Melancoly baby

Jag är lite lätt melankolisk idag. Varför vet jag inte och jag forskar inte i det heller utan konstaterar att det är just så det är. En sån dag helt enkelt, när känslorna ligger nära under huden och tårarna lurar i ögonvrån när jag ser något som berör.

Något som berör är mina döttrar, mina två alldeles speciella och unika små damer. Som är inne och nosar på den värld som tonåringarnas, även om det är några år kvar. De är nyfikna och väntar med iver på att uppnå den mognad som tillåter läppglans och maskara, vilket jag kommer bromsa så länge det går.

De kommer växa fort snart nog ändå och jag vill ha dem kvar som barn så länge det går. Att få somna översköljd av pussar och höra dras små snusande andetag. Att vakna av att en liten varm människa kryper tätt tätt intill och viskar i mitt öra. Att få gå med dem i butiker och glädjas åt deras iver åt att köpa nya gymnastikkläder. Att noga välja det optimala suddgummit och pennskrinet inför höstens termin.

Än så länge är jag deras största förebild, den stora tryggheten i deras liv. Jag har deras förtroende, de ber mig om råd och berättar om deras tankar. Det kommer inte alltid vara så. En dag kommer någon annan stå dem närmre, kamrater kommer att få dela deras innersta tankar och jag kommer få en lite plats i perforien om jag har tur.

Det är så livets gång är och det är så det skall vara. Men jag kommer sakna den dag de flyger ur boet och för var dag som går kommer den allt närmre. Och det går fort, alldeles för fort och för att förbereda mig samlar jag minnen som ömtliga skärvor av porslin. Sparar dem i mitt inre för att njuta av när det är vad som återstår. När de vuxit ur min ömma omsorg och står på egna ben.

För det är dit vi är på väg, jag och mina än så länge små, små troll. Mina vackra, kloka, underbara, frågvisa, ifrågasättande, retsamma, fina, omtänksamma, tokiga, roliga älskade små troll.

Jag överlevde!

Årets Grönan besök är avklarat och jag klarade mig helskinnad! En liten tur i Lustiga Huset sved inte alltför mycket, en färd med Lilltrollet i något hiskeligt som jag fick åka en hel massa snurrande, guppande varv bakänges var inte helt angenämnt. Fasiken, jag som inte ens klarar av att åka t-bana baklänges. Dock överlevde jag även denna.

Avrundade det hela med att ge efter för trollungarnas tjat och ta mig en tur i Vilda Musen. Kan väl säga att det är inte direkt min idé om en trevlig stund, men vad gör man inte för kärlekens skull?

I övrigt kan jag informera om att jag har ett nytt irritationesobjekt i mitt liv - bilverkstäder! Jag förstår inte varför vareviga reparation skall åtföljas med ett "och föresten bör Du byta..... och det kostar bara skjortan". Och så fortsätter det hur länge som helst...... Dyrt så in i bäng blir det och man känner sig alltid lurad. Vilken man förmodligen är! Ska nog fasiken drilla tjejerna till att bli bilmeck när de blir äldre. Eller rörmokare, för det är uppenbarligen en bristvara. Undrar om de håller med mig?

Förlåt mig...

för jag har syndat. Inte bara en gång utan två t o m, eller tre beroende på hur man räknat.....

1. Idag har jag arbetat hela långa dagen
2. Igår arbetade jag halva långa dagen
3. Jag har rökt

Och så har jag glasat lite, kom på en ny idé på smycke som jag bara måste prova. Fast det är inte att synda, det är att glädja sig!

Nu har jag biktat mig, nu kan jag sova gott. Det lär behövas för imorgon väntar årets plåga / höjdpunkt beroende på vems perspektiv man har.... Gröna Lund....

Trolldiplomati

Mellantrollet: Snälla I, kan inte Du hoppa studsmatta med mig?
Trollmorskamrat I: Gumman lilla, jag orkar inte. Jag är faktiskt gammal.
Mellantrollet: Du är inte gammal, Du är bara lite mer mogen!

Gamla hundar...

kan man faktiskt lära att sitta! Sicken konstig mening det där blev, men ni hajar eller?

Hur som, denna sommar har jag nu snart haft tre veckor HELLEDIGT och jag har inte:

1. målat en endaste pinal förutom mina naglar
2. spikat på en endaste spik
3. planterat ett endaste frö, utom de mentala i form av uppfostran (hos mina barn då)
4. gjort ett endaste jobb

Jag har slöat... och slöat... och slöat....

