Att skriva är aldrig något problem. Det som är svårt är att inte skriva om vissa saker. Det händer så mycket just nu, inga världen välvande men viktiga saker i min lilla privata sfär. Saker som i allra högsta grad påverkar min vardag. Både tuffa sådana och njutbaravsådana, men jag kan inte skriva om det än. Först måste jag i mål för det handlar om andra människor, som kan bli påverkade av mina ord. Inte för att de läser här men människor i deras närhet gör så. Och som jag varit inne på tidigare så vet jag inte om jag fortfarande har kvar människan som svek mig, kvar som läsare alltså. Jag förmodar det för efter vad jag fått höra så upptar mitt liv tydligen en del plats fortfarande. Shit the same, men jag kommer inte ge upphov till fler samtalsämnen!

Om allt blir som det är tänkt och som jag hoppas så kommer vardagen bli enklare. Omgivningen mer tolerant och förhoppningsvis kan vi få det stöd och den avlastning vi saknat.

Nu börjar julen närma sig och jag ser fram emot den på ett helt annat sätt än tidigare. Första julen utan pappa, men det är faktiskt med viss lättnad för de senaste jularna har mest varit ett dåligt samvete. När vi suttit med familjen och haft trevligt har pappa suttit ensam i sin fåtölj, smed tv:n som sällskap. Visserligen har jag inte haft något direkt val eftersom vi inte kunde flytta honom utan stora konsekvenser. Alternativet hade varit att fira julen hos honom, vilket inte heller gått då han inte klarade av mycket folk utan helst ville bara sova. Och i valet mellan min far och mina barn valde jag alltid mina barn vilket jag tror att pappa förstod.

Men visst finns där ändå en sorg och saknad. När jag ser en äldre herre i trenchcoat, tänds en cigarett och småmuttra lite för sig själv så kommer pappa osökt fram. Men nu gör inte bilderna längre ont, de är mer en melankolisk känsla i dem. Ett sakta farväl där tårarna blir färre och sorgen mindre.