Up where we belong!

Det här var vårt sällskap vid söndagsmiddagen! Tittar ut och in kommer de susandes över våra huvuden, inte direkt högt. Somliga av dem så ut som de skulle välja vår gård att landa på, men efter idogt eldande lyckades de ta sig upp de metrar som saknades för att klara hustaken.

Ballongen på bilden svävade högt, högt över de andra i ensamt majestät. Gled så sakteliga iväg och lämnade efter sig en skön känsla av frihet. Att flyga, pröva sina vingar och upptäcka världen.

Precis så som mina små troll är på väg att göra. Deras omgjorda rum markerar en början på något nytt. De första barndomsåren är passerade. Barnleksakerna har gjort sitt, dockorna är nedpackade och de första läsböckerna har fyllt sin funktion. Kramdjuren sitter numera högst upp i bokhyllan, som ett första steg att lämna boet. Och jag känner i hjärtat ett knip och en stolthet, en sorg för att tiden rullar på och en lycka för att det är så fina tjejer. Smarta, empatiska, kloka och jordnära. Charmiga, busiga, lyckliga små skruttar. Mina älsklingar.

Vill ni veta....

vad jag gör, eftersom jag inte har tid med er?

Jag inreder! När vi packar ihop Trollskogen och förbereder oss för gå i ide, så drabbas jag oundvikligen av "boa bacillen". Och då inreder jag.

Till Trollfars stora glädje (eller hur!) så blir jag helt manisk. Trollungarnas rum skall göras om, vardagsrummet måste målas, soffan ska bytas ut, köket behöver nya gardiner och hallen skall målas i bronsfärg. Metallic liknande sådan. Förmodligen hur miljöovänligt som helst, men hur snyggt är det inte?

Nu har vi inte riktigt hunnit med allt, men vi har iaf börjat. Trollungarnas rum ger en klar fingervisning över damernas olika personligheter. Lilltrollets rum är i en varm rosa färg, med en ceriserosa fondvägg. Jag vet, det låter horribelt men det blev urläckert. Kan väl säga att Trollfar var lite lätt grönaktig när jag bestämde färgerna, men han gav mig rätt nu när han sett det irl.

Mellantrollets väggar blev "grekblåa" om ni förstår vad jag menar. Och inredningen i vitt, hur kontemplativt som helst. Som en följd av denna extreme room make over så har hon börjat städa! Och håller ordning på sitt rum, helt otroligt. Dessutom har hon återgått till att bli den glada, skrattande busungen som jag saknat och längtat efter. Alltid en kram till övers och en glittrande glimt i ögat. My baby is back! Och idag lagade hon lunch till mig - alldeles själv; kokt potatis och köttbullar. Stolt mamma som jag är tycker jag det är rätt avancerat av en liten dam på nio år.

Så nu vet ni vad jag gör, vare sig ni vill eller inte.

Cry me a river...

Denna vecka har jag gråtit till Extreme Home Makeover.

Jag grät till finalen i Project Runaway.

En tår klämdes fram till American Idol.

T o m Gordon Ramsey triggade mina tår kanaler.

Jag är fan i mig patetisk.

Kvaliteten på mitt TV tittande diskuterar vi en annan gång!

Still sleeping?

Jag brukar reflektera över människors skygglappar, att inte vilja se vad som händer runt omkring. Jag trodde att jag kommit till det stadiet att jag slutat förvånas och enbart registrerar faktum. Men så icke!

Idag lämnar jag de små trollen ganska precis före skolstarten, vi har bråttom och tar oss snabbt över skolgården. Ser att det är fullt med krossat glas, just precis utanför den del där lågstadie- eleverna tillbringar sin rast och där de fortfarande springer barfota när vädret så tillåter. Och nu pratar vi inte om 3-4 glasskärvor utan om ett ganska stort område där det finns stora och små små glassplitter, precis lagom för att skära in i en oklädd och omtålig liten barnfot.

Rapporterar detta direkt när jag kommer upp till läraren och INGEN har sagt något. INGEN har sett något. Och då har åtminstone ett 50 tal barn med tillhörande vuxna passerat här, samt personal på skolan. INGEN har sett detta glassplitter som man inte kan undgå att gå rakt på om man vill ta sig fram till skolan.

