Puh.....

Nu så är det över! Och det gick bra. Mycket bra faktiskt.

Vi fick besök av en allsköns blandning av för oss okända människor, både konstnärer, konstföreningar, samlare och vanliga, hederliga dödliga.

Och det var många superlativ, många blev glatt överraskade och komplimangerna haglade. Jag strosade runt och tjuvlyssnade så gott jag kunde.

Fick även trevligt besök av en bekanting som stödköpte lite (som hon brukar, men jag inbillar mig att det är för att hon vill och inte för att hon känner sig tvungen). Fick även babyutstyrseln (som kompletterats med en liten hätta) levererad. Spännande att höra hur den mottages, kanske inte av den lilla damen ifråga för hur fantastisk hon än är lär hon inte kommunicera så bra. Men från föräldrarna till underverket.

Nu är jag helt slut, av nervositet och av att vara trevlig (förmodligen inte ett naturligt drag hos mig eftersom det tar såpass på krafterna). Ska genast studsa ned i soffan och imundiga hemmagjord pizza framför något lättsmält TV program.

Nästa blogg kommer jag berätta om ett galet mail jag skrev.. på vinst och förlust. Och det kanske kan bli vinst på det....

Please....

Om ni har en hand ledig imorgon kan ni väl hålla en tumme för mig please? Det är vernissagedags.... på lokal, med annons i dagspress och annat.

Nu är jag nervös! Undrar vilket som är värst - att det inte kommer en människa eller att det kommer folk och de tycker att mitt glas är skit?

Lär bli en orolig natt... och vi får se om det blir en glad eller ledsen blogg imorgon....

Lite ros också....

Jag är ju ganska snabb på att hänga ut företag och myndigheter som i mitt tycke inte sköter sig. Nu måste jag göra precis tvärs om. Hylla ett företag som bemötte mig med otrolig service!

Min far blev av med sitt bankomatkort i helgen, jag anmäler det direkt och skickar en reklamation som banken har på tisdagen. Lite osäker på om han verkligen har rätt att få tillbaka pengarna, då det tog tid innan han upptäckte förlusten och således kunde spärra kortet.

I onsdags, 24 timmar senare, sitter pengarna på min fars konto!!!

Suveränt jobbat. Stor eloge, Nordea. Det är snudd på att jag kan tänka mig att byta bank

Seriöst...

Hur länge ska det vara vinter egentligen? Med tanke på att det egentligen inte har varit vinter så verkar det otroligt onödigt att det är vinter nu. Jag fryser och mameluckerna är utslitna. För att inte tala om broddarna (iofs borde jag kanske ha sådana året om med tanke på min statistik) och mina öronmuffar, de är numera blankslitna på insidan så att jag börjar få skavsår på trumhinnan. Kanske dags att införskaffa nya?

Trots att jag far runt som ett torrt korvskinn från ena jobbet till det andra så håller jag ändå inte värmen uppe. Funderar skarpt på att införskaffa en sån där sumobrottarkostym. Inse hur varmt och skönt det skulle bli. Förmodligen en och annan sur min när jag transporterar mig kommunalt, men det är smällar man får ta. Värre när jag ska åka bil, för jag lär inte kunna klämma in mig bakom ratten i den outfitten. Kanske sätta dragkrok på bilen och haka fast i det så får Trollfar köra mig till jobbet.

Eller ännu hellre - se till att vintern tar slut NU!

Kan man inte göra som med företag? Sätta av lite vinter i periodiseringsfonder och skjuta upp det till framtiden? När ozonlagret bränt hål såpass att vi har sommar 11,9 månader om året. Vips så löser man upp den där fonden och återför de vintermånader som man sparat tidigare år.

Alla som röstar ja räcker upp en hand. Och glöm inte var ni hörde idén först

På benen igen...

Har påbörjat klättringen upp ur mitt svarta hål. Det går sakta, men det går iaf uppåt. En får vara glad för det lilla *s*. Har varit ute i Trollskogen i ett vintervitt landskap och kopplat av. Helt passiv kan jag ju inte vara så då blev det lite stickning... till en liten nyanländ dam som vi förmodligen får höra mer om i bloggosfären.... Undrar om hon passar i rosa?

Teardrops keep falling...

Just nu känns det tungt. Jag vacklar i min tro att jag är så stark som jag brukar tycka. Jag behöver få bekräftelse på att jag grejar det här. Jag brukar kunna hitta det inom mig, men just nu känns det långt borta.

