Släkten är värst...

Jag älskar att shoppa till barnen. Men jag fullkomligen hatar att shoppa till mig själv. Brukar köra ett race vartannat eller var tredje år, när det börjar bli helt tomt eller alldeles urtvättat. Att jag är omodern bryr jag mig föga om, för det är som man säger;

Allt klär en skönhet, inget missklär en ful.

Vilken del som passar is for me to know and you to find out.

Hur som, min syster brukar förbarma sig över mig och slita med mig på tvångsshopping vilket gick av stapeln i förrgår. Ned i city bland alla muppisar, yuppisar, stekare och annat löst folk. Jag kan väl säga att jag inte direkt smälte in. Jag stack ut som en nudist på en katolsk midnattsmässa. Fast jag kunde trösta mig med att syster min smälte in med sitt bling bling och high heels, själv kände jag mig som kusinen från landet.

Iaf, fullt fokuserade tog vi oss an uppgiften och betade av den ena shoppen efter den andra. Efter en stund var det dags för vätskepåfyllning. Då säger syster mycket konfunderad;

"Gick jag verkligen hemifrån utan BH imorse?"

Efter en del tänkande var det bara att gå tillbaks till den trendigaste av de trendiga butikerna, lite generat fråga om de hittat dylika tingest kvarglömt i ett omklädningsrum. Och ja, det hade de sa de med stort & glatt leende. Generat bad syrran att få låna omklädningsrummet igen och komplettera sin bristfälliga klädsel. Och vi hade inte ens handlat i den affären....

Själv lyckades jag gå vilse i en affär, eller rättare sagt så hittade jag inte tillbaka till provhytten.... De räliga människorna hade kamouflerat dessa med att ha dolda dörrar. Så där stod jag som ett fån och hittade inte någon hytt what so ever. Tryckte lite försynt här och där, då öppnar sig hela jäkla väggen! Rakt in i lagret... och tydligen gick något larm för det tog inte många sekunder innan personalen kom galopperande som värsta kavalleriet. Och jag stammade lite försynt att jag gått vilse...

Fast värst var nog ändå lilltrollet, vi skulle handla take away mat en dag. Efter diverse diskussioner enades vi om Kinamat. Det tog lite tid, men vem har bråttom? Tydligen lilltrollet som högt och ljudligt säger;

"Mamma, Kinamat är gott men det är synd att kineser är så långsamma".......

Ridå!

De e mycke nu.....

Det är jätteroligt att få en sån stor beställning. Men vet ni hur lång tid det tar att göra över hundra smycken? Och alla ska skäras för hand.... det gjorde jag igår... och det tog många, modiga timmar.

Idag har jag diverse mystifika små skärsår och även träningsvärk i handen. Men fint blev det. Hoppas kunden tycker det också.

Schhhh.......

Jag skolkar idag! Hela dagen. Faktum är att jag nästan skolkar hela veckan. Tänkte bara jobba på halvfart. Och än så länge håller sig Luther undan, I'm in control. So far so god.

Nu piper jag iväg till ateljén, har fått beställning på en jubileumspresent! Ett större antal halsband och jag får helt fria händer. Som beställaren sa "jag har sett vad Du kan och jag är nöjd med vad Du än gör"

Det smickrade mitt ego så nu ska jag sväva iväg på rosa moln......

Ego time re-run

För första gången på evigheters evighet har jag glasat lite. Och det var helt underbart avkopplande & produktivt. Är är ett litet smakprov. Man kan ju iaf inte beskylla mig för att vara enkelspårig *s*

Kloka ord på morgonkvisten

"Mamma, jag tycker Du är världens bästa mamma men eftersom jag bara har en så vet jag ju inte om det stämmer. Men jag hoppas att det är så. Du gör Ditt bästa iaf. Och det räcker, för det har Du sagt till mig"

Jag hoppas innerligen att det stämmer..... Att det räcker.