Okej att inte alla ser, okej att inte barnen reflekterar men åtminstone någon mer än mig & Trollfar borde ha märkt det. Eller gjorde de det och valde att blunda? För att de resonerade som så att någon annan skulle ta itu med det. För att de själva hade bråttom och inte hann? Tänkte de inte på att även deras barn hade kunnat göra illa sig på glasskärvorna? Eller är det inte så viktigt att man kan offra 10 minuter på det?

Under den tiden som jag och en i personalen ägnade sig åt att plocka glas passerade det säkert en 7-8 vuxna som konstaterade "oj så mycket glas" och sedan gick raskt vidare, varpå jag lite kort svarade "eller hur!". Det fick till följd att iaf en förälder fick lite samvete och satte igång att plocka.

Men alla andra, hur tänkte de? Eller tänkte de inte alls?

Jag blir så trött...

Har just haft ett långt och inspirerande samtal med Hem & Skola. Mitt företag är med och sponsrar deras anti mobbing kampanj. Hade en lång och givande diskussion med killen ifråga, för jag tycker att de kanske fokuserar lite för hårt på den mobbing som sker i mellan- och högstadiet. Om man börjar redan i lågstadiet tror jag att man kan förebygga en hel del, för oavsett vad människor säger - även små 6-7 åringar mobbar och även barn kan vara elaka. Samt att jag även tyckte att man måste involvera föräldrarna än mer i det här arbetet, genom att ex.vis ha föreläsning ute på skolorna även för föräldrarna. Han verkade nappa på den idéen så vi får se om det leder någon vart.

Men det var inte det jag blev trött av, utan det var när följande rubrik dök upp:

Skulle vaxa 12-årings bikinilinje

Hur i helvete tänker folk? Gäller såväl personalen på kliniken som föräldrar. Nu var detta en test, men uppenbarligen finns det föräldrar som låter sina barn göra detta. Självklart ett amerikanskt fenomen, där man har en total fobi mot kroppsbehåring (undrar vad Freud skulle säga om det).

Om någon av mina döttrar skulle fråga om de fick göra något sådant skulle jag nog fasiken låsa in dem. Inte nog med att det gör ont, men de är för i helvete BARN! Och de ska inte behöva bry sig om sina kroppar på det sättet.

Vad är nästa steg? Att låta små barn tatuera sig? Fettsuga sig? Stoppa botox i läpparna?

Kan vi inte istället fostra våra barn till att vara nöjda med sig själva även om de inte är helt "perfekta" enligt "drömmodellen" med oproportioneligt putande tuttar, rumpa och läppar, krönta av ett gigantiskt hårsvall på toppen men i övrigt helt & hållet hårfri? Vem fan vill se ut så egentligen och är det verkligen snyggt?

Tänker inte folk eller?

Jag har absolut ingenting emot den tekniska utvecklingen, men får att låna lite av Picassos filosofi så måste man först lära sig grunderna innan man börjar ta ut svängarna och experimentera. Många tror att Picasso enbart målat treögda damer med näsan i pannan o dyl, men så är icke fallet.

Och vart vill jag komma med detta då? Jo, att man först måste lära sig grunderna i det man gör no matter what, innan man överlåter sig själv slaviskt till de tekniska apparaterna. Ex.vis kassa apparater, miniräknare, datorer osv. Hur många har inte hört någon säga "det är datorns fel" när saker och ting inte stämmer. Eller ännu oftare, inte reagerat alls när maskinerna sprutat ut sig helt vansinniga saker. Bara lugnt konstaterat att maskinen säger så alltså är det så.

En gång hade jag en mycket lång och en till slut ganska ilsken diskussion med en kassörska som bestämt hävdade att 1 kilo potatis kostade 590:- för så sa hennes kassa. Inte en tanke på att kilopriset faktiskt var fel inlagt, absolut inte (och detta var inte färskpotatis mitt i smällkalla vintern).