För många är det som hänt kanske bagateller och petitesser, men jag märker att det tär mig. Först den återupptagna mobbingen av Mellantrollet, vilket resulterar i att hon backar tillbaka i invant beteende - stänga av, stänga ute och vara arg. Fullt förståeligt, men svårt för mig att hantera. Så blir Lilltrollet rejält sjuk, kräver mycket uppmärksamhet vilket hon får. Och då blir Mellantrollet avunsjuk. Också det förståeligt.

Själv dras jag med dåligt samvete, för att jag jobbar. Inte mycket sett ur mångas synvinkel, jag lämnar hemmet först vid 8,30 och är nästan alltid hemma vid 16.30. Men jag vill ju vara hemma är barnen är sjuka! Känner mig som en dålig mor som inte är det. Men okej, nu är ju vår situation sådan att jag har mycket jobb och tjänar pengar. Trollfar är ännu i uppstartskedet och har inte lika mycket jobb. Så visst är det smartare att han är hemma. Absolut!

Och så dagens "höjdare"! Förmodligen blev pappa bestulen på sin plånbok när han var och köpte cigaretter igårkväll. Han har ingen aning. Han insåg att något hade hänt när en okänd kvinna ringde på hans dörr imorse och överlämnade plånboken. Hela kontot tömt..... och alla pengar i plånboken borta.... precis före räkningsdags. Och sen spärrning av kortet, vilket förmodligen gör att han inte får ersättning från banken. Frågan är om de anser hjärntumör och demens vara ett vägande skäl för att tillstyrka ersättningen?

Tillbringat hela dagen med pappa. Lämnar småtrollen hos motsträviga farföräldrar som försöker neka med motiveringen att de är trötta. Tack så mycket! Vi mer eller mindre tvingade dem, vilket farfar klart markerar sitt missnöje med genom att konstant hacka på de små trollen. Nästan tre timmar för att fixa en polisanmälan, och flera timmar för att lugna pappa.

Sedan när vi ska åka hem startar inte bilen.... batteriet har behagat ladda ur. Känns liksom som pricken över i:et och sedan dess har jag grinat.... Det var INTE så här påsken skulle bli! Vi skulle vara ute på landet, ha det mysigt och lugnt, trollen skulle vara påskkäringar och själv skulle jag vila upp mig. Hämta lite kraft inför kommande vecka som innebär massor med jobb och förbereda vernissagen som går av stapeln nästa helg.

Men luften gick ur mig.... jag grinar istället....

Glad påsk - så fan heller!

Okej, först sjukt litet troll. Äntligen på bättringsvägen. Trollskogen hägrar. Vi åker nu!

Telefonen ringer. Trollmorfar bestulen. Hela pensionen borta. Ingen Trollskog!

Istället polisanmälan, försäkringsanmälan och trösta förvirrad morfar.

Just nu... känner jag mig trött, förbannat och ledsen. Så jävla ledsen.

Och arg, för hur fan kan man ge sig på att stjäla från en senil, förvirrad gammal människa? Hela pensionen.... Precis före räkningarna... Jävla skit!

Övning ger färdighet

Nu är det påsk. Kuckeliku liksom.

Jag är ledig nu. Göra ingenting.

Jag har svårt för det.

Jamen....

Lilltrollet har fortfarande feber. Röda ögon och rinnande näsa.
Mellantrollet kräks.

Vad säger man? Glad påsk liksom.....

Blått är flott.....

så sägs det iaf. Jag överlåter åt er att bedöma. Visst är jag gentil?

Mitt fel!

I am so very sorry. Satte på sommardäck förra veckan, och jag vet att så fort detta är gjort så kommer snön! Jag lovar, nästa år kommer jag köra med vinterdäck året runt. Okej?

Aj aj aj....

det bultar och det bankar. Lilltrollet har däckat i 40 graders feber. Trollfar gnyr om huvudvärk och så även jag. Känner mig som i en dimma och jag har skalvärk så det står härliga till.

Ont ska med ont fördrivas så nu funderar jag på om jag ska kasta mig in i väggen med huvudet före, utan skyddshjälm, eller helt sonika falla till föga och ta en Alvedon.

Vad rekommenderar medicinalverket månne?

Det jag egentligen vill säga...

