Melancoly baby

Jag är lite lätt melankolisk idag. Varför vet jag inte och jag forskar inte i det heller utan konstaterar att det är just så det är. En sån dag helt enkelt, när känslorna ligger nära under huden och tårarna lurar i ögonvrån när jag ser något som berör.

Något som berör är mina döttrar, mina två alldeles speciella och unika små damer. Som är inne och nosar på den värld som tonåringarnas, även om det är några år kvar. De är nyfikna och väntar med iver på att uppnå den mognad som tillåter läppglans och maskara, vilket jag kommer bromsa så länge det går.

De kommer växa fort snart nog ändå och jag vill ha dem kvar som barn så länge det går. Att få somna översköljd av pussar och höra dras små snusande andetag. Att vakna av att en liten varm människa kryper tätt tätt intill och viskar i mitt öra. Att få gå med dem i butiker och glädjas åt deras iver åt att köpa nya gymnastikkläder. Att noga välja det optimala suddgummit och pennskrinet inför höstens termin.

Än så länge är jag deras största förebild, den stora tryggheten i deras liv. Jag har deras förtroende, de ber mig om råd och berättar om deras tankar. Det kommer inte alltid vara så. En dag kommer någon annan stå dem närmre, kamrater kommer att få dela deras innersta tankar och jag kommer få en lite plats i perforien om jag har tur.

Det är så livets gång är och det är så det skall vara. Men jag kommer sakna den dag de flyger ur boet och för var dag som går kommer den allt närmre. Och det går fort, alldeles för fort och för att förbereda mig samlar jag minnen som ömtliga skärvor av porslin. Sparar dem i mitt inre för att njuta av när det är vad som återstår. När de vuxit ur min ömma omsorg och står på egna ben.

För det är dit vi är på väg, jag och mina än så länge små, små troll. Mina vackra, kloka, underbara, frågvisa, ifrågasättande, retsamma, fina, omtänksamma, tokiga, roliga älskade små troll.