Den senaste veckan har jag 2 ggr råkat ut för i princip samma sak. I en butik hänger klädesplagg som kostar 69:- / st och jag erbjuds att köpa 2 av dessa för 149:-. Vilken erbjudande - not! När jag kommer till kassan säger jag vänligt att det förmodligen är något fel på erbjudandet, vilket kassörskan inte kan förstå. Det står klart och tydligt 2 för 149:- så då är det det som gäller, hävdar hon bestämt.

Men jag är lika envis jag och vägrar att betala 2 för 149:- utan jag kräver att få betala styckepriset istället. Vilket hon går med på, men inte kan förstå. Förstår Du inte att det blir billigare om Du köper 2 för 149 frågar hon med förvånad röst. Varpå jag svarar att den dagen 2 x 69:- blir mer än 149 så kommer jag absolut gå med på det, men jag vägrar att betala extra för att få köpa två! Jag tror inte att hon ännu fattat vad jag menade.... Och detta hände som sagt i två helt olika affärer under en vecka! Och jag tycktes vara den enda som reagerade.

Har människor slutat och tänka eller går vi slaviskt på att reklamens (okej, inte kanske renodlad reklam men sort of iaf) budskap alltid är sant? Shit, jag har nog en framtid för mig som messerschmittare. Eller iaf så kan jag bli en BKB:are....

(Besvärlig Käring i Butik)

Sant eller inte?

Hur som skrattade jag högt och glatt. Vill Du se Du med?

Klicka HÄR

Handsken är kastad!

eller kanske boken. Hur som, Åsiktskanonen vill veta mina litterära preferenser och vem är jag till att förneka hennes längtan ett svar.

Vilken bok läste du senast? Vargtimmen, Denise Mina
Vilken bok läser du nu? Älskad, Joyce Carol Oates.
Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla? Manliga tror jag nog, fast det är ganska jämt skägg
När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker “nu har jag kommit en fjärdedel”, “en tredjedel”, “hurra! hälften!” osv? Nopi, jag plöjer ganska snabbt och friskt. Rycks med i storyn och så är jag lost. Blir oftast förvånad över hur sidorna bara "försvann"
Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Har mina favoriter som jag har svårt att motstå. Sedan blir det en del spontanpockets och då läser jag alltid första sidan för att se om den griper tag i mig. Ibland behöver jag ngn riktigt lättläst och då blir det chiclit varianten. Fast den är oftast glömd i samma sekund när jag läst sista raden...
När blir en bok för lång? När den inte fastnar, inte ger mig ett dugg eller när de blir för pretto. Har ambitiöst försökt läsa Nobelpristagare genom åren och jag måste säga att de flesta av dessa är klart för långa. Iaf för mig....
Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska? Nej tack. Även om jag klarar engelskan så är böcker för mig en total avkoppling, jag vill fokusera på storyn och då tycker jag att det är lättare med svenskan.
Vilken bok blev du senast berörd/inspirerad av? Här fanns det ett svar som jag inte alls vet vad det kom ifrån... inte från mig iaf! Tror att den senaste jag blev berörd av är "Tisdagar med Morris". Av någon mystiskt anledning ringer det alltid i huvudet "Barn 312" när jag ser en sån här fråga.... :-)
Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp? Även här missade jag att svara utan körde enkom "klipp och klistra varianten". Jag måste ärligen medge att jag har svårt att lägga undan en bok även om den är dötrist. Förmodligen den resultatsinriktade delen av mig som "vill göra färdigt" så ofta plöjer jag även de trista böckerna till slut
Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls? Deckare är klart överrepresenterade... och så finns det en del romaner, både klassiska och av klassisk model. En del biografier och memoarer går säkert att rota fram. Vad man absolut inte hittar är faktaböcker eller science fiction
Rekommendera 5 författare: Ian Rankin, Jo Nessbo, Harlan Coben, Mark Billingham, Peter Robins
(och Joyce Carol Oates, Marian Keyes, Michael Connelly m fl)

Utmanar skall man också tydligen. Så då slår vi till med följande gäng (visst räcker det med fyrtal?):
Londongirl
Mossfolk
Milda Makter
Ingela

Over and Done

Så var det slut för den här gången. Sommaren. Landet. Långa dagar med spretande tår i grönskan. Ingen väckarklocka. No make up. Naturbarn och allmänt låg aktivitetsnivå (jo, jag lovar - jag har målat mindre än vanligt!).

