Hur tänker Du? Du som har barn, som Du inte riktigt orkar engagera Dig i. Visst, Du ger barnet mat, läser läxor och ser till att kläder finns. Åker på semester, låter Ditt barn vara med i allehanda aktiviteter. Men som Du sällan ser. In i själen på. Hur Ditt barn mår. Är h*n ensam i skolan? Trivs med de andra. Är kanske taskigt mot någon. Eller har det själv svårt.
Hur får Du reda på det, om Du inte tar Dig tid att ha det där "lilla" samtalet i vardagen. Att vara närvarande. Till fullo. Den där stunden, precis innan sängdags. Då, när Ditt barn är öppet och utan guard. Delar med sig av tankar och känslor. När Du, om Du överhuvudtaget är där, lyssnar med ett halv öra medan tankarna vandrar bort till det Du ska göra sedan. När Du missar nyanserna, varningssignalerna som talar om att något inte är okej. Att det är något Du borde forska vidare i.
Hur reagerar Du när skolan ringer och säger att det är problem? När Du får reda på att Ditt barn systematiskt mobbat ett annat barn. Och Du har ingen aning. Du har inte sett de tecken som finns. Hur tänker Du då? Eller gör Du som vanligt, stoppar huvudet i sanden? Förtränger att det hänt. Låtsas som det regnar när Du möter dem som Ditt barn har utsatt. Ler stort och går snabbt vidare. Lite nonchalant säger några förmaningens ord till Ditt barn. Lugnar Ditt samvete med ett snabbt släta över. För att sedan förtränga och gå vidare igen.
Tänker Du aldrig på att det någonstans där finns ett barn som gråter sig till sömns. Som är otrygg i den värld som h*n tidigare älskade. Som är rädd för att gå till skolan. Rädd för att möta Ditt barn. Vars sol har gått i moln. Som för alltid förlorat sin barnsliga tro på en god värld. Som inte längre får leva sitt liv i barndomens naiva ljusa skimmer.
Att Du genom att inte orka/vilja se har skadat ett oskyldigt barn. För Ditt barn är inte den som bär den egentliga skulden. Det är Du. Du som borde funnits där. Men inte ville. Inte orkade. Som inte bara offrade Ditt eget barn. Utan även Ditt barns offer. För att Du inte ville se.
Är det värt det?
Inlägg
5 timmar sedan
3 kommentarer:
Jag är inte förälder. Men jag misstänker att alldeles för många föräldrar är så psykiskt utmattade att de inte kan ta in något. Allra minst sånt som kräver merarbete och engagemang. Som ger dåligt samvete. De stänger av för att smärtan är olidlig. Tror jag.
Visst är det så, men vad jag är ute efter är varför man låter det gå så långt. Släpper barnen så långt innan man inser det. För det är lättare att fostra en 2-3-4 åring än en 8-9-10 åring... och barn måste fostras från början
Ruskas om borde de...hela bunten!
Man måste lära sina barn att man inte får vara dum, och att ingen någonsin får vara dum mot dom heller. Basta! GRRR...nu blev jag såddär arg igen.
*spottar å svär*
Skicka en kommentar