Droppen & bägaren...

Nu är det mitt i natten och egentligen borde jag sova. Är inne i stan med de små trollen och andas lite stadsluft, behövde dryga ut grönskan med lite asfaltskänning. Trollfar lämnades kvar ute i spenaten, med några tusen kvadratmeter gräs att klippa och att avsluta Trollmors målning av gästhusets sovrum.

Familjens kvinnor har tillbringad kvällen med att uppkrupna i soffan kalasa på den lokala pizzerians utbud och titta på film, Hairspray var kvällens val. En klart underhållande film, med mycket dans vilket passade oss fint. Och så var ju HAN med, vilket tydligen visade sig vara någon som spelade Troy i High School Musical. Lilltrollets stora, absoluta kärlek här i livet. Iaf för dagen.

Det har hänt mycket den här sommaren. Och ändå inte. Många tankar som snurrar runt, och förhoppningsvis ger de mig klarhet snart. Jag vet att jag sagt det tidigare, men någon jäkla gång måste jag väl komma till skott. Det är som det ligger ett beslut där inne och mognar. En känsla som ligger och gror. Jag har varit arg i sommar. Förbannad på många människor i min omgivning. Utan att ta bladet ifrån mun och säga till. Ibland är jag en sådan mes! Jag vet inte om det är feghet, räddsla för vad människor ska tycka om mig, om jag är konflikträdd eller helt enkelt inte vill såra. Något är det iaf som håller mig tillbaka.

Nu är ni säkert ett helt gäng människor som skakar på huvudet och skrattar, "mes - hon! Den lilla bitchen". Och visst kan jag vara det, men det är nästan alltid "kontrollerat". Men i de viktiga ögonblicken, i de som påverkar mig innerst inne - där håller jag igen. Där säger jag inte vad jag tycker.

Som när en nära vän ringer för femtielfte gången och säger "kan jag komma ut nästa vecka, jag längtar så efter barnen?" Och jag vet redan där och då att det bara är skitsnack! Hon kommer inte att komma, hon säger det bara och kidsen går där & väntar. Samma visa som när jag var barn, bara en jäkla massa snack som hon aldrig lever upp till. Varför ber jag inte henne att fara åt pipsvängen?

Eller svårmor. Som ringer varje vecka och avslutar alltid med att "jag tänker på er, hoppas ni har det bra". Varför kan jag helt sonika inte bara säga "skit i att tänka, kom hit och umgås med Dina barnbarn istället. De behöver Dig!" Nej då, istället är jag snällt artig om än kort i telefonen och nöjer mig med de två årliga besöken.

Så har vi då en annan närstående. Som lever över sina tillgångar och sedan klagar på hur lite pengar som finns kvar. Som inte förstår att det faktiskt inte är alla förunnat att kunna fundera på en ny plasma på måndagen för att sedan spontanköpa den på tisdagen. Och som sedan undrar över varför pengarna är slut. Varför mesar jag och låter personen låna för att lösa problemet? Varför inte bara säga "hallå, är Du så jäkla dum att Du bränner pengar Du inte har får Du fasiken reda ut det själv!".

Jag är så trött på att många människor inte verkar inse konsekvenserna att sitt eget handlande. Att det alltid är någon annan eller något annat som ska lösa den situation de själva satt sig i. Och jag är så jävla trött på att jag, som vanligt, mesigt som vanligt rycker in och gör det.

Och precis där har vi både problemet och lösningen på detsamma! Jag vet, ni behöver inte påpeka det. Det är glasklart! Inte nog med att jag ska ge fan i att curla mina barn. Jag skall sluta curla PUNKT! I know. Jag ska nu gå och banka in det i huvudet på mig. Hårt och länge. För just nu är jag så jäkla trött på att alltid ställa upp, reda ut, hjälpa till, ta hand om osv.

Kanske jag ska börja curla mig själv istället? Ego curling, kan det vara något?