Igår fick jag nog av det och tog mig en liten joggingtur på studsmattan (ja, man gör så när man har trasiga knän). Kan väl säga att jag fick hysteriskt ont i benen (läs de totalförslappade musklerna) efter ca 10 minuter.

Idag knatade jag försiktigt runt i spenaten, barfota. Så plötsligt när jag sitter och fillilurar så börjar mittentån på vänster fot värka. Bara så där, out of the blue. Nu är tån svullen, blåröd och det ömmar. Den blåröda färgen börjar sprida sig och foten känns som om jag sparkat rakt in i en betongmur. Och jag har inget som helst minne av att ha gjort ett endaste dugg.... Mysko! Jag tror in kropp håller på att förfalla.

Skall jag sedan lägga till alla blåmärken jag har både här och där
(bl a ett decimeterstort på höger armbåge) så skulle man nästan kunna börja fundera över någon form av bristsjukdom. Förmodligen är det enkom ren klantighet, men att min hjärna även den har gått på semester så att jag har glömt bort det!

Sammanfattningsvis kan jag säga att min kropp är ingen vacker syn, men what the heck - jag är ju ute i trollskogen och de enda jag skrämmer är äldre herrar eller vilda djur.

My oh my...

Nu är jag slut som artist! Vårt "slott" i Trollskogen är egentligen inget slott, jag har förmodligen överdrivit lite innan. Eller ganska mycket. Vårt slott är ett torp. På hela 45 kvm som skall inrymma en hel vild och temperamentsfylld trollfamilj.

Så länge det inte regnar så går det ganska bra.

Hur som, vi har nu huserat här sedan midsommar och jag har varit aptrött. Inte haft energi eller ork till något. Mycket böcker och filmer har det blivit, en och annan kort promenad. I övrigt har jag enkom lyckats uppbåda energi till matlagning, lite diskning och några gånger har jag bakat med trollen.

Kan väl säga att interiören har sett ut därefter, dvs inte helt rent. Definitivt inte rena fönster och golven hade en snygg hinna av diverse substanser.

Men så idag for fan i mig! Maken tvångskommenderades, trollungarna deporterades ut i grönskan. Möbler och mattor åkte ut på gräsmattan och städattiraljerna kom fram.

Så nu är det fejat, skinande fönster som vi kan se ut igenom och golv som jag kan gå barfota på utan att behöva skrapa av fötterna. Nyduschad med soltorkade lakan i sängen.

Just nu känns livett ganska så nice! Tänk så lätt det är att få livsgnistan åter. Fast jag måste säga att kroppen värker.... Jag är inte gjord för att ligga på knä och skura golv..... Inte nu längre....

Turbo i Trollskogen

Stackars grannar. Friden i Trollskogen har helt försvunnit. Jag önskar jag kunde skylla det på stökiga och busiga barn, men så är icke fallet.

Istället har det varit två övermogna kvinnor, som har stört den stillsamma friden härute i vår lugna skog. Vadan detta kan då god vän av ordning undra?

Jo tack, prova själv att rocka rockring så får ni se hur lätt det är att hålla masken. vI försökte med ett stillsamt lite fuskande genom att klämma in rockringen mellan fettvalkarna, men den gubben gick inte. De eländiga ringarna dumpade ned kring fotknölarna fort som busan. Kan väl säga att det var ganska kul att se hur kamraten hysteriskt försökte få till det.

Barnen skrattade också glatt om än lite överlägset. Framförallt när den ena damen ifråga lyckas se ut som en vildsint albino på rymmen från ett sanatorium av något slag. En vilt stirrande blick, halvöppen mun och mysko grymtande ljud i kombination med en i övrigt något konstig kroppshållning.

Kan väl säga att rockandet inte lyckades för fem öre... Men roligt var det!

Bytt bytt....n,

Igår var en seg och svart dag, som avslutades sent. Inte så smart att att avsluta kvällen med Changeling, men en klart sevärd film. Tänk att behöva genomleva en sådan frustration,att inte bli trodd och att allt som sägs förvrängs så att det slår emot på en själv! Betänker man sedan att det baseras på en verklig story, om en kvinna som i slutet av 20 talet kämpade helt ensam så är det än mer fascinerande. Jag önskar jag kunde besitta en sådan styrka, en sådan tro.