Kärleken har inga gränser...

sägs det. Och det stämmer säkert. För det mesta. Fast kanske inte alltid eller?

Jag älskar mina barn. Djupt och innerligt. Men ibland.... så känns inte kärleken riktigt så stark som andra gånger. T ex klockan 05.10 så är den inte så inte riktigt sådär sprudlande och stark som den kan vara. Den är mer i liksom en dvala, långt därnere i huvudkudden.

Lägger man där till det faktum att jag ägnat de senaste nätterna åt att sova ravin så förbättrar det inte direkt oddsen för att jag ska spira av moderslycka så där tidigt på morgonen (eller vad då morgon, det är ju fasiken fortfarande natt!).

Sargad i kroppen, med en inte helt utvilad själ stapplar jag mig ur sängen. I den stora hallspegeln möts jag av ett likblekt ansikte med djupa fåror och dimmig blick. Inser förbryllat att det är jag, fast jag känner inte riktigt igen mig själv. Däremot vaknar jag till liv av den inte helt angenäma synen. Inser att makens ömma puss på morgonen är det allra största bevis på kärlek man kan få. Med tanke på att det är just detta ansikte som möter honom, och han kan ta det. Utan något ångestladdad skrik och med öppna ögon. Han ska ha all respekt för detta.

Min morgondimma hänger i sig fram till lunchrycket, när sjuttioelva koppar kaffe äntligen lyckas chocka liv i kroppen. Nästa sjunk brukar komma kring 4 snåret, när hjärnan börjar sacka och syrebristen känns akut. Men jag tar mig över även denna svacka och laddar sedan för upploppet.

Kvällen har jag all tid i världen, ett tålamod utan dess like och då är kärleken på topp. Framförallt när klockan börjar närma sig nio snåret. När alla andra, inklusive trollfar, har däckat. Då sitter jag där själv i fåtöljen. Och älskar min familj starkt, hett och intensivt. Och känner mig lite ensam.

Ska fan vara nattuggla i en familj bestående av morgonpigga troll!

Barndomens kalejdoskop

Idag var det en stor och viktig dag för Lilltrollet. Det var äntligen dags för den stora våruppvisning. Efter att ha kämpat och svettats varje lördag sedan strax efter jul var den stora dagen äntligen kommen. Att få förevisa sina kunskaper för familj och släkt, att få stå på scenen och glänsa. Sola sig i spotlightens sken och höra publikens uppskattande applåder.

Att äntligen få iklä sig fantasifulla dräkter, sminka de förväntansfulla ögonen och sätta färg på de leende läpparna. Att få känna sig som en stor tjej. Att få ta plats. Vara i centrum. Och jag såg mitt Lilla troll stå där, så trygg i sin roll. Så taggad av stunden att hon fullkomligen strålade. Ett litet leende speglade sig i hennes mungipor och ögonen lysta av stolthet.

Abba's musik dundrade i högtalarna, låtsasgitarren svängde och höfterna likaså. Då fick jag en häftig känsla. Jag såg mig själv som liten. Samma scen, samma låt och jag fylldes av samma spänning som min lilla älskling. Vi var ett hon och jag. Delade samma upplevelse om än med många år emellan. Och jag kunde med hela min själ förnimma den känsla av eufori som gick genom hennes kropp.

En känsla av styrka och glädje, så stark att man önskar att det aldrig ska ta slut. Att få stå där i evigheters evighet. Och bara vara. Liten men ändå stor. Lycklig. Stark. Älskad.

Liiiite konstigt blir det!

Om jag vore nyhetsuppläsare på radio skulle jag nog dubbelkolla uppläsningen av rubrikerna både en och annan gång. Det där med syftningsfel verkar ha gått dem alldeles förbi. Lite mysko blir det när man hör;

"Jordbävningen i Kina beräknas ha krävt närmare 100.000 döda och huspriserna i Sverige sjunker".

