Barndomens kalejdoskop

Idag var det en stor och viktig dag för Lilltrollet. Det var äntligen dags för den stora våruppvisning. Efter att ha kämpat och svettats varje lördag sedan strax efter jul var den stora dagen äntligen kommen. Att få förevisa sina kunskaper för familj och släkt, att få stå på scenen och glänsa. Sola sig i spotlightens sken och höra publikens uppskattande applåder.

Att äntligen få iklä sig fantasifulla dräkter, sminka de förväntansfulla ögonen och sätta färg på de leende läpparna. Att få känna sig som en stor tjej. Att få ta plats. Vara i centrum. Och jag såg mitt Lilla troll stå där, så trygg i sin roll. Så taggad av stunden att hon fullkomligen strålade. Ett litet leende speglade sig i hennes mungipor och ögonen lysta av stolthet.

Abba's musik dundrade i högtalarna, låtsasgitarren svängde och höfterna likaså. Då fick jag en häftig känsla. Jag såg mig själv som liten. Samma scen, samma låt och jag fylldes av samma spänning som min lilla älskling. Vi var ett hon och jag. Delade samma upplevelse om än med många år emellan. Och jag kunde med hela min själ förnimma den känsla av eufori som gick genom hennes kropp.

En känsla av styrka och glädje, så stark att man önskar att det aldrig ska ta slut. Att få stå där i evigheters evighet. Och bara vara. Liten men ändå stor. Lycklig. Stark. Älskad.