Hur som, för att inte fastna i det svarta hålet så ägnade jag natten åt att surfa runt bland diverse light program. Några avsnitt av 2 1/2 män piggar alltid upp och jag lade mig något lättare till sinnes, om än alldeles för sent.

Då trollfar är inne i stan och jobbar var det jag som fick äran att bli väckt av Lilltrollet, men imorse höll hon sig ända till 7.30 så det blev iaf 4,5 timmars sömn. Shit, ska det fortsätta så här kommer jag se ut som ett vrak när semestern är slut!

Dock inträffade något som jag vet alltid inträffar efter en sunk dag, jag vaknade lättare till sinnet för igår släppte jag ut den negativa skiten. Jag grät och jag lät mig sätta ord på att jag tyckte livet var aptrist, genast blev det lite ljusare. Tänk att jag aldrig lär mig :-)

Nu sitter jag här ute i Trollskogen, där regnet har fått ge vika för kraftiga vindar. De nytvättade lakanen fladdrar så skönt i vinden och solen tittar fram lite då & då. Snart kommer trollfar från stan och i samma veva dyker en av de bästa vänner man kan ha upp, den lilla men naggande goda frk Biggis med dotter.

En skön helg väntar och nu hoppas vi att även solen kommer göra oss sällskap. Och er så klart!

Byt ut mig...

Jag är nu inne i den där berömda nedåtspiralen. Me do not like! Jag försöker febrilt praktisera det som jag själv så förnumstigt säger till alla - streta inte emot, det tar mer kraft. Det är helt okej att må dåligt ibland, det är ingen fara. Låt det bara vara så vänder det.

Jag muttrar detta som ett mantra men inser att jag inte riktigt tror på mig själv. Jag är lite lätt trött på mig själv. Jag är trött på mitt arbete, som just idag känns som en ond cirkel som aldrig tar slut. Vilket iofs är fullständigt normalt för det är ju så jobb är. Jag är trött på att mina barn verkar konstant ligga i luven på varandra, trots att jag inser att mina försök att bromsa det gör att de förmodligen tjafsar än mer. Egentligen borde jag "kasta" ut dem i vedboden när de börjar och låta dem stanna där till de enats. Men istället försöker jag vara så pedagogisk så att det istället blir helt fel.

Min far är ganska väck, ringer flera gånger om dagen och väcker mitt dåliga samvete med att konstant säga "Du får gärna komma och hälsa på". Vilket jag gör ungefär varannan vecka, då vi syskon turas om. Men ändå får jag dåligt samvete, trots att jag vet att jag skulle kunna vara där en gång om dagen för i samma sekund jag går därifrån så glömmer han att jag varit där. Och så ringer han 10 minuter senare och säger "Du får gärna komma och hälsa på".

Men det värsta av allt är att när jag hamnar i det här läget så blir jag avundsjuk. Och det har jag svårt att hantera. Och så tycker jag synd om mig själv. Vilket jag heller inte gillar för det är inte speciellt konstruktivt.

I vissa ögonblick vill jag vara en dator, när det börjar strula så kan man köra control-alt-delete, boota om och starta upp igen. Ända till det blir bra igen.

Men nu är det inte så, så istället sitter jag här. Glor på regnet och försöker intala mig att det är bra att det regnar, gräset mår bra. Och så rabblar jag mitt mantra "det blir bättre, det går över" och skriver hysteriskt på min "bra saker lista". För att intala mig att livet är inte kolsvart, utan det finns saker att glädjas åt.

Jag har ännu inte övertygat mig men snart så..... För jag vägrar att ge upp, jag vet att det blir bättre. Och i väntan på det får ni ännu ett trist, grått inlägg från Trollskogen.

Men hey, ni behöver inte läsa om ni inte vill :-)

Ord.....

Relationer är inte lätt, fast det egentligen borde vara ganska simpelt. Att tycka om någon, att visa det och att försöka göra varandra glada, harmoniska. Låter så enkelt när man ser det på pränt, men så kommer det vi kallar för livet med i bilden och då börjar det kärva i maskineriet.

Det är frustrationer som dyker upp, trötthet efter vardagens ibland hektiska stress, dåligt samvete för relationer vi inte vårdat, sorg efter känslor som inte bevarats och mycket annat som påverkar.