Imorse ringer klockan och det kändes brutalt! Visst är det skönt att kunna göra som vi, flytta ut på landet kring midsommar och sedan hem igen när skolan börjar. Nackdelen är att det är otroligt tufft att komma in i vanliga banor igen. Även om jag har arbetat under sommaren så har det varit mindre strukturerat, när andan fallit på och regnet fallit ned. Nu helt plötsligt kan jag inte bestämma själv. Skolan börjar samma tid varje morgon vare sig jag vill eller inte, och än tycker jag trollen är för små att ta sig dit.

Senast idag fick jag fog för min ovilja att släppa dem ensamma i Stockholmstrafiken. En av deras skolkompisar blev överkörd, lyckligtvis med mindre skador till följd men ändock. En liten sketen bilist som missar/skiter i att det var rött för bilar och därmed grönt för små oskyldiga skolbarn. Som än så länge lever i tron att människor lyder regler och därför knatar ut i trygg förvisning om att allt är lugnt. Det var det inte! Och bilisten bekymrade sig inte ens att stanna och se hur det gick. Snacka om mardrömsstart första skoldagen!

En annan sak vi varit förskonade för över sommaren är de däringa förbenade tjejintrigerna, vem som ska vara kompis med vem och gå hem med vem och vara bästis med vem osv. Idag fick jag en liiiten föraning om detta igen. Lilltrollet och en kompis hade bestämt att leka zumorgen. Helt okej, vi ringer nu på kvällen för att göra upp. Då säger mamman att dottern har gått och lagt sig, men att hon hade bestämt med en annan tjej imorgon. Vilket hade gjorts på eftermiddagen, efter det att Lilltrollet och hon hade bokat. Snopet? Lite. Så jag säger till mamman att då kanske vi ska hoppa över morgondagen alltså varpå hon svarar "njae, jag vet inte. Jag törs inte riktigt lägga mig i det där utan det får min dotter avgöra hur hon vill ha det". Jag blev så paff att jag inte sa något vilket jag ångrar. Jag skulle satt ned foten och markerat. Det är som jag säger - jag är en mes ibland!

För i mitt tycke så är det som så att har man bestämt med en kamrat så håller man sig till det. Och om man börjar vela så är det förälderns ansvar att klargöra vad som gäller. När Lilltrollet försöker sig på dylika saker blir jag riktigt förgrymmad på henne, har hon bestämt med kamrat A så får hon hålla sig till det. Hon kan inte boka av A bara för att B dyker upp och Lilltrollet tycker att det är ett bättre catch. No way José, den gubben går inte.

Eller är jag för tuff då? Nej, jag tycker inte det. Det är ju som om jag bestämmer med X att vi skall äta middag, men så träffar jag Y och bestämmer med henne istället, vilket jag i förbigående låter X veta när hon ringer för att boka tid & plats. Hos en vuxen skulle vi inte acceptera ett sådant beteende, så varför hos barn? Det är väl bättre att de får lära sig sådant från scratch.

Äsch, jag vet inte just nu. Jag har "nu är sommaren slut och jag måste jobba häcken av mig som straff för det långa sommarlovet och helst av allt vill jag inte jobba alls utan byta jobb och bli konstnär istället" ångesten. Den yttrar sig att jag:

1. Är mesig
2. Velar
3. Kan ingenting
4. Känner mig som en stor bluff

Alla som känner likadant räcker upp en hand! Nu går jag och lägger mig. Go'natt

Fågeln Fenix?

Eller vad det nu blev av det hela.... Jag har äntligen fått lusten tillbaka till ateljén, däremot är jag inte säker på att jag fått tillbaka kreativiteten.....

