Lite hoppfullare.