Back to basics

Vardagen är här fast ändå inte riktigt. Småstartar lite lätt med deltidsarbete och trollen får välja om de vill vara hemma eller på fritids.

Det överaktiva Lilltrollet väljer självfallet fritids och Mellantrollet kör en kombination. Hon har blivit stor nog att bli betrodd med egen nyckel vilket lyft henne rejält. Hon älskar att vara hemma själv, ringer en gång i timmen och kommer på saker som behöver handlas från matvaruaffären. Tar sina egna pengar och släpar hem flera kilo tunga meloner, mjölk och annat. En riktig liten hjälpreda!

Jag är orolig för hösten. Jag vet inte hur det kommer att bli för mitt lilla älskade troll, som är så skör innerst inne men kaxig på ytan. Som döljer sina tårar och sin räddsla bakom en hög röst och hårda ord. Som har ett skal som för en oinvigde kan verka hårt och ogenomträngligt, men där blicken hela tiden är sökande, frågande.

Och jag tänker stilla för mig själv, hur blev det så här? När trollen var små så var Mellantrollet inbunden, svår att nå och osäker på allt. Lilltrollet var den vars ögon sken som av solen, alltid med ett leende och full av upptåg. Nu har Mellantrollets låga tänts och Lilltrollets verkar ha falnat.

En tuff tid i skolan, hårda ord och konfliktfylld vardag. Utbrott på hemmafronten och dagar när vi inte alltid haft orken att se igenom, stötta på rätt sätt utan blivit arga. Vi letar, vi söker och vi försöker. Konstant. Hela tiden. Men gör jag rätt? Gör jag fel?

Jag är så orolig för att jag inte är tillräcklig för henne. För att jag missat något under den tiden när vi fajtades så hårt för Mellantrollet. Är det för sent för Lilltrollet? Är skadan redan skedd eller kan jag få tillbaka min lilla tjej, som mötte varje dag och utmaning med ett stort leende? Som brann för att utforska det okända, som ville lära mer om allt och gå nya stigar varje dag?

Finns hon kvar, dold innanför det kaxiga skalet? Kan jag få hennes osäkerhet att skingras, hjälpa henne att hitta tilliten till sig själv, sin kompetens? Kan min kärlek och omsorg få henne att släppa sitt skal och låta den mjuka, nyfikna själen komma fram igen?

Jag hoppas det. Jag hoppas det inte är för sent.