All time high

Som de flesta kvinnor så brukar jag ganska ofta känna mig otillräcklig som mamma. Att jag inte leker med mina barn, att jag inte har tid, att jag inte orkar osv. Ni vet, den där typiska välfärdsåkomman som drabbar en med jämna mellanrum. Men den här sommaren.... om ni bara visste hur många mamma poäng jag samlat! Nästan så att det är läge att skriva ned det på en liten lista så att jag kan ta fram den när det däringa samvetet dyker upp och pockar på uppmärksamhet. Då tar jag bara fram den lilla listan och kör ned den i halsen på den jäkeln!

Why not? Bara att sätta igång. Vad säger ni om följande:

1. Liseberg i 11 timmar
2. Åkt massor med snurraäckligtjagmåstespy maskiner
3. Åkt Ålandsbåt med efterföljande trauma (jag är en snobb)
4. Lekt frisör och fått tvätta håret sjuttioelva gånger med 3 kilo balsam för att få ut vattenfärgen som håret färgades med
5. Lekt skönhetssalong och det slutade med att jag såg ut som en blåspräcklig Hulken
6. Spelat badminton med ryggskott som följd
7. Badat hur mycket som helst (nej, där ljög jag! Sorry). Men jag har badat på Eriksdalsbadet! Och åkt vattenrutschkana med brännsår i häcken som följd. Det var tyvärr låg vattennivå
8. Bakat bullar och kakor i 30 graders värme för att stimulera de små trollens affärsverksamhet
9. Lekt Let's Dance vilket ledde till seriös träningsvärk
10. Virkat ett antal tröjor till diverse dockor och gosedjur
11. Haft kolloverksamhet i 3 långa dagar med troll och tillhörande kamrater. Jag fick agera både kurator, chef, psykolog och gosedjur. Trollfar rymde till stan.
12. Pyjamasparty i stan med troll och tillhörande kamrater. Även här fick jag agera god mor / elak mor ett antal gånger. Trollfar rymde till landet.
13. Tillåtit trollen att leka restaurang. Jag behövde "bara" skura köket 3 gånger. Å andra sidan så skurade jag även tak och väggar den 3:e då en 2 liters karaff med saft försökte sig på att flyga. Det gick mindre bra.
14. Plockat bär med Mellantrollet vilket ledde till närkontakt med huggorm. Mindre roligt då jag har total ormfobi.
15. Knatat runt på Universum och lidit rent generellt. Men de små trollen njöt.
16. Besökt diverse hoppborgar runt om Storstockholm. Följden är förmodligen tinitus och en viss aversion mot saker i plast, framförallt sådant som studsar
17. Agerat värmedyna / gosedjur till litet Troll ett antal nätter med sömnbrist till följd
18. Målat tavlor på längden och tvären med följd att all min dyra oljefärg tog slut. Fort gick det
19. Studsat studsmatta med flera timmars sjösjuka som följd. För att inte tala om grannarna som förmodligen fortfarande drömmer mardrömmar om mitt gungande fett fyllt med celluliter

Räcker det? Det finns säkert mer om jag rannsakar mitt inre, men nu ska jag stoppa de små trollen i säng.

O&O från Trollmor

Fantastiska Trollmor!

Jag är fan i mig fantastisk!

Vem annars kan lyckas stuka knäet mot bassängkanten när jag ska upp?
Och vem mer kan lyckas snubbla på absolut ingenting i ateljén?
Bärandes en stor glasskiva.
Många små glasbitar blev det.

Lås in mig, please!

Lilltrollets tolkar TV

Lilltrollet: Mamma, vet Du vad Bluewater High egentligen handlar om?
Trollmor: Om tjejer och killar som surfar
Lilltrollet: Det också. Men vad det egentligen handlar om?
Trollmor: Nej, då vet jag inte
Lilltrollet: Om sex!
Trollmor: Om SEX?!?!?!?!?!
(tänker: hon är inte ens åtta, hon får sluta se på TV, jag måste ringa SVT, det är för fasiken barnprogram, skandal, hur ska jag förklara det för henne osv osv)
Lilltrollet: Ja, sex. Det är ju tre tjejer och tre killar. Det blir SEX!

Bragdguldet är mitt!

En hel vecka sedan jag bloggade?!?! Måste vara någon form av rekord. Om det sedan är en bedrift eller misslyckande, det må de lärde tvista om. Jag konstaterar bara faktum.

