Söndags melankoli

Inser att jag startat om bloggen med mycket djupa och i viss mån tungsinta tankar. Kan vara för att ett vemod bor inom mig, och jag är säkert inte ensam. Sommaren och de ljusa nätterna har lagts i träda och ute är det ett kompakt mörker i väntan på den första snön. Såklart det påverkar och i mitt fall bejakar det det tungsinta som finns inom mig. Men jag vill inte ha det så. Jag vill bejaka det som är ljust, glatt och som ändå finns där. Även om jag inte alltid kan se det.

Jag vill glädjas åt det vackra som finns, åt de fina människor jag har i min närhet. Det ligger i människans natur att sträva efter mer, framåt och så även jag. Men det gäller att inte för den saken skull glömma det jag har. Och även glädjas åt de fina stunder jag haft som har passerat. Även om de aldrig kommer åter så är de fina minnen. Istället för att sörja att se har passerat skall jag försöka glädjas åt att jag faktiskt fått uppleva dem. Och se fram emot de fina stunder som finns framför mig.

Just idag vet jag inte hur, men när melankolin har lagt sig kommer jag se nya vägar. Och de ska jag med tillförsikt vandra på. Med öppet sinne och nyfiket. Och jag ser fram emot att dela dem med de som står mig nära.