Nytt år igen, men samma gamla liv. Inte för att det är något fel på det, men jag har förmodligen varit ledig för mycket. Och när jag är ledig går jag ned i varv. Och när jag går ned i varv börjar jag tänka. Och när jag tänker så fastnar jag lätt på det sorgsna, det ledsamma, det tråkiga. Eller så är det eftersviterna efter nyår. Pappas födelsedag var den 1 januari och det är den dag jag förknippar starkast med honom. En av de få dagar som han fick stå i centrum. Sorgen som jag trodde läkt ut ligger där och bubblar fortfarande. Och då passar jag på att gråta en skvätt för mamma också, trots att det är tolv år sedan hon försvann. Tolv år! Vad tiden rusar på.

Annars så är livet faktiskt riktigt bra, även om det inte är det liv jag trodde eller förväntade mig när jag var yngre. Men hur många får det? Istället händer det saker och man får ta det på volley, löser det vartefter och fortsätter fram. Med enstaka blickar i backspegeln.

Jag var nog levt ett mycket mer omväxlande liv än vad jag tror. Glömmer lätt när man springer på i vardagen. Och så hamnar jag i samma läge som jag brukar - att jag ska lära mig njuta av nuet. Vara i stunden. Att det ska vara så infernaliskt svårt!

Men skam den som ger sig. Andra kan och jag vill så då borde det fixa sig. Eller?