Go with The flow....

Då känns livet just nu. Har ett skönt flyt som jag glider med i. Oroar mig inte för det jag inte kan påverka, gör det jag hinner och tar resten när jag kan. Ett skönt flyt helt enkelt så pass att jag inte deppar ihop trots alla dessa minusgrader. Jag som konstant fryser är inte ens grinig pga vädret!

Faktum är att efter det jag fyllde femtio är det som ett lugn kom över mig, en acceptans av mig själv och jag har slappnat av. Njuter mer. Tar för mig mer. Och tycker själv att jag ser bättre ut än på många år.

Femtio är det nya svarta..... Och svart är min färg!

Ormkvinna....

Syster yster lurade med mig på 1,5 timme yoga idag. Helt otränad..... Innan fick jag blodtrycksfall från helvetet. Förmodligen hjärnan som var fullkomligt skräckslagen inför vad som komma skulle. Mina fysiska äventyr har en tendens till att i slutändan även omfatta sjukhusbesök.

Men icke denna gång! Jag hängde med mest hela tiden. Andades som ett ånglok, sträckte och hälsade på både solar & hundar med samma intensitet som alla andra. Om än lite mer obalanserat.dock inga okontrollerade fall. Inga kontrollerade sådana heller.

Inget blod ute någonstans, hör och häpna.

Nu ska jag bara se till att få tillbaka alla kroppsdelar på rätt plats. Att ha knäna permanent vid öronen är inte helt smidigt. Värmer visserligen öronen, men attans så svårt att få på sig jeansen.....

Oj...

Så rann det iväg två veckor utan ett levande tecken från mig. Livet kallade. Och det innebar bl à omvårdnad av en dotter som fick en mystisk magåkomma som i skrivandes stund ännu inte är helt borta. Blev t o m så dramatiskt att vi fick åka till sjukhuset och lägga in henne. Tanka upp med dropp för att kompensera för närings- och vätskebrist. Hon tappade fyra kg på en vecka!

Kanske något för mig att prova som har några extra kilo trivselvikt. Eller så kan jag kanske börja träna? Förmodligen avsevärt nyttigare än självsvält.....

När jag ändå är igång så måste jag delge er månadens pinsamhet vilket jag hoppas på även blir årets för,jag har ingen lust att överträffa den.....

Jag spelar wordfeud. Mot kända och okända. Häromnatten kunde jag inte sova och körde då en random. Människan jag fick upp försökte vara rolig och kom med diverse plumpa skämt om chatten. Och så småningom fick jag nog och skrev lite spydigt "har du kul".

Precis när jag trycker send inser jag att l har blivit ett k......... Smart att skriva till okänd man kl 01.30!
Blev snabbt resign. Och jag har envetet tackat nej till alla vidare spelförfrågningar. Snart ger han väl upp !

Fredag den 13:e och än så länge har jag klarat mig helskinnad, vilket måste sägas vara i högsta grad anmärknings för att vara mig. Och nu är jag hemma i min trygga vrå, inga fler ärenden utanför dörrarna och matlagningen avklarad. Alltså borde jag klara mig, om jag inte ramlar ur sängen. Det har iofs hänt förr med ett brutet nyckelben som följd. Men så illa ska set väl inte bli?

Igår var jag och bästa väninnan ute på en spontanmiddag med några glas vin som guldkant på tillvaron. Inser att jag alltför sällan unnar mig sådana gyllene stunder. Får en hel massa energi av det, inte direkt vinet, men att unna sig en vuxenstund. Prata livet, äta god mat och umgås.

Och var ändå hemma i anständig tid så att jag fick min välbehövliga skönhetssömn.

Mer sånt ska jag göra! Däremot ska jag INTE sätta handväskan i handfatet när jag går på toaletten för man vet aldrig när det är s k sensorer i vattenkranen........

Ny taktik....

Vet inte om jag skrivit om det här, men för ett tag sedan skulle förvaltaren komma en morgon och titta på något. Vilket jag självklart glömt bort. Samtidigt ringde maken, han hade glömt något och skulle komma hem igen. Så när det ringer på dörren tar jag för givet att det är maken och slänger upp dörren. I trosor och bh!

Vet inte vem som blev mest generad, men det blev ett snabbt avklarat ärende.

Idag skulle samme förvaltare komma och det hade jag koll på. En platta på spisen hade sagt upp sig. Tidsoptimisten hoppar in i duschen och just då ringer det på dörren. Denna gång hade jag iaf morgonrocken på!

Oturligt nog var det bara en säkring som gått, men jag tog tillfället i akt att försöka övertyga honom med miljövinsten i en nymspis, samt hur trevliga hyresgäster vi är. Förmodligen ville han bara snabbt lämna denna lägenhet med en halvnaken, argumenterande kvinna i för ny spis blev det!

Så hädanefter kommer jag alltid vara halvnaken vid tuffa förhandlingar!

Mysko...

Så gott som alla slumpmässiga annonser på min blogg handlar om skilsmässa, terapi eller begravningar. Muntert gäng. Får nog börja pigga på mig med lite mer upplyftande inlägg.....

Några dagar efter jul var jag ute med ett par av de bästa väninnorna. God mat, gott vin och mycket fnitter blev det. Så befriande att skratta så tårarna rinner. Middagen tog slut först efter tolv.... Och inga större skandaler inträffade. Om man inte räknar med att jag lyckades med konststycket att tappa ett kycklingspett i behån!

Själva spettet gick bra att fåmupp, men sedan hade det slitit sig en närgången liten kyckling insmetad med jordnötssås. Att gräva fram den diskret var inte fullt lika enkelt. En eloge dock till servitören som råkade dyka upp under mitt mest intensiva grävande och ändå lyckades behålla en proffessionell min. Han trodde förmodligen jag fixade implantaten.....

Så där ja, kan jag nu få lite mer upplyftande annonser tack?

Nytt år igen, men samma gamla liv. Inte för att det är något fel på det, men jag har förmodligen varit ledig för mycket. Och när jag är ledig går jag ned i varv. Och när jag går ned i varv börjar jag tänka. Och när jag tänker så fastnar jag lätt på det sorgsna, det ledsamma, det tråkiga. Eller så är det eftersviterna efter nyår. Pappas födelsedag var den 1 januari och det är den dag jag förknippar starkast med honom. En av de få dagar som han fick stå i centrum. Sorgen som jag trodde läkt ut ligger där och bubblar fortfarande. Och då passar jag på att gråta en skvätt för mamma också, trots att det är tolv år sedan hon försvann. Tolv år! Vad tiden rusar på.

Annars så är livet faktiskt riktigt bra, även om det inte är det liv jag trodde eller förväntade mig när jag var yngre. Men hur många får det? Istället händer det saker och man får ta det på volley, löser det vartefter och fortsätter fram. Med enstaka blickar i backspegeln.

Jag var nog levt ett mycket mer omväxlande liv än vad jag tror. Glömmer lätt när man springer på i vardagen. Och så hamnar jag i samma läge som jag brukar - att jag ska lära mig njuta av nuet. Vara i stunden. Att det ska vara så infernaliskt svårt!

Men skam den som ger sig. Andra kan och jag vill så då borde det fixa sig. Eller?