Osynlig....

Inte ett inlägg på 2 veckor... Inte medvetet, det bara blev så. Kändes som om jag inte hade ett smack att delge min omgivning, lusten försvann och orden tröt.

Livet lunkar på, det är blandad kompott av glädje och sorgeämnen. Jag har en liten lätt släng av vår ångest vilket jag alltid får när det efterlängtade ljuset kommer. Känns som om livet springer på och jag lyckas inte riktigt ta tag i det.

Jag längtar efter känslan att leva fullt ut, varje dag. Att glädjas åt det som jag har här i nuet, men jag har fastnat i något där jag ofta ser tillbaka. På tillfällen som passerat, på tider som varit. Varför gör jag så egentligen? Känns som om jag är på väg att ta avsked av delar av mitt förflutna, genom att genomleva dem igen i tankarna.

Kanske det är åldern som gör sig påmind, jag närmar mig ett halvsekel med stormsteg och jag känner mig inte helt komfortabel med det. Inte så att jag vill vara ung igen, men jag vill inte heller vara gammal. Jag känner mig osynlig, när jag går på t banan, sitter på bussen eller är ute bland människor.

Som om jag inte fanns, eller rättare sagt som att jag är för obetydlig och för ointressant för att lägga märke till. Jag känner mig anonym och det är inte en skön känsla, jag som brukar ta plats. Som brukar bli sedd, som människor brukar reagera på (på gott och ont). Mysko, väldigt mysko. Men vem vet, det går väl över?