Gårdagen var emotionell, med ett skal som sakta krackelerade och tårar dom äntligen förlöstes. Stllsamma, läkande tårar som förde med sig de rester av sorg som fortfarande funnits inbäddade i min själ. Natten var ett kaleidoskåp av drömmar med förankring i det verkliga livet. Och jag vaknade lättad. Som förlöst från den tyngd av ansvar och tungsinne jag burit med mig. Att slippa känslan av att jag måste orka och istället känna lättnaden i att jag vill orka, jag kan.

Det tillsammans med den befriande insikten om att det finns en värld därute som stöttar mig, som vill mig väl och som gärna följer mig dit. Jag känner en fysisk lättnad i det, som om jag fyllts av stärkande luft..och de nyheter som igår kändes tunga att bära, är idag en känsla av möjligheter. Att få vandra nya vägar som leder till nya upplevelser är berikande. Och jag vandrar inte ensam.