Och så spelar omgivningen in. Andra människor tycker och tänker, det är helt okej om man bemöts öppet med det men när dialogen försigår bakom ens rygg så är det svårt att värja sig. Och en liten fjäder rullar på, går från mun till mun för att sedan sluta i en fullfjädrad kyckling. Den s k snöbollseffekten även om min liknelse haltade en del.

Ord kan vara fantastiska, när de används av de som har förstånd och förnuft att vårda dem. Att väga dem och verkligen inse deras innebörd innan man släpper ut dem.

Men tyvärr är det lika lätt att missbruka dem, att rycka ut ord ur sitt sammanhang och sätta ihop ett helt egna "sanningar" som sårar, skadar och misskrediterar. Och som inte går att sudda bort, för när de väl har kommit ut så har de skapat ett outplånligt intryck på åhörarna. Ett intryck som lever kvar, oavsett om de senare får ta del av den fulla och sanna versionen.

Jag har hört och läst om en hel del olika scenarion där orden har missbrukats, där människor skadats och där obetänksamma människor skapat "sanningar" av lösryckta, fabricerade situationer. De människor som drabbats får svårt att resa sig igen. För oavsett vad som sägs, oavett hur frikända de än blir av rättsliga instanser och liknande så lever ändå ett tvivel kvar i människors medvetande.

Michael Jackson är väl ett lysande exempel, för handen på hjärtat; hur många tror att han var helt oskyldig till det han anklagades för trots att han blev frikänd? Och han är då en människa med stort nätverk, med en ekonomi att skaffa sig förespråkare och hjälp.

Men vad händer med den "vanliga" människan som blir drabbad, som inte har de förutsättningarna? Vad hände t ex med den långe, lite udda killen som bodde på vår gård när vi var små? Som våra föräldrar sa "inte var riktigt som oss andra" och som vi barn i oförstånd broderade ut i livliga historier om att han rövade bort bebisar och liknande. Vilken stämpel gick han ut i livet med och kunde han resa sig?

Ord som vi, i vårt barnsliga oförstånd missbrukade å det grövsta men som han fick leva med resterna av.

Ord är viktiga. Ord kan göra gott. Ord kan göra ont. Ord som sagts kan aldrig tas tillbaka, oavsett hur många förlåt som än följer. Så det gäller att använda dem, med förstånd.

Sommartider = Trolltider

Nu har Trollfamiljen tagit sitt pick och pack, flyttat ut till Trollskogen och återkommer till betongen först när vi närmar oss skolstart. Vissserligen med några små avbrott från Trollmor, som kommer jobba ca 2 dgr i veckan den första veckorna i augusti, men jag är HELLEDIG i juli. Hur nu detta skall gå, för det var många år sedan jag tog ut 5 hellediga veckor. Förmodligen kommer jag vara helt spattig efter efter ett tag och slipat varenda liten möbel vi äger & har.

Den berömda ombyggnationen lyser med sin frånvaro. Bygglovet finns men inte pengarna. Vi har haft ett gäng olika byggare som tittat och det har varit svindlande dyrt. Inser att jag förmodligen skall bli byggare i mitt nästa liv..... Utan el och avlopp ligger kostnaden på en bit över 20.00o kvm för tillbyggnaden - och då utan själva finishen. Det tycker jag är apdyrt!

Så vi får knö in oss på våra 45 kvm ett tag till, hoppas på soliga dagar och svala nätter.

Jag är inne i något mysko mående just nu. Är totalt handlingsförlamad och tar mig inte för något mer än att läsa morgontidningen, skrutta runt en sväng på gräsmattan för att sedan krypa in i skuggan och läsa en bok. Lunch och middag har jag lyckats åstadkomma varje dag, men det är på gränsen. Fast när jag tänker efter kanske det inte är så konstigt mående, det kanske är det här som är semester. Att låta batterierna gå på lågfart, låta hjärnan koppla av och vara i stunden. Kanske är bara ovanan som gör att jag tycker det är mysko. Jag är ju "projektberoende", måste alltid ha en plan för vad jag skall göra härnäst. Ha en möbel som skall målas, ett rum som skall tapetseras, ett träd som skall huggas ned eller något annat aktivt. Men nu har jag inte det.

Jag kanske har lärt mig läxan, att koppla av. Nu återstår bara nästa uppgift, att lära mig njuta av det också.