Läskigt...

Idag har jag gjort rätt för mig. Jobbat hela långa söndagen och avslutade hos ett företag strax utanför tullarna. Vid sju snåret packade jag ihop mig och tog en promenad till t-banan. Det är ljust ute, mycket folk i farten och det är en ganska kort sträcka att gå.

Först en bit ute i det öppna, på asfalt, som avslutas med en ganska lång gångtunnel strax innan jag kommer fram till t-banan. Inne i gångtunneln är det bara jag, men det är ljust och inte alls läskigt. Till att börja med.

Då hör jag hur det kommer en moped bakom mig. Jag reflekterar lite över att det är ett mysko ställe att köra på, för gångtunneln slutar inne på själva t-bane stationen. Vänder mig om och då stannar mopeden. Det sitter någon med mörkt visir och bara står still. Lite hjärtklappning får jag då.

Jag vänder mig om och fortsätter gå. Då startar mopeden igen och kommer närmre. Jag stannar och då stannar mopeden. Så där fortsätter vi några gånger och jag funderar på att börja springa, men inser att vill han/hon/den/det något så lär mopeden vara klart snabbare än jag.

Försiktig som jag här hänger jag väskan fram på magen och tar upp mobilen, ringer upp maken för att OM något skulle hända så vet iaf han det och kan påkalla hjälp.

Jag vet inte om detta avskräckte mopedisten eller om jag helt missförstått situationen, men så fort jag började prata i mobilen så försvann han/hon/den/det åt andra hållet. Och själv fortsatte jag med stora kliv mot t-banan, med en ganska kraftig hjärtklappning.

Tänk om?