Hur tänker Du? Du som har barn, som Du inte riktigt orkar engagera Dig i. Visst, Du ger barnet mat, läser läxor och ser till att kläder finns. Åker på semester, låter Ditt barn vara med i allehanda aktiviteter. Men som Du sällan ser. In i själen på. Hur Ditt barn mår. Är h*n ensam i skolan? Trivs med de andra. Är kanske taskigt mot någon. Eller har det själv svårt.

Hur får Du reda på det, om Du inte tar Dig tid att ha det där "lilla" samtalet i vardagen. Att vara närvarande. Till fullo. Den där stunden, precis innan sängdags. Då, när Ditt barn är öppet och utan guard. Delar med sig av tankar och känslor. När Du, om Du överhuvudtaget är där, lyssnar med ett halv öra medan tankarna vandrar bort till det Du ska göra sedan. När Du missar nyanserna, varningssignalerna som talar om att något inte är okej. Att det är något Du borde forska vidare i.

Hur reagerar Du när skolan ringer och säger att det är problem? När Du får reda på att Ditt barn systematiskt mobbat ett annat barn. Och Du har ingen aning. Du har inte sett de tecken som finns. Hur tänker Du då? Eller gör Du som vanligt, stoppar huvudet i sanden? Förtränger att det hänt. Låtsas som det regnar när Du möter dem som Ditt barn har utsatt. Ler stort och går snabbt vidare. Lite nonchalant säger några förmaningens ord till Ditt barn. Lugnar Ditt samvete med ett snabbt släta över. För att sedan förtränga och gå vidare igen.

Tänker Du aldrig på att det någonstans där finns ett barn som gråter sig till sömns. Som är otrygg i den värld som h*n tidigare älskade. Som är rädd för att gå till skolan. Rädd för att möta Ditt barn. Vars sol har gått i moln. Som för alltid förlorat sin barnsliga tro på en god värld. Som inte längre får leva sitt liv i barndomens naiva ljusa skimmer.

Att Du genom att inte orka/vilja se har skadat ett oskyldigt barn. För Ditt barn är inte den som bär den egentliga skulden. Det är Du. Du som borde funnits där. Men inte ville. Inte orkade. Som inte bara offrade Ditt eget barn. Utan även Ditt barns offer. För att Du inte ville se.

Är det värt det?

Söndagsfilosofi

En sak som slår mig med jämna mellanrum. Eller inte direkt en sak, det blir ett klart syftningsfel. Det är en tanke som slår mig och det är följande:

En kvinna som ska laga mat tvättar sig om händerna och sätter igång. En man som ska laga mat sätter på sig kockförklädet och börjar.

En kvinna som ska sätta upp en tavla tar fram hammare & spik, samt klipper till. En man måste först byta om till snickarbyxor.

Det finns säkert fler exempel, men just nu kommer jag inte på några.

Why is that so? Alltså, inte att jag inte kommer på fler exempel utan på att männen (yes, jag generaliserar men det brukar jag göra) måste förstärka sin aktivitet med någon form av uniform innan de kan skrida till verket. Medans vi kvinnor bara sätter igång och gör jobbet.

Memory lane...

Som namnet indikerar har den här donnan varit med ett tag, och hon är så förmäten att hon tror att även jag har det (vilket hon iofs har rätt i). Så nu ska jag då rannsaka mitt minne för att se vad jag gjort av mitt liv. Frågan är bara om jag kommer ihåg...

För 20 år sedan var jag vuxen redan då, om än emotionellt omogen. Och fortfarande ganska trasig. Levde i en långvarig relation med en mycket bra kille, som jag inte hade vett att uppskatta. Hade en kort flirt med Trollfar, festade mycket och det var party 3-4 kvällar i veckan. Jobbade som en gnu inom reklambranschen, reste mycket och var fanatisk skidåkare. Eller om det nu var afterskien som drog. Just den biten är liiiite oklar.... Fick min första varning om att jag inte är odödlig, men lyssnade inte speciellt bra.

För 15 år sedan var jag än lite äldre, men mognadsgraden var densamma. Relationen var över, jag hade en kort sejour med en avsevärt yngre grottmänniska. Min mor blev allvarligt sjuk och lång i koma under en längre tid. Jobbade på som tidigare, festade dock avsevärt mindre och började sansa mig ur partyhänseende. Fick min 2:a varning om att jag inte är odödlig, lyssnade fortfarande inte.

