tisdag, oktober 14, 2008

Vad är det frågan om?

Det känns som om den värsta peaken börjar lägga sig nu. Nästa vecka funderar jag på att börja andas och ta mig till ateljén igen. Att vara egenföretagare och däcka en hel vecka är totalt oförenligt. Om det sedan händer i samma veva som mina kundar har högtryck med absoluta deadlines och i kombo med familjens högtidsdagar så blir det stökigt. Bror min har fyllt, gudsonen har fyllt, Trollfar fyller ett halvt sekel i veckan och Lilltrollet fyller avsevärt mindre till helgen. Men jag börjar se ljuset i tunneln. Så pass mycket att jag igår tog mig en liten rundtur i Bloggosfären, vilket var evigheters evigheter sedan. Inga kommentarer blev det dock, jag kände mig som en partycrasher så det blev försynta små tittar istället.

Tog mig även ut på okända marker, besökte en del av de bloggar som ligger i topp på diverse eminenta listor. Och blev lite beklämd. Visst är det som så att den yngre generationen skall revoltera mot den äldre. Det är på något sätt en del i att bli vuxen, att frigöra sig och även att bryta nya marker. Jag kommer fortfarande ihåg när min mamma berättade om det rabalder som blev följden av Beatles intåg på den musikaliska scenen. Min mamma var nog aldrig så nära att bli utslängd hemifrån som när hon kom hem med en affisch på de långhåriga pojkarna. Mormor och morfar såg hur domedagen närmade sig med stormsteg.

Men mamma och hennes vänner stod på sig, de bröt mot gängse normer och gick sin egen väg. Men med bibehållen respekt för sina föräldrar och för de med en avvikande åsikt. Det tycker jag är skillnaden idag.

Läser bl a en blogg där innehavaren uttryckt sig provokativt vilket självklart vållar en hel del kommentarer. Jag gillar debatt, jag gillar avvikande åsikter som framförs med viss finess. Men jag blir beklämd när jag läser bloggar med ett embarligt språkbruk och kommentarer som mest verkar gå ut på svordomar, nedsättande tillmälen och överlag kränkande uttryck.

Hur fasiken kommer det här samhället se ut om några år om de här individerna fortsätter på den inslagna vägen? Redan idag får de stort massmedialt utrymme, en stor massa ser upp till dem och beundrar deras provokationer reservationslöst. Vad fostrar det för individer för framtiden när det verkar ha blivit "inne" att behandla omgivningen respektlöst? Den som kan flest kränkande tillmälen vinner racet. Och själva verkar de drabbas av någon slags hybris à la "jag är GUD och jag kan säga vad jag vill, de som inte håller med är avundsjuka". Tragiskt! Skulle mina barn visa minsta tendens till samma fasoner så flyttar jag nog långt ut i skogen tills de skärp ihop sig!

Visst ska man fostra sina barn till att tro på sig själva, men om man glömmer att lägga in en stor dos av medmänsklighet och respekt för sina medmänniskor så blir resultatet mindre bra. Enligt min åsikt blir det katastrofalt!

2 kommentarer:

Tankevågor sa...

Tittar bara in här och önskar att det går bra med allt kalasande! Om du överlever och kommer ut på andra sidan festdimmorna kan vi väl höras!
Ha det gott!

Batbut sa...

Tackar och bugar, I'll do my best