Mig veterligen så brukar inte svenska huspriser sjunka p g a jordbävningar såtillvida de inte händer här i Svedala. Vilket inte händer så ofta. Sedan känns det lite strange att blanda ihop en allvarlig tragedi med ett något mer materiellt ämne, även om ett sänkt huspris nog kan bli en tragedi för en och annan husägare. Dock inte av samma dignitet.

Nästan värre är dock denna;

"Situationen i Burma förvärras av regn och Henke Larsson tackar ja till EM".

Tror inte alls att det var regnets påverkan som gjorde att han tackade ja, tror ni det? Säkerligen har han blivit berörd av Burma, men jag skulle bli förvånad om det var den som gjorde att han avbröt sin frivilliga landslagspensionering.

Håller ni med eller är det bara jag som är kinkig?

Jamen såklart!

Häromdagen hämtar jag Lilltrollet hos en klasskompis. Han är en riktig gentelman, hälsar ordentligt, drar ut stol när jag sätter mig och hela baletten.

Jag blir klart imponerad och säger lite skämtsamt "Men Du är ju en kanonkille, en sån som man skulle gifta sig med" varpå han funderar en liten stund. Tittar sedan upp under lugg och säger att det inte går, med följande motivering:

"För Du är inte tillräckligt snygg!"

Jag antar att jag får vara tacksam att han inte såg min ålder som ett hinder *s*

En björntjänst månne?

Jag har funderat en hel del på varför både Mellantrollet och Lilltrollet har hamnat i hetluften. Försökt se så objektivt på det som möjligt och utan att blanda in mina beskyddande instinkter. Och det är inte lätt, men jag tror att jag kanske är något på spåren.

Precis som sin mor sticker mina små damer ut hakan. Säger ifrån när de tycker att saker är fel, drar sig inte för att ha en avvikande åsikt och stå för den. Vilket iofs är bra, men då de är så unga har de ännu inte skaffat sig det hårda skinn jag har vilket gör att det svider när de får mothugg. Och de har ännu inte skolats i diplomatins ädla skola.

Så när de framför något så gör de det med en ganska stark besserwisser attityd, vilket inte är så klädsamt. Och det kan även vara provocerande i somliga lägen.

Trollfar och jag har även försökt fostra dem i moral och etik, på den nivå som är lämplig för deras ålder. Vilket även det gör att de hamnar i hetluften. De tar de svaga i försvar, de säger ifrån till de som agerar fel. Kort sagt, de bryr sig. Kanske alltför mycket, då de inte lärt sig känna av gränserna.

Jag tycker själv att det är hur svårt som helst att hitta den gränsen, att bry sig men inte lägga sig i. Att agera, men samtidigt veta när det är dags att backa undan. Att säga vad man tycker, men samtidigt tiga när stunden så kräver.

Och om jag tycker det är svårt, hur otroligt jobbigt måste det inte vara för mina barn?

Så vad gör jag? Kör på som hitintills och hoppas på att det ger sig, att de med styrning och hjälp kommer förfina sitt engagemang? Eller ska jag lägga locket på, få dem att bry sig mindre om andra och mer om sig själva? Skaffa tunnelseende och gå på devisen sköt Dig själv och skit i andra?

Jag vet inte. Har ingen som helst aning. Och just idag, lågtryck vilar över trollmor, så har jag absolut inget smart att komma med. Jag låter frågan ligga i luften och hoppas på att det med sömn, högtryck och lyckligare stunder även kommer ett svar.

By the way...

så fyllde jag år igår. Igen. Det känns som om det händer ganska ofta numera.

Om ni undrar hur mycket så kan jag tyvärr inte upplysa om det. Skälet? Där är jag så generös att Du får själv välja ett av nedanstående alternativ:

1. Det är classified information, utlämnas enbart på en need to know basis
2. Jag har glömt för det är så många siffror att hålla reda på
3. Eftersom jag har haft en sinkadrus med födelsedagar så har jag periodiserat (sparat) dem för framtida behov, att ha den dagen jag slutar fylla år

Nu går jag hem. Adjö

What....

