En dag i Trollskogen....

Ibland undrar jag om dramatik dras till mig? Eller om det är så att jag behöver dramatiken för att inte stagnera. Att det är den som driver mig framåt. För hur kommer det sig annars att den minsta lilla bagatellsak kan bli alldeles hysteriskt konstig, som häromdagen. Jag fastnar i tunnelbanespärren! Inte av en vakt, utan av den däringa maskinen. På väg igenom tappar jag mobilen och gadang slår spärren igen käftarna som värsta krokodilen. Och jag sitter fast! Hur många händer det? Typ mig!

Så idag. Ska äntligen hämta hem mellantrollet efter 6 dagar på tu man hand med moster & hennes väninnor, utomlands. Ett mellantroll vars röst har kvittrat av glädje och trygghet, som visserligen längtar hem men ändock kan tänka sig vara borta resten av månaden. Ett mellantroll som fått blomma upp, utan kritiska eller förutfattade meningar från omgivningen. Som blivit överöst av superlativer av mosters väninnor som fattat hur smart, charmig och unik den här tjejen är. Som ett litet mumintroll som de sa. En tjej som lärt sig simma en hel bassänglängd på egen hand. Hon har tagit stora kliv på sin väg mot frigörelse! Och jag är stolt över att vara hennes mamma. Okej, det var parantesen *s*. En nog så viktig sådan, så därför fick den bli lång.

Hur som helst, strax före lunch ringer moster. Hysterisk! Mellantrollets bokning är spårlöst borta! Och planet är hur överbokat som helst (ni vet, liten filmfestival..... många som ska hem). Moster ser framför sig hur mellantrollet blir kvar ensam, utomlands. För att sedan flyga solo hem (ja förutom en och annan passagerare förstås). Det blev lite oroligt där. Jag ringer runt varenda människa jag kan komma att tänka på. Inget napp! Syster min (tillika moster alltså) kramar fram krokodiltårar, visar upp mellantrollet och dillar om övergiven osv. Vilket får effekt! Annan passagerare (vuxen sådan) får kliva åt sidan och mellantrollet kommer med. Puh!

Trollmor åker till skolan för att hämta lilltroll som ska följa med och hämta mellantroll. Trollfar jobbar sent, långtbortistan och är inte att räkna med. Kommer till skolan. Inget lilltroll! Ingen klass what so ever. Gone! Borta! Spårlöst! Har som tur är marginal, men den börjar krympa. Hittar en förvirrad själ som kan upplysa om att klassen har hux flux tagit sig en liten utflykt. Och jakten kan börja.... Lyckas pricka in rätt ganska snabbt och off we go, till El Aeropuerto.... Där planet såklart är 40 minuter försenat. Men what the heck, jag fick hem mitt mellantroll! Solbränt och kavat, som en liten Pippi Långstrump kliver hon ut. Strålande leende och mitt hjärta är helt igen.

Slutet gott, allting gott!