All for love...

Igår gjorde jag något som är helt och totalt emot min natur. Något jag lovat mig att aldrig mer göra igen. Men what the heck, ibland är min kärlek till barnen större än mitt förnuft och då blir det som det blir.

En halvmulen dag i Trollskogen, en lång tids successiv nötning i form av bedjande böner fick mig att kasta in handduken. En väska packades med nödtorft, däribland Trollens Nintendo DS (om jag skulle få tråkigt) samt lite varma tröjor. In i bilen och off we went. Till vad undrar då vän av ordning. Jo det ska jag tala om för er. Jag har åkt, håll i er nu....................................ÅLANDSBÅT!

Nu kommer jag förmodligen stöta mig med en och annan, jag medger att jag är något av en snobb. Jag hatar att åka charter och Ålandsbåt är väl en form av low budget charter. För mig är det den nautiska motsvarigheten till grisfest. Alla ska göra samma sak samtidigt, helst förtära en mängd alkohol och äta undermånlig mat som serveras i vuxenvarianten av skolmatsal. Och det är inte riktigt min melodi. Men vad gör man inte för sina barn?

Det var vi, sjuttioelva andra barnfamiljer, ett gäng pensionärer och så de som behövde fylla på spritförrådet till sommarstugan. Jag tror att Trollfamiljen var de enda som INTE hade någon form av vagn med oss. Övriga medpassagerare var utrustade med öl- eller barnvagnar, lassade en masse. Mellantrollet satte ord på det när hon med stora ögon iaktog alla som stånkandes drog sina fullastade kärror över landgången, när hon med hög stämma förkunnade "visst är öl gott men är inte det där lite överdrivet?"

Men vi överlevde, Trollfar tack vare en bra deckare och Trollmor knäckte både en & annan gåta i Zelda. Det var med lättnad vi åter anträdde fast mark på den svenska sidan och jag lovade mig själv tyst "never ever againg" i samma sekund som småtrollen glatt utropade "det där var jätteroligt, när åker vi nästa gång?"