Under rubriken onödigt vetande kan jag informera om att tyngdlagen har satt in med full kraft.

Förra året införskaffades en röd, fin bikini med underdel i storlek stor. Ändalykten införlivades med detta tygstycke på ett mycket passande och förhållandevis estetiskt sätt.

I helgen satte jag på mig dessa tingestar för första gången sedan förra sommaren.

Då ramlar rumpan ut! Det var inte alls estetiskt eller passande. Eller smakfullt.......

Jag kommer nu införskaffa badbyxor av modell bermudasshorts! Både för min och andras trevnad

This is it?

Jag reflekterar lite igen. Ibland gör jag det. Just nu är jag inne i en seriös fas av bekräftelsebehov. Låg och funderade en hel del innan jag slocknade igår. På vart orden har tagit vägen.

Tidigare så "skrev" jag alltid historier i huvudet innan jag somnade. Jag berättade alltid egna, påhittade sagor för barnen. De gav mig huvudrollsinnehavarna och ett tema, så blev det en historia. Men det fungerar inte nu.

Jag ser det även är i bloggen, att orden har lämnat mig. Flytet är inte här just nu. Inläggen kommer mer sällan, kommentarerna uteblir och läsarna minskar konstant.

Och visst kan jag försöka lura mig själv och er genom att säga att jag skriver för min egen skull. Men om det vore så skulle jag hellre skriva dagbok. Nej, jag skriver för oss. För att jag har något jag vill få ur mig, men jag vill ha era reaktioner på det. Och helst många. En ökande skara och inte minskande.

Iofs för jag till stor del skylla mig själv, för jag ber om något jag själv inte kan leva upp till. När läser jag andras bloggar? Alldeles för sällan. När kommenterar jag andras bloggar? Än mer sällan.

Så varför förväntar jag mig något som jag inte kan ge själv?

Jag ska suga vidare på den tanken. Kanske är det så att jag har nått slutet på min bloggkarriär? Dags att byta inriktning? Eller en längre time out. I do not know.

Nu har jag outat den tanken iaf, så får vi tillsammans se vad vi kommer fram till... I'll let you know if you let me know.

Reflektioner...

Inser att jag ska nog fasiken kratta löv hela sommaren. Inte för att det är roligt, men om jag betänker hur mina lår och överarmar känns idag efter helgens insats, så kommer jag se ut som värsta muskelberget efter sommaren! Fast det kanske är bäst att ligga lågt med den här insikten, för annars lär jag få en del att leva upp till. Så please, säg inget till någon.

Igår på bussen hem såg jag en otroligt söt tjej i tonåren. Piffad som värsta donnan, vilket iofs jag tyckte var onödigt då hon var naturligt vacker i sig själv. Å andra sidan kommer jag ihåg hur det var i den åldern, att gå ut osminkad var fasiken värre än att streaka på tunnelbanan (och nej, det har jag inte gjort. Inte än iaf).

Hur som, hon var perfekt sminkad. I ansiktet. Sedan dyker en kritvit hals upp och det såg ut som om hon hade en mask på sig. Såg så mysko ut att jag kunde inte låta bli att snegla på henne. Hade hon missat det eller är det ett nytt mode? I vilket fall som helst undrade hon säkert vem den där gamla tanten var som satt och glodde i smyg. Det var jag! Och det var inte elaka blickar utan mer av förundran. Vi skyller på min höga ålder, är det okej?

I övrigt kan jag informera om att det inte är så bra att ställa grön duschkräm bredvid Listerine (grönt munskölj). Förutom att duschkrämen inte biter på tandtroll så smakar den för hemskt!

Fatta nada....

Fick lite reklam per mail häromdagen. Lucky me!