För 10 år sedan var grottmannen long way gone, min mor hade tillfrisknat rent fysiskt men var skadad psykiskt för livet. Trollfar hade återinträtt i mitt liv och jag kände att jag hade hamnat rätt. Firade 1 årig bröllopsdag, min mor dog livet av sig och jag blev äntligen gravid med Mellantrollet, efter flera års väntan och efter att ha gjort alla utredningar & behandlingar som fanns till buds .

För 5 år sedan hade jag fullt upp med mycket aktiv 4 och en sjövild 3 åring. Startade upp mitt eget företag och genomgick 2 komplicerade operationer samt fick min 4:e varning om att jag är dödlig. Den här gången lyssnade jag.

Vem jag utmanar? Vem som än känner sig manad, efter att jag så gott som aldrig hinner med att kommentera hos andra bloggare så har jag nog inga vänner kvar i bloggosfären..........

De onda mot de goda...

Idag har trollfar och jag slagit näven i bordet, rejält. Nu verkar det som om det händer snabbt, iaf om man ska tro på det gehör vi fick. Dock är vi luttrade sedan förra vändan så vi får se.... Vi har gett skolan en vecka, sedan anmäler vi!

Vi har pratat med ett antal olika personer och vad som slog mig är hur otroligt lite många verkar veta om hur mobboffer agerar. Ett flertal gånger har vi fått frågan;

Men ibland söker sig Mellantrollet till dem, varför det?

Svaret är hur enkelt som helst - den som vill bli mobbad vill bli accepterad. Vill passa in, duga till och vilka är det då som ska acceptera en? Jo tack, mobbarna. Ingen logik för oss vuxna, men så fungerar barn. Plain and simple!

En annan fråga som dyker upp är; Men varför just Mellantrollet?
Svaret är att de som mobbar är "skadade" på något sätt, har dåligt hemma, osäkra eller något annat som gör att de inte mår bra. Att då utmana de stora och starka gör man inte, utan man ger sig på de som är svagare för att själva klättra högre i hierkien.

Precis som i djurens värld, deras instinkter talar om vilka som är potentiella offer och så ger man sig på dem för att därigenom klättra lite högre upp på stegen.

Så det bästa vi kan göra för Mellantrollet är att stärka henne. Och vi jobbar på det. För fan om jag tänker låta the bad ones win!

Backlash....

Det finns ett uttryck som säger "Det är alltid mörkas före gryningen". Undrar om det finns något för det motsatta?

Mellantrollet har haft en tuff vecka. Förra veckan blev det en liten batalj i skolan, som hon hanterade på ett bra sätt. Hon blev visserligen arg och det var lite knuffar, men lärarna tog snabbt tag i situationen och fick fram bakgrunden. Det visade sig att några yngre killar hade retat Mellantrollet sedan några veckor tillbaka och med hennes bakgrund så behövs det inte så mycket mer. Men hon hanterade det otroligt bra, kunde själv sätta ord på känslan. Att det var precis så här det började förra gången och att det gjorde henne orolig.

Veckan blev shaky och vi trodde nog att hon skulle hoppa över helgens övernattning. Hennes första! Men hon ville åka. Och inget telefonsamtal kom på kvällningen. Däremot var det en stukad tjej som kom hem. En kille i gruppen fick ett horn i sidan till henne. Förföljde henne i princip hela helgen, med knuffar och sparkar, elaka ord. Ledarna försökte hålla honom undan, men det gick inte. Så här med facit i hand kan jag tycka att de borde ringt efter hans föräldrar, men det är lätt att vara efterklok. Dock hade Mellantrollet hanterat det kanonbra! Hon hade försökt hålla sig undan, visat att hon blev ledsen och även sökt tröst & stöd hos ledarna.

Den "gamla" tjejen hade gått till attack, tagit ut det på någon annan och hade framförallt inte berättat om vad som hänt utan slutit sig som en mussla. Själv tagit på sig skulden. Så det kändes som ett stort steg framåt. Tråkigt att detta hände, men skönt att Mellantrollet hanterade det så bra.

Och så kom idag.... när Mellantrollet verbalt attackerar en tjej i klassen. Med kraftuttryck och nedsättande kommentarer. Helt utan anledning. Bara för att tjejen råkade se kaxig ut och säga fel sak.... Och det kändes ett tag som att mardrömmen skulle börja om. För hon vägrade förklara någonting, sa bara "hon är dum"!

Då träder Lilltrollet in. Berättar att Mellantrollet blev attackerad på skolgården av 3 killar som slår henne. Killar från gamla klassen. Som tydligen gjort så under en längre tid. Som hotat henne om hon berättar. Och Lilltrollet törs inte söka hjälp för som hon säger "Mamma, jag går ju i klassrummet bredvid".

