Wow liksom....

För ett år sedan var Mellantrollet en jagad, orolig liten själ. Som vaknade varje morgon med en känsla av hopplöshet. Som för att klara av dagen var tvungen att sätta på sig en rustning av ilska, och gömma de mjuka känslorna.

Som gick till skolan med oro, ständigt jagad och provocerad. Utsatt och ensam. Korad till syndabock av den pedagoger som vars uppgift var att hjälpa. Men de valde den enkla vägen. De valde att inte vilja se sanningen. För det innebar mindre problem för dem. De svek ett barn och det får de leva med.

Men vi föräldrar svek inte. Vi stred. Och vi fick hjälp i vår kamp. Och idag är Mellantrollet en helt annan tjej. Vars tillit till omvärlden blir starkare för var dag. Som idag kan visa sina känslor. Som släppt sin rustning och öppnat sitt hjärta.

Idag är det extra stort. En bagatell för många, men sjumilakliv för henne. Hon har varit på scoutläger. Första övernattningen ensam utanför hemmet. Vi föräldrar fick följa med, men hon valde att åka ensam. Det är stort.

Jag kan ibland tänka tillbaka på den där tiden, det svarta hålet, när allt kändes hopplöst. När mitt barn for illa och jag kände mig maktlös. Men vi vände det. Vi tog oss igenom och kom ut på andra sidan. Vi lät inte knäcka oss. Och vi mår bra. Vi är lyckliga.

Det tror jag inte de är.....