"Gå ned i vikt till sommaren, gratis knivset"

Spontant kände jag, tack men nej tack. Måste finnas bättre sätt.....

Liten flashback

Ibland gör jag tokiga saker. Nu var det iofs ganska länge sedan, men misströsta inte. Säsongen för utomhusarbete i Trollskogen närmar sig med stormsteg och då vet ni hur det kan gå; färgpensel i munnen (se till att det är vattenbaserad färg för det smakar inte så illa), kliva på krattan, måla huset rött iförd vita kläder och andra små händelser har förgyllt mina somrar hitintills. Så inte lär jag bli förvånad om jag toppar det i år, men än så länge ligger jag lågt. Har
t o m lyckats klippa syrenhäcken och kratta gräsmattan utan några incidenter... peppar peppar!

Men av någon outgrundlig anledning kom jag tänka på en pryl som hände för några år sedan. Vi var ett stort gäng som var ute och seglade. Det var mysigt, soligt och en hel del vin. På söndagen var det många som hade lite skallbank, så även undertecknad. Grabbsen gjorde som grabbsen brukar (iaf de som jag känner); tar en huvudvärkstablett och lägger på tungan, dricker en klunk vatten och kastar huvudet bakåt för att tabletten skall ta språnget ned i strupen. Exakt varför de gör så här har jag inte lyckats lista ut. Jag känner inte en endaste kvinna som gör på samma sätt! Är det månne deras adamsäpple som sitter ivägen? Fan vet, men hur som.

Jag börjar häckla dem lite lagom, och skryter med att jag själv kan ta tabletter och svälja utan dricka t o m. Ingen tror mig, men jag står på mig. En av killarna säger något som "så Du menar att Du kan ta vilken huvudvärkstablett som helst och svälja utan att dricka?" Och jag svarar ja. Killen langar fram en Treo och säger spydigt "upp till bevis".

Och vem är jag att neka en utmaning? Jag tar tabletten hel, stoppar in den så långt bak jag kan och sväljer. Och sväljer. Och sväljer. Och det börjar bubbla.... en hel del. Jag får lite panikkänsla och sväljer än intensivare. En vänlig själ sträcker fram ett glas vatten och i panik tömmer jag glaset. Inte ett smart drag!

Jag såg fasiken ut som en bindgalen tvättmaskin som överdoserat på Ajax Ultra.

Solsken och regn

Precis som livet brukar vara, ibland uppåt och ibland nedåt. Samtidigt förenas de båda och då är det svårt att veta vad man ska fokusera på. Det lyckliga eller det tråkiga?

Den här dagen har innehållit både och. Äntligen har vi fått svart på vitt att bygglovet är klart, så nu kan vi äntligen ta nästa steg vad gäller vårt challet i Trollskogen. Exakt vad det blir och när återstår att se. Vi vet vad vi vill, men frågan är om vi har råd. Nu har vi iaf möjligheten och det är otroligt skönt.

Hur underbart mysigt det än är, så tar det på krafterna när ett litet och ett mellanstort troll ska knölas in på en yta om 4 kvm (vilket är storleken på deras sovrum). Hela huset betingar storleken om hela 45 kvm vilket oftast räcker till, iaf när det är regnfritt ute och vi har hela naturen som vardagsrum. Värre är det kvällstid och de dagar då vädret motar oss inomhus, då tar det inte lång tid innan de små trollen lyckas ordna till en konflikt av gigantiska mått. Startskottet är oftast något bagatellartat som vem som skall borsta tänderna först, vem som hoppas högst på studsmattan eller helt sonika vem som är bäst på allt.

Har jag tålamod så klarar jag det här med en ängels tålamod och jag känner mig uberpedagogisk. Dock ska jag ärligen medge att de ögonblicken är i minoritet, det verkar som om jag förbrukat en stor del av mitt tålamod. Och jag tycker det är så trist. För det här ständiga munhuggandet tar på krafterna, både för dem och mig. Är alla barn såhär eller gör jag något totalt fel?