Trollfar är senare i skolan i annat ärende. Söker upp personal som hör till de här killarnas klass och de sitter & ljuger honom rakt upp i ansiktet "men det brukar inte vara problem med de här pojkarna, inte ljuger de här killarna inte" osv. Och ser ut som frågetecken när Trollfar drar upp situationen som var förra året. Snacka om fega patetiska idioter!

Imorgon är det ord och inga visor som gäller. Steg 1 är att ta ett snack med lärare och rektor. Kan de inte garantera att Mellantrollet och Lilltrollet får gå ifred för de här killarna så är det polisanmälan! Steg 2 är blir förmodligen en anmälan till Skolverket.

För nu är jag så in i helvetes trött på att vår dotter ska ta skit från små jävla ligister som inte får den uppmärksamhet och fostran de behöver hemifrån, utan att de måste ta ut den på någon annan. Och jag är in i helvetes trött på en inkompetent och FEG personalkår (gäller personalen i det annex som Lilltrollet går i och där de här skitungarna går) som ser problemet men vägrar ta itu med det-. Som leker stork och tror att om man inte pratar om det så finns det inte. Vuxna människor med noll kunskap i att lösa konflikter, som sviker barnen om och om igen genom att stoppa upp sina förstockade huvuden där solen aldrig lyser.

Jag lär förmodligen återkomma vidare i ämnet....

Ego time

Vet ni vad jag just har insett? Eller nu ljög jag lite, jag har nog nosat på det tidigare. Men iaf, vet ni vad jag är allra jävla bäst på?

Att göra människor trygga!

Lite ironiskt med tanke på den turbolenta barndom och uppväxt jag har. Men visst är det läckert. Jag går omkring och är en levande trygghetsnalle. Kanske jag ska börja leasa ut mig själv bara som sällskap sådär. Så att den som är rädd för att gå till doktorn tar med mig, så känns det mindre lugnt. Eller när man ska till tandläkaren så är jag där & håller handen. Eller när man ska tala offentligt, så ligger jag under pulpeten och klappar fötterna. Första dejten så sitter jag vid bordet bredvid och ler uppmuntrande. Vid uppkörningen så sitter jag i baksätet och utstrålar trygghet.

Shit, affärsmöjligheterna är svindlande. Det är bara fantasin och min moral som sätter gränserna. För inte sjuttsingen har jag lust att vara trygghetsfaktor när någon ska överlämna sin kroppsliga oskyldighet till en partner. Där går fasiken gränsen! Jag skulle nog inte heller utstråla så stor trygghet i det läget, mest nervositet.

Ha!

Visste väl det! Kommer ni ihåg den däringa läkaren som tyckte jag skulle dricka mycket vatten? Jag har druckit massor med vatten, men inte fasiken gick det över. Så i förra veckan gick jag till en riktig doktor!

Provsvar idag. Jepp, pencillin! Inte för att jag är glad för det, men känns ändå skönt att få en chans att bli av med skiten.

Wow liksom....

För ett år sedan var Mellantrollet en jagad, orolig liten själ. Som vaknade varje morgon med en känsla av hopplöshet. Som för att klara av dagen var tvungen att sätta på sig en rustning av ilska, och gömma de mjuka känslorna.

Som gick till skolan med oro, ständigt jagad och provocerad. Utsatt och ensam. Korad till syndabock av den pedagoger som vars uppgift var att hjälpa. Men de valde den enkla vägen. De valde att inte vilja se sanningen. För det innebar mindre problem för dem. De svek ett barn och det får de leva med.

Men vi föräldrar svek inte. Vi stred. Och vi fick hjälp i vår kamp. Och idag är Mellantrollet en helt annan tjej. Vars tillit till omvärlden blir starkare för var dag. Som idag kan visa sina känslor. Som släppt sin rustning och öppnat sitt hjärta.

Idag är det extra stort. En bagatell för många, men sjumilakliv för henne. Hon har varit på scoutläger. Första övernattningen ensam utanför hemmet. Vi föräldrar fick följa med, men hon valde att åka ensam. Det är stort.

Jag kan ibland tänka tillbaka på den där tiden, det svarta hålet, när allt kändes hopplöst. När mitt barn for illa och jag kände mig maktlös. Men vi vände det. Vi tog oss igenom och kom ut på andra sidan. Vi lät inte knäcka oss. Och vi mår bra. Vi är lyckliga.