Jag har tillbringad några dagar i staden som somliga kallar för Sveriges framsida. En mycket trevlig och gemytlig sådan, om än regnig. Jag har varit där ett antal gånger tidigare, men aldrig någonsin lyckats se solen. Om det har med mig, min planering eller med staden ifråga låter jag vara osagt. Även här konstaterar jag faktum.

Ett annat faktum är att jag anser att jag är en stark kandidat till bragdguldet! Ska genast ringa SvD och nominera mig själv. Eller vad sägs om 11,5 timmar på Liseberg? Med två små troll som rusade runt som värsta Duracell kaninerna. Helt saliga, med åkband på handen och glitter i ögonen. Trollfar var också med ett tag, men körde en copycat på Trollmor och försökte äta upp en geting. Dock var han inte alls lika våghalsig som undertecknad så den bet "bara" till på kindens insida. Fegis! Kom igen när Du försöker svälja den! Tänkte jag INTE säga... jag tänkte det inte ens. Däremot beordrades han raskt att uppsöka närmsta akutmottagning för preventiv medicinering.

Optimistiskt tänkte jag att de små duracelltrollen snart måste få soppatorsk och skulle bli enkla att få hem. Snacka om att bedra sig! Här behövdes varken mat eller vätskeintag, de fick all näring de behövde från Flume Riden och andra helvetestingestar. Turligen nog hade de moppsat upp sig såpass att de kunde ta sig runt i dessa utan min ömma omsorg, så efter att ha gjort mina 2 turer i Lisebergsbanan och 2 i Flume'n så blev jag entledigad. Fick vila mina ömma fötter på en bänk och försökte hitta tillbaka till det balanssinne jag kom dit med.

Iofs fick jag sitta en liten skvätt innan, när vi råkade hamna på Allsången. Trollmor sjöng med för fulla muggar och gjorde de små trollen generade när jag försökte överrösta Lotta Engberg. Linda Bentzing försökte jag inte ens, utan gav slaget förlorat på förhand.

Inser nu att det finns inte en chans att någon annan kommer klå mig på fingrarna, bragdguldet sitter som en smäck. Om någon nu har missat det kommer här motiveringen:

1. 11,5 timmar på Liseberg
2. 4 dödsföraktande åk på fastande mage utan valium
3. Allsång med inte bara Engberg utan även Bentzing. Utan öronproppar eller sprit

Jag slår vad om att det är mitt! Någon som sätter emot?

Lågtryck...

Det är fasiken inte bara ute det regnar så man tror att syndafloden närmar sig. Nej då, fru Trollmors inre verkar också helt dränkt.

Jag har hamnat i ett rejält lågtryck och inser att även om jag har alla sjuttioelvamiljonerstriljoners anledningar till att vara deppig så HATAR jag det. Jag är fasiken världens sämsta på att vara låg. Jag måste liksom ha EN orsak och så ska jag LÖSA den saken, och tjillevippen så ska allt bli glatt igen.

Hur vore det om jag kunde ta till mig några av de råd som jag så äckligt präktigt trycker ned i halsen på mina nära och kära när de inte är tjotjimmiga?

Nej då, det går inte alls. Istället ska jag hitta ORSAKEN till varför jag är låg. Och som sagt, lösa det!

Istället för att bara glida med, acceptera att just nu är jag inte i form och tillåta mig själv att vara det.

Läxa till mig själv:

1. Jag måste inte alltid vara glad
2. Jag måste inte alltid kunna allt
3. Jag får säga nej UTAN att ha en orsak
4. Jag vet inte bäst
5. Jag måste inte alltid prestera
6. Jag måste inte alltid tycka om mig själv

Det finns säkert en hel drös med saker jag kan fylla på med, men nu ska jag vara lite generös mot mig själv. Och den där listan är ingen barnlek att komma tillrätta med.

Nu skiter jag i det här. Nu surar jag ned mig i sängen och drar täcket över huvudet. Vi syns när solen skiner igen! Eller när inte. Eller nåt

Läskigt...

