Närhet... kärlek...

Småtrollen börjar bli stora troll... och fort går det! Mellantrollet har det senaste halvåret vuxit både fysiskt och psykiskt, så att jag redan kan skönja tonåringen i henne. Tror att utvecklingen har gått lite väl fort, både för hennes mor och henne själv.

Det är inte lätt att vara först i utvecklingen, likväl som det är svårt att vara sist. Mellantrollen är den enda i sin klass som så här långt har tagit det fysiska steget från barn till kvinna. En process som man inte själv kan styra över, men som jag gärna hade sett hade dröjt ett år eller två för hennes egen skull.

Ena dagen vaknar hon och känner sig som det barn hon är, för att nästa dag vakna och befinna sig i en tonårings kropp. Både hon och hennes omgivning får stå ut med tvära kast, vilket hon inte alltid kan förklara. Vare sig för sig själv eller för dem, för hur lätt är det att för sina klasskamrater förklara PMS och allt vad det innebär? Inte nog med att det är svårt, det är även genant. Och klasskamraterna vet inte riktigt hur de ska förhålla sig till den här tjejen som helt plötsligt har inträtt i något som de inte känner igen. Och som de ibland är avundsjuka på och i andra ögonblick rädda för.

Vi har långa samtal på kvällen, där tankar och känslor ventileras. Många förtroenden utbyts och jag öppnar mitt hjärta. Släpper ut de tankar jag själv hade när jag befann mig där Mellantrollet är idag. Tankar jag gärna delat med min mamma, men vars hjärta inte hade kraften att ta emot.

På samma gång som jag ger mitt stora lilla troll tröst och stöd så läker jag även den lilla tjejen inom mig. Besvarar på de frågor som hon en gång hade och själv fick söka svaret på. Tillsammans växer vi - jag, Mellantrollet och den lilla flickan jag ännu bär med mig. En häftig känsla, fylld av närhet. Fylld av kärlek.