Efter nästan ett år av vila, inte från livet men väl från bloggen så pockar mitt inre på att lätta på trycket. Tänkte först starta upp en helt ny, totalt anonym blogg men beslöt mig för att våga. Att vara helt utlämnande trots att en del (om ni nu finns kvar) vet vem jag är. Mycket har hänt och livet har fasonen varit bedrövligt... Men jag är en krigare och kommer ta mig igenom det här med. Något mer sliten men förhoppningsvis även något klokare. Men ibland undrar jag om jag orkar. Var kraften ska komma ifrån. Tidigare gav mig bloggen så otroligt mycket. Stöd och pepp. Kanske även denna gång. Att rekapitulera allt som hänt det senaste året går inte i ett inlägg utan det får komma bitvis. Den största förändringen är väl att jag är singel. Trots år av försök gick det inte att få ihop det längre. Men vi försökte iaf. Kanske lite för länge. Vem vet? Det är självklart en stor sorg i det men även en viss lättnad. Att inte behöva försöka få ihop alla olika viljor. Att slippa besvikelserna i vardagen. Att slippa känna sig ensam i ett förhållande. Samtidigt är det läskigt. Skrämmande. Men också modigt och befriande. Vad som än komma skall kan det bara bli bättre...