Idag har jag gjort rätt för mig. Jobbat hela långa söndagen och avslutade hos ett företag strax utanför tullarna. Vid sju snåret packade jag ihop mig och tog en promenad till t-banan. Det är ljust ute, mycket folk i farten och det är en ganska kort sträcka att gå.

Först en bit ute i det öppna, på asfalt, som avslutas med en ganska lång gångtunnel strax innan jag kommer fram till t-banan. Inne i gångtunneln är det bara jag, men det är ljust och inte alls läskigt. Till att börja med.

Då hör jag hur det kommer en moped bakom mig. Jag reflekterar lite över att det är ett mysko ställe att köra på, för gångtunneln slutar inne på själva t-bane stationen. Vänder mig om och då stannar mopeden. Det sitter någon med mörkt visir och bara står still. Lite hjärtklappning får jag då.

Jag vänder mig om och fortsätter gå. Då startar mopeden igen och kommer närmre. Jag stannar och då stannar mopeden. Så där fortsätter vi några gånger och jag funderar på att börja springa, men inser att vill han/hon/den/det något så lär mopeden vara klart snabbare än jag.

Försiktig som jag här hänger jag väskan fram på magen och tar upp mobilen, ringer upp maken för att OM något skulle hända så vet iaf han det och kan påkalla hjälp.

Jag vet inte om detta avskräckte mopedisten eller om jag helt missförstått situationen, men så fort jag började prata i mobilen så försvann han/hon/den/det åt andra hållet. Och själv fortsatte jag med stora kliv mot t-banan, med en ganska kraftig hjärtklappning.

Tänk om?

Family pride

Vi har som tradition att varje år kolla den avslutande festivalen, så även i år. Tappert härdade vi ut, trots spöregn och inte ett helt angenämnt väder.

I år blev jag lite besviken. Inte på vädret, men själva paraden. När det hela startade kändes det genomtänkt, det flöt på bra och jag blev glad när jag såg det. Rycktes med av känslan, musiken och stämningen. Det har avtagit mer och mer för varje år.

Det blir fler och fler deltagare, självklart är det svårt att hålla ihop det och få det riktiga flytet. Däremot borde det inte behöva bli flera minuters långa pauser mellan deltagarna. Först kommer en bil med fullt ös, handklappningar och jubel. Och så tyst. Inget händer på flera långa minuter. Sedan kommer nästa bil, med en helt annan låt. Fullt ös följt av total tystnad. Och så höll det på.

Det verkar vara väldigt många "wannabies" som hakar på, går med för att få en anledning att tjoa och skrika, samt att alkoholförtäringen verkar ha ökat markant. Inte helt charmigt. Vilket inte heller de åskådare (oftast vuxna, och företrädesvis tjejer) som helt utan hänsyn till de små barn som kantar gatorna för att se, ställer sig längst fram och totalt skymmer sikten. Det gillar jag inte heller. Inte ett endaste dugg.

Sedan kan jag känna att det blir lite mysko när det först brakar loss med en medryckande sambaorkester som sedan följs av ett statement mot förföljelsen av homosexuella i Iran. Självklart ska båda vara med, absolut. Som det var idag så försvann de tunga, viktiga budskapen mitt i stojet vilket var synd på en sån viktig fråga.

Andemeningen bland de budskap som kom fram var att alla är lika och ska behandlas så. Fast inte riktigt tydligen.... För först kom vitklädd vårdpersonal i form av sköterskor och biträden, gåendes. Efter en liten stund följdes de av läkare. Som åkte bil. Varför kunde inte de gå tillsammans? De är väl vårdpersonal allihop eller?

Utan att fastna i ett långt resonemang om homosexualitet så kan jag bara framföra lilltrollets mycket klockrena analys;

Lilltrollet: Mamma, vad är homosexuell?
Trollmor: Det är när killar tycker om andra killar och tjejer tycker om andra tjejer
Lilltrollet: Mamma, är Du homosexuell?
Trollmor: Nej gumman, det är jag inte
Lilltrollet: Men egentligen borde Du vara det
Trollmor: Jaså, varför det?
Lilltrollet: För Du tycker om alla, utan att bry Dig om om de är tjejer eller killar!

