måndag, maj 19, 2008

Kärleken har inga gränser...

sägs det. Och det stämmer säkert. För det mesta. Fast kanske inte alltid eller?

Jag älskar mina barn. Djupt och innerligt. Men ibland.... så känns inte kärleken riktigt så stark som andra gånger. T ex klockan 05.10 så är den inte så inte riktigt sådär sprudlande och stark som den kan vara. Den är mer i liksom en dvala, långt därnere i huvudkudden.

Lägger man där till det faktum att jag ägnat de senaste nätterna åt att sova ravin så förbättrar det inte direkt oddsen för att jag ska spira av moderslycka så där tidigt på morgonen (eller vad då morgon, det är ju fasiken fortfarande natt!).

Sargad i kroppen, med en inte helt utvilad själ stapplar jag mig ur sängen. I den stora hallspegeln möts jag av ett likblekt ansikte med djupa fåror och dimmig blick. Inser förbryllat att det är jag, fast jag känner inte riktigt igen mig själv. Däremot vaknar jag till liv av den inte helt angenäma synen. Inser att makens ömma puss på morgonen är det allra största bevis på kärlek man kan få. Med tanke på att det är just detta ansikte som möter honom, och han kan ta det. Utan något ångestladdad skrik och med öppna ögon. Han ska ha all respekt för detta.

Min morgondimma hänger i sig fram till lunchrycket, när sjuttioelva koppar kaffe äntligen lyckas chocka liv i kroppen. Nästa sjunk brukar komma kring 4 snåret, när hjärnan börjar sacka och syrebristen känns akut. Men jag tar mig över även denna svacka och laddar sedan för upploppet.

Kvällen har jag all tid i världen, ett tålamod utan dess like och då är kärleken på topp. Framförallt när klockan börjar närma sig nio snåret. När alla andra, inklusive trollfar, har däckat. Då sitter jag där själv i fåtöljen. Och älskar min familj starkt, hett och intensivt. Och känner mig lite ensam.

Ska fan vara nattuggla i en familj bestående av morgonpigga troll!

2 kommentarer:

londongirl sa...

Ha ha ha ....underbart! Ja visst är det fantastiskt det där med våra män!!! Eller behöver din också nya glasögon??? ;-)

Hälsningar från en annan nattuggla!

Batbut sa...

that is pure and simple love :-)