Men nu kom jag ifrån ämnet totalt. Bygglov var det, just det. Och det är roligt. Vad som är mindre roligt är att pappa nu verkligen har gett upp. Och han vill bara få somna in. Vilket jag unnar honom. Absolut. Det som är trist är att jag känner att jag inte är där. Att jag faktiskt inte hinner träffa honom så ofta som han skulle vilja. Och en dag är det för sent.

Som nu, han ringde för en stund sedan. Kände sig ensam och ville ha sällskap. Han var orolig för att det kanske var dags nu och då ville han inte vara ensam. Vilket jag självklart förstår. Men samtidigt, vad gör jag? Åker jag från landet, lämnar två små troll (som väntat och längtat efter en långhelg med en äntligen helledig mamma) och åker 10 mil söderöver för att hålla pappa i handen? När det kanske eller kanske inte är dags? Det finns inget fysiskt som tyder på det, utan mer min pappas mentala tillstånd. Och imorgon ska brorsan dit, så jag vet att han inte är helt ensam i helgen.

Jag får inte ihop logistiken, med barn, jobb, sömn och en far som behöver sällskap. Hur gör man? Hur ska jag göra? För vem jag än ger tiden åt så är det någon annan som blir utan.

Älgarna demonstrerar

Men inte gör jag. Eller så kan man se det som så, att jag demonstrerar min lättja. Kanske inte andemeningen med 1:a maj, men det är så långt min energi räcker idag.

Trollfamiljen exkluderande trollmor pep iväg redan i tisdags, för att städa ut vintern ur våra hus (låter lite exklusivt tycker jag) inför gästernas ankomst. Själv hade jag lite jobb kvar, så jag jobbade som en liten gnu i tisdags och avrundade med ett styrelsemöte med ett gäng där känslorna var heta och lite lätt aggressiva. Måste erkänna att jag blev själv imponerad över mitt lugn, att jag lyckades hålla mig neutral och istället ägnade mig åt att styra upp situationen. Innerst inne var jag mest sugen på att rya i och be dem skärpa ihop sig, men jag valde en annan metod. Fungerade iofs det också.

Så kom onsdagen, och när jag för en gångs skull har chansen till sovmorgon vaknar jag klockan 5! Så tidigt kan jag inte gå upp till jobbet, så jag låg i sängen och slötittade på TV. Vid den här tidpunkten är det inte de bästa filmerna som visas, utan jag hamnade vid någon embarlig kärlekskomedi av årsmodell 80. Då blev jag mörkrädd! Såg jag ut sådär? Knalliga toppar med korta strumpor i matchande färg, inkölade vita högklackade pumps och pudelfrissa. Axlar breda som värsta hockeyliraren och hårt åtdraget skärp i midjan. Inte var det snyggt inte!

Efter en sådan start kunde det inte bli annat än bättre ju längre dagen led. Jobbade snabbt och effektiv så jag hann med ett tidigare tåg. Jag verkligen älskar att åka tåg, och då helst den lite mer gammaldags varianten. Sitter och glor lite genom fönstret, bläddra i en tidning och mumsa p något gott. Lite kontemplativt sådär, nedladdning inför lugnet ute i Trollskogen.

Men tji vad jag bedrog mig! Tåget mot Uppsala var knökat av sjuttioelva tusen pubisar fulltankade med diverse berusningsmedel. Preppade för en partydag i Studenternas Heliga Stad. Och mitt i den smeten satt jag som värsta Tant Pruselius! Lättnaden när jag fick kliva av före slutstationen var stor. Och där mötte mig resterande del av Trollfamiljen, för vidare transport rakt ut i den Uppländska skogen.

Och där är vi nu! I lugnet och tystnaden. Hur skönt som helst. Bäst av allt, helgen är inte slut än!