Det tror jag inte de är.....

Klokt Mellantroll

Trollmor: Idag är det möte igen gumman.
Mellantrollet: Jag vet mamma.
Trollmor: Är hon bra att prata med Trolltanten?
Mellantrollet: Jo det är hon väl. Fast det är mest jag som pratar
Trollmor: Tänk så skönt att ha henne. För Du verkar mycket gladare nu
Mellantrollet: Det är jättebra. Jag tycker att alla barn borde få gå dit.
Trollmor: Visst vore det bra om det kunde vara så. Hon har ju hjälpt Dig jättemycket.
Mellantrollet. Mamma, det är faktiskt jag som gör jobbet!

Ich bein ein dumkopf!

Hur smart är jag? Ska iväg för att köpa refill huvuden till Småtrollens eltandborstar. Alltså skuttar jag glatt i värsta fula jeansen, kör en raggardusch och piper iväg. Borsta håret på en söndag är klart överkurs.

Hittar jag några refiller? Typ inte. Eller för att vara helt korrekt, massor! Hade varit smart att kolla vilket märke det var på tandborstarna innan....

För att inte göra resan helt förgäves blev det lite andra småärenden, som att köpa äckliga färger på nagellack. Det har blivit någon slags slavisk mani hos mig. Trollfar pustar, småtrollen skrattar glatt och jag målar i både grönt, blått och oranget. Hela 2 st för den modesta summan av 39 kronor kostade jag på mig.

Efter detta hejdlösa shoppande fick jag för mig att även Trollmor ibland behöver fylla på garderoben. Så vad gör jag? Dagens misstag!

Att gå in i trendiga butiken när det är löningshelg OCH rea! Totalt osminkad och att säga casual dressed hade varit att överdriva. Hittade jag något? Jo, efter mycket rotande fanns där en blå fin blus som skulle passa mig. Expediten tyckte absolut att jag skulle prova.

In i helveteshålet och skalar av mig till naturligt tillstånd. Försöker undvika min egen spegelbild så gott det går, kisar och försöker titta överallt utom just i spegeln. Vilket inte är lätt när det är speglar runt hela jävla konkarongen! Och golvytan är max 1 kvm. Det är så att mjölkförpackningarna sätter spår i spegeln när jag vänder mig om. Ljuset ska vi inte ens tala om.... Gråkallt lysrör förstärker varenda liten cellullit och veck som jag jobbat så hårt för att skaffa.

Blusen då? Såg ut som fasiken, så inget köp blev det här inte. Fast då är jag så fånig att jag inte kan säga det. Istället börjar jag svamla om att den var för liten. Lyckligtvis fanns den inte i större storlek i butiken. Fast i deras andra butik fanns det. Varpå expediten raskt ringde dit och la undan den åt mig. Det var otroligt gentilt. Allt för att jag inte ville vara ouppfostrad och säga att blusen var ful.

Hur puckad är jag inte? Och nej, ni behöver absolut inte svara!

ps: nej, jag kan inte tyska. Det är ett hemmabygge

Trollskogen re-run, upplösningen...

Jag har nu militäriskt pekat med hela handen, informerat kort och koncist om följderna beteendet och därefter spänt blicken i de små trollen.

Lugnet återställt, inga troll har låsts in någonstans, de har ej heller utsatts för bestraffning. Om det var ovanstående som fungerade eller Bolibompas magiska kraft vet jag inte.

Jag passar på att njuta en stund.... och virkar bebiskläder..... maniskt....

Trollskogen re-run

Efter att ha njutit av friden, promenerat i vårsol och fått 2 dgrs "smekmånad" med de små trollen så har idag allt återgått till vardagen.



Regnet öser ned, himlen är grå och de små trollen är i luven på varandra från tidigt i ottan..... Vet ni hur svårt det är att lösa konflikter mellan två ettriga små troll när man är instängd på 40 kvm? Vartenda ord som yttras är just nu en orsak till fight. Allt missförstås med flit och de käftar emot varandra hela tiden. Söker och skapar konflikter, förmodligen en kombination på rastlöshet och instängdhet.



Både jag och trollfar pekar med hela handen, men vår pondus verkar vara gone with the wind. Enda som återstår är att



Men just nu funderar jag seriös på att stänga in dem i friggeboden. Iaf en liten stund....