Stackars barn

Jag är ingen perfekt mamma, långt ifrån. Jag blir arg, jag tjatar och ibland har jag noll i tålamod. Men jag har en stor fördel, jag är alltid mentalt närvarande! Jag lyssnar alltid på vad de har att säga och jag föringar aldrig deras känslor även om jag inte alltid håller med dem.

Den här veckan har jag träffat en mycket ung dam som inte vill dansa balett, men hennes mamma vill att hon ska så därför gör dottern det. Som tack fick hon en iPhone. Så nu dansar hon balett 5 dagar i veckan och hatar varje sekund. Dessutom går hon på gymnastik tre kvällar i veckan och dansar jazzdans två. För hennes mamma vill att hon ska bli något inom dans. Och hon har inte ens fyllt nio!

En annan liten flicka gjorde ett fars dag kort i smyg som skolpersonalen fick posta för hennes mamma blir helt rabiat om pappan överhuvudtaget nämns.

En annan liten tjej fick gå ensam hem från oss när det var mörkt, för jag kunde inte följa henne då jag gjort illa foten och maken var borta. Jag ringde hennes föräldrar som sa "vi orkar inte ge oss ut nu men det går säkert bra". Att dottern var mörkrädd tog de ingen hänsyn till.

Några andra barn lekte en lek där förloraren blev våldtagen till döds, i leken. Självklart gick jag i taket och rapport till de berörda barnens lärare som genast tog tag i situationen tack och lov! Tur att mellantrollet hade vett nog att reagera på kamraternas lek och att hon tog upp det med mig.

Och detta är bara ett axplock av den senaste tidens händelser.

Har vi vuxna så fullt upp att vi inte hinner engagera oss i våra barns liv? Och i så fall, varför skaffar vi då barn? Varför har vi så bråttom att våra unga ska bli stora, klara sig själva att vi inte kan låta dem få vara barn så länge de kan. För snart nog blir de vuxna nog och går vidare ut i livet. Och då är det för sen att ångra sig!