Ibland känns det som om jag är med i en absurd film à la Kosinsky. En trollvariant på "I huvudet på John Malkovich".
Trollmorfar: Jo, jag tänkte tala om att jag ska till tandläkaren om Du kommer imorgon.
Trollmor: Pappa, jag kommer inte imorgon. Jag var hos Dig igår.
Trollmorfar: Var Du här igår?
Trollmor: Ja pappa
Trollmorfar: Vad gjorde Du här då?
Trollmor: Gick igenom Dina papper och så.
Trollmorfar: Då kommer Du inte imorgon då?
Trollmor: Nej pappa. Då ska Du till tandläkaren. Däremot kommer Svägerskan på onsdag.
Trollmorfar: Jaså, varför kommer hon?
Trollmor: För att hjälpa Dig och packa
Trollmorfar: Jaså, ska jag åka bort?
Trollmor: Ja, till Frankrike.
Trollmorfar: Ja just det ja. På lördag eller hur?
Trollmor: Ja pappa, helt rätt.
Trollmorfar: Kommer Du ned och packar åt mig?
Trollmor: Nej pappa. Det gör svägerskan.
Trollmorfar: När kommer Du då?
Trollmor: Jag var hos Dig igår pappa.
Trollmorfar: Jaså, vad gjorde Du här då?
och så fortsätter det. Idag var det "one of those days" när inga pusselbitar föll på plats. Egentligen är det tragiskt, men jag kan ändå inte låta bli att småle lite åt det. Kanske det är rätt sätt att tackla sådant som är oundvikligt, vad vet jag?
Inlägg
10 timmar sedan
6 kommentarer:
Bättre att le än...
Men visst är det tråkigt.
Min mamma ringde ikväll efter att ha tillbringat en timme i telefon med en kusin som berättde samma historia 3 gånger, lång och invecklad...
Upplevde detta mkt när jag jobbade med gamla. Då kan man le. Det är dock inte lika roligt när anhöriga blir "såna". Iaf blir jag mest ledsen då. Man förlorar dem på nåt vis."Morskan"
Åh, vilken hög igenkänningsfaktor! Min pappa var ungefär som din vid den här tiden förra året... Känner med dig. Och du, fortsätt le åt eländet. Om du kan.
Jag känner också igen - fast det var min mamma. Hon kunde t.o.m. skratta åt det själv - sa vid flera tillfällen: nu är det bäst att du går innan jag har glömt att du kommit... Hon kom ihåg i stunden, men glömde allt fort.
Vi blir väl gamla allihop så småningom..om det ändå stannar vi att han är småglömsk så kan man le åt det, men när de går vilse, glömmer att äta och missar att stänga av spisplattan..då är det inte kul längre.. *kram*
Humlan, det är nog bäst sätt att hantera det.
Snurran, min fars förhoppning är att han ska få somna innan. Och min med faktiskt
Bloggis, min far lider nog mer av att han just faktiskt kommer ihåg att han är glömsk. Om Du förstår
Morskan, visst är jag ledsen. Men mest för att pappa lider av det.
Biggis, vi är ju själsliga systrar
Skicka en kommentar