Fick ett mail idag som kort och koncist sa "jag saknar din blogg". Och då väcktes lusten i mig, jag insåg att även jag saknade den. Ventilen där jag fritt kan tömma mig på tankar och känslor. Jag hat saknat ert stöd och era kommentarer. Jag har saknat helt enkelt.
Häromdagen hade jag ett djupt samtal med en ny vän. Mitt i samtalet säger hon "men hur har du orkat" varpå jag rutinmässigt svarar "för att jag måste". Men med dessa enkla raka ord petade hon hål på mitt skal och jag kände hur jäkla tufft det faktiskt varit och understundom fortfarande är. Samtidigt var det skönt för många av spänningarna släppte, känslorna kom fram och jag känner mig mer närvarande.
Genomgår just nu en process där vi måste söka svar och lösningar på ett av de problem vi kämpat med. Och för att göra det måste vi se i backspegeln. Vilket gör ont. Att se de förhoppningar som funnits, de strider vi fått utkämpa och inse att vi måste fortsätta. Att vi inte tillnärmelsevis börjat vår väg mot " lösningen". Och att detta förmodligen är en resa utan slut.
Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Och just idag är det av mindre vikt. För just idag ägnar jag mig åt att känna. Vara i nuet. För en ny dag kommer alltid!
Inlägg
6 timmar sedan
2 kommentarer:
Det är något sånt jag gör just nu också, gör det för att jag måste. Hinner inte känna efter, vill inte känna efter för då är jag rädd att jag inte ska klara av det, trots att jag måste för att jag inte har något annat val.
Jag har saknat din inlägg, välkommen tillbaka.
Tack Lilith. Jag har saknat det insåg jag så vi ser hur det blir:-)
Skicka en kommentar