Solsken och regn

Precis som livet brukar vara, ibland uppåt och ibland nedåt. Samtidigt förenas de båda och då är det svårt att veta vad man ska fokusera på. Det lyckliga eller det tråkiga?

Den här dagen har innehållit både och. Äntligen har vi fått svart på vitt att bygglovet är klart, så nu kan vi äntligen ta nästa steg vad gäller vårt challet i Trollskogen. Exakt vad det blir och när återstår att se. Vi vet vad vi vill, men frågan är om vi har råd. Nu har vi iaf möjligheten och det är otroligt skönt.

Hur underbart mysigt det än är, så tar det på krafterna när ett litet och ett mellanstort troll ska knölas in på en yta om 4 kvm (vilket är storleken på deras sovrum). Hela huset betingar storleken om hela 45 kvm vilket oftast räcker till, iaf när det är regnfritt ute och vi har hela naturen som vardagsrum. Värre är det kvällstid och de dagar då vädret motar oss inomhus, då tar det inte lång tid innan de små trollen lyckas ordna till en konflikt av gigantiska mått. Startskottet är oftast något bagatellartat som vem som skall borsta tänderna först, vem som hoppas högst på studsmattan eller helt sonika vem som är bäst på allt.

Har jag tålamod så klarar jag det här med en ängels tålamod och jag känner mig uberpedagogisk. Dock ska jag ärligen medge att de ögonblicken är i minoritet, det verkar som om jag förbrukat en stor del av mitt tålamod. Och jag tycker det är så trist. För det här ständiga munhuggandet tar på krafterna, både för dem och mig. Är alla barn såhär eller gör jag något totalt fel?

Men nu kom jag ifrån ämnet totalt. Bygglov var det, just det. Och det är roligt. Vad som är mindre roligt är att pappa nu verkligen har gett upp. Och han vill bara få somna in. Vilket jag unnar honom. Absolut. Det som är trist är att jag känner att jag inte är där. Att jag faktiskt inte hinner träffa honom så ofta som han skulle vilja. Och en dag är det för sent.

Som nu, han ringde för en stund sedan. Kände sig ensam och ville ha sällskap. Han var orolig för att det kanske var dags nu och då ville han inte vara ensam. Vilket jag självklart förstår. Men samtidigt, vad gör jag? Åker jag från landet, lämnar två små troll (som väntat och längtat efter en långhelg med en äntligen helledig mamma) och åker 10 mil söderöver för att hålla pappa i handen? När det kanske eller kanske inte är dags? Det finns inget fysiskt som tyder på det, utan mer min pappas mentala tillstånd. Och imorgon ska brorsan dit, så jag vet att han inte är helt ensam i helgen.

Jag får inte ihop logistiken, med barn, jobb, sömn och en far som behöver sällskap. Hur gör man? Hur ska jag göra? För vem jag än ger tiden åt så är det någon annan som blir utan.