Tänk om livet vore så enkelt! Och ja, jag medger att min förklaring till Lilltrollet var lite bristfällig men det var klart anpassad till hennes unga år-

Droppen & bägaren...

Nu är det mitt i natten och egentligen borde jag sova. Är inne i stan med de små trollen och andas lite stadsluft, behövde dryga ut grönskan med lite asfaltskänning. Trollfar lämnades kvar ute i spenaten, med några tusen kvadratmeter gräs att klippa och att avsluta Trollmors målning av gästhusets sovrum.

Familjens kvinnor har tillbringad kvällen med att uppkrupna i soffan kalasa på den lokala pizzerians utbud och titta på film, Hairspray var kvällens val. En klart underhållande film, med mycket dans vilket passade oss fint. Och så var ju HAN med, vilket tydligen visade sig vara någon som spelade Troy i High School Musical. Lilltrollets stora, absoluta kärlek här i livet. Iaf för dagen.

Det har hänt mycket den här sommaren. Och ändå inte. Många tankar som snurrar runt, och förhoppningsvis ger de mig klarhet snart. Jag vet att jag sagt det tidigare, men någon jäkla gång måste jag väl komma till skott. Det är som det ligger ett beslut där inne och mognar. En känsla som ligger och gror. Jag har varit arg i sommar. Förbannad på många människor i min omgivning. Utan att ta bladet ifrån mun och säga till. Ibland är jag en sådan mes! Jag vet inte om det är feghet, räddsla för vad människor ska tycka om mig, om jag är konflikträdd eller helt enkelt inte vill såra. Något är det iaf som håller mig tillbaka.

Nu är ni säkert ett helt gäng människor som skakar på huvudet och skrattar, "mes - hon! Den lilla bitchen". Och visst kan jag vara det, men det är nästan alltid "kontrollerat". Men i de viktiga ögonblicken, i de som påverkar mig innerst inne - där håller jag igen. Där säger jag inte vad jag tycker.

Som när en nära vän ringer för femtielfte gången och säger "kan jag komma ut nästa vecka, jag längtar så efter barnen?" Och jag vet redan där och då att det bara är skitsnack! Hon kommer inte att komma, hon säger det bara och kidsen går där & väntar. Samma visa som när jag var barn, bara en jäkla massa snack som hon aldrig lever upp till. Varför ber jag inte henne att fara åt pipsvängen?

Eller svårmor. Som ringer varje vecka och avslutar alltid med att "jag tänker på er, hoppas ni har det bra". Varför kan jag helt sonika inte bara säga "skit i att tänka, kom hit och umgås med Dina barnbarn istället. De behöver Dig!" Nej då, istället är jag snällt artig om än kort i telefonen och nöjer mig med de två årliga besöken.

Så har vi då en annan närstående. Som lever över sina tillgångar och sedan klagar på hur lite pengar som finns kvar. Som inte förstår att det faktiskt inte är alla förunnat att kunna fundera på en ny plasma på måndagen för att sedan spontanköpa den på tisdagen. Och som sedan undrar över varför pengarna är slut. Varför mesar jag och låter personen låna för att lösa problemet? Varför inte bara säga "hallå, är Du så jäkla dum att Du bränner pengar Du inte har får Du fasiken reda ut det själv!".

Jag är så trött på att många människor inte verkar inse konsekvenserna att sitt eget handlande. Att det alltid är någon annan eller något annat som ska lösa den situation de själva satt sig i. Och jag är så jävla trött på att jag, som vanligt, mesigt som vanligt rycker in och gör det.

Och precis där har vi både problemet och lösningen på detsamma! Jag vet, ni behöver inte påpeka det. Det är glasklart! Inte nog med att jag ska ge fan i att curla mina barn. Jag skall sluta curla PUNKT! I know. Jag ska nu gå och banka in det i huvudet på mig. Hårt och länge. För just nu är jag så jäkla trött på att alltid ställa upp, reda ut, hjälpa till, ta hand om osv.

Kanske jag ska börja curla mig själv istället? Ego curling, kan det vara något?